Bokmässan 09: Namedrop it like it's hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can't och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I've had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden "Elin är en upcoming stjärna" och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: "Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur."
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden "så länge du bloggar om det imorgon".
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen "vi ses på Internet" eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken "I'm really happy for you and imma let you finish but..." och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

Känslan inför Bokmässan

Varje gång man pratar med mer erfarna Bokmässebesökare av den ackrediterade sorten får man känslan av att Bokmässan är det nödvändigt onda. Ett kultursveriges-Mordor i fyradagarsformat som man måste pina sig själv igenom. Alla suckar de över fyllor, svettiga montrar, stress och ytligt mingel.
Det är inte som om jag inte kräktes på monterlivet förra året och trodde att jag skulle svimma av syrefattighet, men min värld är det fortfarande nytt, spännande och roligt att vara ackrediterad och ha mer att göra på Bokmässan än att köpa gamla tidsskriftsnummer och tränga mig förbi Guillou-klungor. Framförallt känns det urkul med så mycket finbesök här i min stad.
Således, och ställd mot de garvade besökarna, känner jag mig idag mest som någon av flåstonåringarna i Superbad som ska få gå på sin första fest. Otroligt peppad, fruktansvärt pinsam. Kom fram och säg hej till mig om ni ser mig. Ni kan kalla mig McLovin.

Fucking Åmål revisited

När vi tillslut kommit ut från Orgia och satt oss i taxin och jag har Agnes läppstift utsmetat runt munnen och taxichauffören kör genom ett nattöppet, blinkande Göteborg och jag är magpirrigt lycklig och Gustav ringer och säger att han är på väg hem till mig och jag förstår ingenting för klockan är ju bara fem och vi ska hem till Karin på efterfest vadå gå hem och radion spelar Halo och Agnes skriker höj radion! högre! till taxichauffören flera gånger innan taxin släpper av oss och vi somnar fyra personer i samma säng.
Då spelar det ingen roll att det kommer långa arbetsdagar, tunga dagar, sömnlösa nätter av den onda sorten, prestationsångest, krav och besvikelser. Då släpper jag den där gnagande rösten om att orka, orka. Då är livet som det ska levas. Passionerat.

(Notera för övrigt att vi dessutom heter som karaktärerna i originalfilmen.)

Center of attention, even when they're up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker "slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!".
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

Juliagruppen: Pics and it DID happen

Låt mig besjunga dig nu

Efter en vecka i stugan, samma dag som regnet börjar ösa ner, åker jag vidare till Stockholm. Ett hastigt beslut, som visar sig vara ett av de bästa som jag tagit på länge.
Jag är så glad över att Stockholm finns. Att jag kan skicka ett sms till Julia med en förfrågan om soffa och sällskap och sedan plötsligt stiga ut i Stockholmskvällen, sätta mig i en taxi och hamna i en soffa med te, bullar och katt i knät.
Jag är tacksam över de vänner som jag har där sedan förr. Göteborgsvänner som flyttat vidare, gymnasievännen som finns kvar. Minst lika tacksam är jag över alla vänner som jag träffat över Internet.

Det är så fantastiskt att kunna sätta sig på ett tåg, skicka ut ett mass-sms och twittra lite och tillbaka få en vecka med snuskprat och gapskratt, lösgodis och Tipping the Velvet med Helena Bergman. Förfest och utgång med gamla blogg-gänget. Analyser av både media, relationer och Ulf Lundells sommarprat från -82 med Gabriel och två andra killkompisar. Spritfest med delar av the Internets som innehöll alltifrån att jag inledde en mening med ”nackdelen med cameltoe är ju…” till att Isobel gav mig en av de mest omtänksamma, uppriktiga kramarna jag fått den senaste veckan.

Och mitt i allt finns Julia och våra drinkar, skålar, gapskratt, suckar, förtroliga samtal och rövdanser.

Ni var precis vad jag behövde.
Tack.

Sista kvällen i Stockholm

Lugn Hanna, jag har ägnat den senaste månaden åt att dricka vin, sola och läsa böcker. Mer eller mindre nyhetsskugga. Och jag tänker inte plugga på.

Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg efter tvåveckorssemestern. Börjar radioprata, skriva krönikor och blogga igen. Det är på tin.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken "visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg", hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Sunday bloody bakfylle-TV-Sunday

Idag har jag sett Johannes Brost, iförd en säldräkt, olja in sig själv.
Som om livet inte ter sig tillräckligt förvirrande och ångestfyllt på bakfyllan som det är.

