23 november 2008

Vem vill knulla den roliga tjejen? (eller: lite mer om humor)

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger "yeahyeah, I'm a skanky hoe"?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att "hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat". I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

8 kommentarer:

isabelle sa...

precis! och i allmänhetens ögon kan tjejen aldrig vara den fumliga loosern som skämtar om sig själv. jag skulle vilja se en kvinnlig version av george constanza tex.
förresten elin, kan inte du skriva ett självbiografiskt inlägg om dina framgångar och motgångar och hur du tacklat dem? vad jag förstått har du varit publicerad i olika forum sen du var i min ålder. det är förhållandevis sällsynt och det skulle vara så intressant att läsa om hur någon annan förhåller sig till att bli refuserad och publicerad, kritik, prestationsångest, att förvalta sin talang, uppmärksamhetsbehov, stress, hybris och liknande som man ibland upplever när man bedriver någon form av skrivkarriär. folk bara säger åt en att dra ut och göra en hitta sig själv-resa när man är i min ålder och ber om karriärråd.

Grovt Initiativ sa...

det här är ju i min värld direkt relaterat till tidigare diskussioner om offersynen angående exemplet våldtäkt. fast här definitivt som en sak som feminister generellt missar exakt lika mycket som the next retard, inga tycker så jävla synd om nån tjej som skämtar om sig själv på ett sånt sätt som den som "vet bättre".

Christina sa...

finner mig själv ständigt röd om kinderna när jag försökt dra simpsonsskämt på jobbet och fem par buskiga ögonbryn höjs men ingen ens ha-ar lite ljummet. vill gärna tro det har med tv-vanor att göra men nog icke.

jag skulle i övrigt säga det känns ännu värre att ta plats i grupp av enbart tjejer än i blandade eller med bara män. vet inte varför jantelagen griper hårdare tag om hjärtat i tjejgrupper.

Den goda hustrun sa...

Men... Nu är jag helt lost igen. Jag trodde alla ville ligga med kuken i fittan-tjejen.

Elin sa...

isabelle: JAG är den kvinnliga versionen av george costanza. synd bara att jag inte har en egen show.
jag ska fundera lite på ämnet och återkomma.

grovt: ja, jag håller med dig. och feminismen har verkligen en lucka att fylla här.

christina: jag har aldrig upplevt problem att ta plats i grupper med bara kvinnor. tvärtom. har öht aldrig förstått det där med den kvinnliga konkurrensen, janten osv. jag har, iaf sedan efter högstadiet, i princip bara känt mig bekväm och fått ta plats i kvinnodominerade grupper.

dgh: jag är så avundsjuk på dig och din humorerfarenhet.

Christina sa...

tror du att det har att göra med att du är bi eller bara är det så? jag har nämligen alltid en känsla av att svika "de mina" när jag känner att jag trampar tjejtår. vi ska ju hålla ihop liksom, så var det sagt. det känns alltid mycket lättare att vara rak och bullrig med män, för där står jag redan utanför, har en särställning som alltid går att använda som giltig fallback. i en tjejgrupp upplever jag att det förväntas att jag är lyhörd på ett annat sätt. jag inser att det beror på mina egna fördomar om att tjejer måste tas i med silkesvantar, men det är ju just det som är problemet; fördomarna.

Elin sa...

nu är jag med mer på vad du menar. tror inte min sexualitet har så mkt med det hela att göra. jag känner def. igen mig i att dämpa mig och inte vara lika bullrig och rak m kvinnor som m. män. däremot känner jag oftast att när jag väl vågar vara det understöds det på ett helt annat sätt än när jag är det m män. eller jag känner mig likt förbannat bekvämare i det. eller nu är jag förvirrad.

Elin sa...

nu är jag med mer på vad du menar. tror inte min sexualitet har så mkt med det hela att göra. jag känner def. igen mig i att dämpa mig och inte vara lika bullrig och rak m kvinnor som m. män. däremot känner jag oftast att när jag väl vågar vara det understöds det på ett helt annat sätt än när jag är det m män. eller jag känner mig likt förbannat bekvämare i det. eller nu är jag förvirrad.