17 juli 2009

We take the pills to find eachother

Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad.
Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver:
Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning.
Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva.
När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack.
Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen.
Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen.
Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.

Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.

7 kommentarer:

Sleepless sa...

Mkt bra skivet inlägg som vanligt!

lilithsvalin sa...

Depression har både med arv och miljö att göra och det är svårt att avgöra vad som är orsaken av de båda eftersom de samverkar. Cirka hälften av de som får en depression får en igen.

Annso sa...

Du är genialisk. HIttade precis till din blogg och har hunnit läsa några inlägg. Jag beundrar verkligen det du skriver av hela mitt hjärta.

Jag å andra sidan längtar tills jag blir en sådan där "pillerknarkare" som alla talar snett om, för jag vet att det kommer hjälpa mig så grymt mycket. Inga mer vakna nätter, inga mer vredes utbrott and so on.

Ingen människa ska behöva skämmas för vem man är och i synnerhet inte för vad man äter som gör så att man orkar med allt runt omkring en.

Simon sa...

Bra skrivet, du har mycket djup. Man får försöka vara pragmatiker tror jag. Vi behöver stöd, förståelse och samtal, verkligen. Men sådant finns ju oftast inte( när man bäst behöver är det ingen som orkar höra på)
Har själv ätit cipramil och det hjälpte inte mig ett jävla dugg, men kanske har dom varit till hjälpt för någon annan. Så om valet står mellan ssri och ingenting, så är väl kanske ändå det förstnämda är att föredra. Det som hjälpte och hjälper mig är sociala relatoner, kärlek etc. Att någon människa tycker om en.

Hennes Inomsvärtes Egenhet Elin sa...

Sen är det ju tråkigt att den reaktion jag möter hos många lyckade läkarstuderande när SSRI kommer på tal, är rynkade ögonbryn och direktassociation till Lyckopiller. Det är trist att man som patient måste ha "turen" att träffa på rätt allmänläkare för att ens erbjudas möjligheten - det är ju inte alla sömnlösa och ångestdrabbade som orkar banka på portarna till psykiatrin. Den negativa klang som media rustat SSRI-preparaten med påverkar ju även förskrivare :(

Anonym sa...

Det jag tycker är otäckt är att det så lätt blir en norm, och kanske tom lite grupptryck, som i "det finns hjälp att få, annars får du skylla dig själv". Det finns många människor som inte vill uppge orsaken till att de inte vill äta SSRI. Två vanliga orsaker är den förhöjda självmordsrisken i början av behandlingen, eller att de försöker bli gravida. Det är tråkigt att det många gånger inte är socialt accepterat att avstå. Jag har inte hört om någon som haft svårighet att få det utskrivet, tvärtom.

Anonym sa...

Jag är helt med dig här alltså, jag äter citalopram sedan två år lite drygt, och för mig fungerar det utmärkt. Jag har ingen personlighetsbedövning utan känner snarare att min personlighet kan få vara som den är.

Den hade effekt på precis de saker som skrämde mig med mig själv, och störde mig, och jag kan nu fungera som en lite bättre människa än innan i vardagen.

/Gubbsoda