Högstadiet revisited

Ironiskt, betänkande alla inlägg om tonårstid och identiteter, anordnade jag och de två gamla klasskompisar från högstadiet som också är boende i Göteborg en alternativ klassåterträff igår.
De andra hade sin uppe i Östersund i fredags. Vår var av det mer opretentiösa slaget i form av några öl på Kellys.

Det konstaterades att vår klass faktiskt var en bunt freaks allihop och efter några öl till för mig och C. hann vi gå igenom alla högstadiecrushes också.
Det underligaste med den tiden var den konstanta känslan av olyckligt kär. Det fanns liksom inget annat state of emotion än ständigt kär i någon som man aldrig skulle få. Det här var dessutom på den tiden då det räckte med att någon pratade med mig för att jag skulle förälska mig i personen ifråga. Jag brukar tänka på det när jag suckar över min nutida kräsenhet. Det var faktiskt inte bättre förr.

T., som var den andra av oss tre som klassåterträffade, blir för övrigt min kombo om ett par veckor. Ja, jag ska flytta ihop med en högstadieklasskompis när jag lämnar den alltföra dyra lägenheten på fortet. Cirkeln är väl sluten eller nåt.

Doh

Så har man peppat hela eftermiddagen för att gå på förfest med mina bästa vänner och gå ut och dansa hela natten. Man har stått vid spegeln med ett glas whiskey och provat kläder och målat läpparna och valt ögonskugga. Man har peppdansat lite i sin ensamhet till Britney, strukit den vida röda kjolen och valt matchande underkläder. Man har inhandlat lyxsnacksen till förfesten, dragit på sig de svarta stövlarna, valt jacka och ska precis gå.
I hallen står man färdig, uppsminkad och peppad och i handen håller man en systemkasse med två vinflaskor till sig själv och en vän och precis när man ska öppna ytterdörren så bara glider kassen ur händerna. Man hinner knappt märka det.
Det säger bara kras och så ligger två krossade vinflaskor på golvet och över hallgolvet är det glassplitter och stora pölar av vitt vin som bara fortsätter att rinna ut över hela golvet.
Det finns inget bra sätt att reagera på en sådan situation. Speciellt inte om man är ensam. Det enda jag gjorde var att stirra på påsen.
- Ajdå, sa jag som den stundtals lugna norrlänning som jag är.

Alltså, det ordnade sig ju och efter det kunde kvällen bara bli bättre och bortsett från en svidande ekonomisk förlust såhär i slutet av CSN-månaden har värre saker hänt och folköl funkar ju och kvällen blev helt fantastisk tillslut, men dagen efter man spillt ut vitt vin över hela sitt hallgolv luktar det som om någon urinerat i hela ens lägenhet och den lukten försvinner bannemej inte.

Post snöstormsnatt och bloggdejt

Jag vet inte riktigt vad som är pinsammast just nu.
Faktumet att jag trodde att det var Boney M som gjort It May Be Winter Outside eller att det blir uppenbart att jag sökt rätt på låtjäveln eftersom jag upptäckte att det var Love Unlimited som gjort den.
Skitsamma, inatt snöade det satan och jag är imponerad av att folk tog sig till mig i alla fall.

Idag smälte snön och solen sken och Julia hann i alla fall se lite av Göteborg från sina bättre sidor efter att vi trotsat snöstormen och ass-dansat ihop på Styrbord Babord halva natten. Som vanligt är jag sällan så lycklig som när jag lyckas samla olika delar av min bekantskapskrets till gemensam bonding i min etta och de verkar gilla varandra.

Uppdatering: Vi var såklart råsnygga. Svansnygga, för att referera till nyligen avslutad inläggskorrespondens om nerd chicks som vuxit upp. Tack Gustav för bild och sammanfattning av gårdagen.

Bara min egen, inte din

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
"Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till" smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.

