16 november 2008

High five på den

Onsdag eftermiddag. Jag går från seminariet i feministisk filosofi på Humanisten nerför Avenyn. Regnet duggar, väskan tynger. Stövlarnas klapprande mot asfalten och anteckningarna och samtalen fortfarande snurrande i huvudet. Jag är lycklig.
Torsdag kväll, går runt inne på Kings head bland kompisgängen. Pratar sex och manlighet med några killkompisar, tar en öl för mycket, glömmer CSN-strul och osäker inkomst i vår, pratar och skrattar, glömmer, skjuter bort. Lamporna tänds. Jag är lycklig.
Fredag kväll, jag går över den halvöde Hjalmar Brantingsplatsen i novembermörker. Hukar för blåsten och regnet, på väg till blåbärspaj och te efter träning. Kupar huvan över ansiktet, sträcker på ryggen, höjer musiken i öronen. Jag är lycklig.
Lördag dag, storstädar, ordnar playlists, nynnar och diskar. Hämtar tvätten, pratar med mamma, säger att allting är osäkert men det ordnar sig nog och vi skrattar med samma sarkasm och svarta humor över pengarnas och novembers jävlighet. Jag är lycklig.
Söndag eftermiddag, vaknar i överhettad lägenhet efter några timmars till sömn efter att nattsällskapet lämnat lägenheten. Vaknar upp i ett minnestrassel av jelloshots, vänskapskramar, sms, hångel och dans till tomma ölburkar och tjutande billarm utanför fönstren. Huvudet snurrar och kroppen värker. Jag är lycklig.

Hur länge nu? Flera månader nu. Hur många gånger har jag tänkt tanken? Nästan varje dag. Hur många gånger har jag vågat uttala den? Aldrig. För lyckan, välmåendet är privat och hemligt, på ett helt annat sätt än den andra sidan av måendet. Det mörka är till för att delas, lyckan är privat. När man börjar reflektera över den kan det lika gärna försvinna. Det enda man säkert vet med livet är att det förr eller senare blir jävligt pissigt igen.

Men det bör ändå skrivas, att det är underligt. Att ha blivit en sådan människa som vaknar upp varje morgon och känner sig glad. Att ha blivit någon som på riktigt tänker att allting ordnar sig. Att ha skaffat sig styrkan att säga ja och säga nej, välja bort och välja till. Det är underligt att varje dag gå runt och känna sig fördjävla glad och nöjd och tycka om sig själv i alla lägen.
Därför är det viktigt att skriva. Att det faktiskt är så. Att det är värt en high five på mig själv. För att jag fått mig själv att må såhär bra, med mig själv och livet. Fuck prestationer och relationer. Jag tog mig hit själv. High five på den, Elin. Det gjorde du bra.

2 kommentarer:

isabelle sa...

Åh, identifikation. Jag skäms nästan ibland när jag känner mig lycklig. Borde inte nån slags repressalie i form av obra mående vara en bieffekt av att få arbeta med roliga kreativa saker och få betalt för dem, brukade jag tänka. Det är som att man inte tillåter sig att vara riktigt glad, som att man alltid måste betala nåt slags pris, akta dig för att vara för glad för då jävlar kommer allt rasa inom ett halvår. det är en ovan känsla att känna sig tillfreds med tillvaron. visst finns karriärstressen och otillräcklighetskänslan alltid nånstans i hjärnbarken, visst finns det ouppfyllda drömmar, men samtidigt har jag kämpat mig till så mycket med mina bara händer och skapat ett liv jag känner mig hemma i. sånt ska man tillåta sig att vara stolt över.

Elin sa...

isabelle: förstår precis vad du menar. var stolt! och glad i nuet, det är jävligt viktigt.