5 november 2008

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

"känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig."

4 kommentarer:

knödel sa...

oh lord. I feel her pain. jag behöver i alla fall inte le så mycket, det är det enda som är bra. och att det finns lite godis.
/en annan kontorsslav

christina sa...

ojdå, menade inte att skicka det där till dig...

che sa...

Skrev precis detta...
Skulle vilja bete mig som en treåring idag.

Ena stunden vill jag skrika och nästa sitta tyst, stirrande ut genom fönstret och undra varför höstlöven far i vinden och vart.

Växlingarna får inte plats vid mitt skrivbord, i fikarummet eller vid hämtningen på dagis. Jag vill ha en pausknapp, kunna välja status inte inloggad. Bort, upp i luften, osynlig.

Eller som löven, dansande i vinden med vingliga steg. Snurra runt och sedan falla tyst.

Elin sa...

knödel: hon läser kommentarerna och uppskattar säkert att det finns fler among her.

christina: jag är inte riktigt med dig nu...

che: haha, själsfränder?