A shot of good old dumhet

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

Fylleblogg blaha emo blaha ensam och så vidare

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

Sen var jag långsam igen

Jag läste Bo Rothsteins hattext mot bloggosfären på förmiddagsrasten på jobbet. Tänkte hela dagen på hur jag skulle formulera ett inlägg om det hela. Sedan kommer jag hem och ägnar flera timmar åt att räkna ut hur många kronor jag har kvar till att fribeloppet för mitt CSN överträds och är så upptagen med att paniksvettas, läsa gamla lönespecifikationer och gråta till Money Over Bullshit att jag inte har tid.
Sedan gör man det där oerhört inkonsekventa som man alltid gör när man blir trött på sin krassa ekonomi och dåliga framtidsutsikter i kombination med en ilska över samhället. Dricker öl med andra ord.
Jag hade en oerhört idealistisk och ambitiös tanke om att dra till Kings head, möta upp en massa folk och efter en öl tacka för mig vid niotiden och gå hem och blogga om Bo Rothstein.
I min illusion såg jag den ordentliga Elin som dricker sin öl långsamt och sedan säger tack och hej, jag har ett viktigt blogginlägg att skriva.
När ljuset i lokalen tändes klockan ett och bartender uppmanade oss kvarvarande att gå hem och sova var jag inne på en femte eller sjätte öl. Mycket var jag sugen på. Att blogga om Bo Rothstein var definitivt inte en av de sakerna.

Nu har väldigt många hunnit före och skrivit kloka saker.
En sammanfattning av det som jag hade tänkt skriva är följande:
Det är uppenbart att Bo Rothstein missuppfattat något i sin förhoppning om bloggosfären som ett demokratiseringsprojekt. Han klagar över en informell ton, påhopp och en diskussionsnivå som inte alls följer de gängse, artiga formerna av debatt som är dominerande i såväl gammelmedia, som i det akademiska samtalet. Han upprörs över hur tonen ger utrymme för såväl personpåhopp som åsikter som inte följer den hegemoniska politiska agendan.
Jag tänker inte uttrycka mig om de exempel som han tar upp, eftersom jag inte läst inläggen och inte kan se till kontexten i sin helhet. Jenny Westerstrands inlägg är det som jag har läst och jag tänker att det snarare handlar om att Rothsteins akademikerego uppenbarligen inte fixar att bli kallad för pajas, än att Jenny Westerstrand är en dålig och osaklig debattör.
En av de starkaste poängerna med bloggosfären är ju just den icke-redigerade, motståndslösa textens kraft. Demokratiseringsprocessen består just i faktumet att de gängse språkliga normerna, uttryckssätten och debatttonen inte behöver följas. Vem som helst är fri att skriva vad som helst. Naturligtvis leder det till osaklig debatt och personpåhopp i en hel del lägen, men det är också en del i friheten. Bloggandet luckrar upp gränserna för vem som har tillräckligt god utbildning, rätt kontakter och rätt sorters språk för att få uttrycka sig i en debatt.

Det Bo Rothstein eftersökte var förmodligen en demokratiseringsprocess som följde de finkulturella normerna och var anpassad efter det akademiska språkets normeringar och dess diskussionston. Jag förstår att han blev besviken.

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I'm back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Spårvagnen

Huvudvärk och ensamhet och Ensam mamma söker och visst är det ensamt, man drar filten högre över sin ensamma, värkande skalle visst, den där bakfylleångesten man har sina söndagskvällar.
Men fuck that shit. Minns detta: Skratten på Kings Head där någon ber alla slå vad om huruvida jag kan vara tyst i tio minuter, snälla bara få tyst på henne och jag och S. drar våra allra sämsta skämt och skrattar så vi gråter. Drinkarna på Skål, vännen jag inte träffat på alltför länge, förtroliga samtal och skratt. Lördagspromenad i solskenet vid Röda Sten, gräl och försoning och delad chokladmuffin. Kväll och natt med lösmustascher och calimocho på finvin och samtal med främmande människor på spårvagn och fester och kärlek kärlek kärlek, att bli omhållen av finaste vännen som talar sans med en och vakna upp till solsken och pizza på Mitt andra hem med äldsta barndomsvännen och ingen huvudvärk, ingen ensamhet, ingen tomhet när man fylls, när man vet att någonstans runt i Göteborg åker en spårvagn omkring med texten "jag har klittat den här stolen" på ett par av stolsryggarna efter en färd från Mildvädersgatan till Brunnsparken. Fnittra in långsamt, ensamt, fyllt och lyckligt.

Och jag läser det här inlägget och det är det bästa som jag läst på mycket länge. Tack Isabelle för tipset om ditt gamla inlägg.