16 juli 2009

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

8 kommentarer:

A sa...

Fan, vad cool du är, Elin!

you know damn well sa...

att man får hinna läsa detta innan man går ut. tack babe för att det inte riktigt var så sent som kl 22 du tidsinställt det. jag går ut leendes brett.

chall sa...

he, ibland är det bara så där.... som i en fånig tonårsfilm.

men varför inte?! Det är iaf ett bra minne. Och mysigt när det fungerar och man har trevligt! Blå ögon är ju alltid något som klickar för mig ;)

Julia sa...

Man skapar sin egen romantik; man skapar sin egen historia.

Kitkat sa...

Även om det är fånigt, så blir jag lite varm i hjärtat av efterhandskonstruktionen.

egon sa...

ÅH! :) kul att höra hur det började liksom.

Den tjocke konsulten sa...

Jag är imponerad av att du styrde upp situationen och minns alla detaljer och det blev ju ett vackert resultat så jag tycker det är romantik, den handfasta varianten! :)

Anonym sa...

det är ju grymt!