4 november 2008

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I'm back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

4 kommentarer:

Julia sa...

Eeeeeeberätta om kursen. Jag känner ibland behov av att hoppa av karusellen och kvothora ett tag.

Detregnarkonfetti sa...

Eller skriv en till roman på egen hand vetja! apropå det, hjälper det mkt att gå en folkhögskolekurs i kreativt skrivande när man vill skriva en roman? jag har en på g och har gått en massa skrivkurser genom min utbildning men är dålig på att disciplinera mig och skriva. Alltså - värt folkhögskola eller inte värt?

linda sa...

nej nej väx inte upp!
och du jag har en bloggutmaning till dig i min blogg.

Elin sa...

det regnar konfetti: ja men då måste jag ju jobba samtidigt, på något tråkigt jobb om jag ens hittar ett sådant i lågkonjunkturen och jobbar jag orkar jag inte skriva roman utan tycker det är roligare att dricka alkohol istället. jajajaja, jag är stereotypen för en bortskämd 80-talist.

detregnarkonfetti och julia: jag kan verkligen rekommendera Textlabbet på Bona folkhögskola i Motala. verkligen jättevarmt. inte bara för att det ger en chansen att för CSN-lån och mkt frigjord tid och med handledning få jobba med det där skrivprojektet man haft liggande i tanken eller skrivbordslådan utan för att det är en väldigt, väldigt bra kurs.
Den går på distans och man ska helst ha erfarenhet av skrivande och textsamtal innan (men det har ni ju) och man jobbar självständigt med eget projekt. Två gånger per termin har man träffar med övernattning på skolan, med responsgruppsamtal och handledarsamtal och författardiskussioner och rödvinsmiddag. Däremellan lämnar man och får respons via Internet på First Class. Handledarna är helt underbara, Gertrud Hellbrand och Hanna Hallgren i synnerhet, alla är ambitiösa och textsamtalen får verkligen en själv och skrivandet att växa.

linda: det kommer jag knappast göra. ska kolla in utmaningen!