13 november 2008

Det finns ingen genushimmel

Det här med ”gamla” och ”nya” mannen. Den gammelmodiga vs den moderna och jämställda. Jag har nu ögnat igenom Pittstim och ett genomgående tema i boken är just de förtappade männen som var sexister och som sedan blev genusmedvetna. Och sen får sagan ett lyckligt slut. Eller?

Det har så länge funnits en dominerande diskurs inom feminismen, som jag verkligen ser i den manlighetsdebatt som finns just nu. Den om ett före och efter. Den om det lyckliga slutet.
Den som säger att man först vandrar runt som en förtappad individ i någon slags patriarkalisk twilight zone av sexism och ojämställdhet som man av en eller annan anledning är oförmögen att se. Just metaforer kring seendet är väldigt populärt. I feminismen, framförallt på 90-talet, pratades det mycket om de där feministiska glasögonen. Först var allting suddigt, en konstant dimma av oförståelse. Sedan tar man på sig de feministiska glasögonen och helt plötsligt ser man ojämnställdheten, man förstår världen på ett annat sätt.
Samma sak med flera av skribenterna i Pittstim. Man såg inte klart i denna twilight zone av könsroller och uppfostrat beteende. Sedan drabbas man av någon form av gudomlig insikt och tada – man ser och förstår.

Det är mycket möjligt att det för många har funnits någon period eller ögonblick i livet då man fick någon form av genusuppenbarelse och att detta förändrat synsätt och tankebanor på många. Det är naturligtvis positivt. Men det är ju vad som händer sen som är det intressanta.
För nej, du kommer inte att bjudas på några hyllningskörer eller gräddtårtor för att du kallar dig feminist. Du kommer inte att få något guldmedlemskap till feministernas förlovade land av kärlek och gemenskap för att du blir genusmedveten. Det finns ingen genushimmel där du kan springa runt på små moln med Tiina Rosenberg. Du har inte uppnått Nirvana för att du blivit medveten om dina könsbundna mönster.
Fuck no. Du är inte klar. Det är nu det börjar.
Feminist är ingen liten guldstjärna som man sätter på sin jacka för att visa att man minsann har fått ett fint betyg i genusskolan. Genusmedvetande är ingen kurs man läser som man sedan får ett diplom för och kan kalla sig färdig. Man blir nämligen aldrig färdig.
Genusmedvetande är egentligen bara ett livslångt arbete i ifrågasättande. Att konstant se sig själv som agent kontra sega jävla strukturer. Att analysera och fundera, bråka med sig själv och sina medmänniskor och samhället. Man får ingen tårta och inga diplom och man blir aldrig upplyst. Bara lite mer grubblande.

26 kommentarer:

Niklas Hellgren sa...

Fan - ingen tårta?! Inte ens den minsta piedestal? Jag tror att jag ska bli manshatare i största allmänhet i stället.

Anonym sa...

Och jättemycket mer bitter.

BTW tycker jag att det finns en annan diskurs som gör både samhället och feminismen/jämställdheten ganska problematisk och det är den om subjektet. Att bara alla är subjekt så stor del som möjligt av tiden så blir allt bra. Ett sunt växlande mellan att betrakta sig själv som subjekt och objekt är helt nödvändigt i alla relationer. Tänk "theory of mind", tänk "mentaliseringsförmåga", tänk "empati", tänk "anti-psykopati".

Om du tänker nåt vettigt om subjekt och objekt och diskursen om "individen som minsta enhet" så blir jag glad.

Själv är jag för bitter.

/Bodil

PS. Jag hoppas verkligen inte jag behöver understryka att kärnfamiljen som minsta enhet a la 20-tal inte tilltalar mig mer.

annah sa...

Åhvadbraåhvadbraåhvadbra!!!
Jag har haft en magkänsla om pittstimskillarna som jag inte kunnat sätta ord på, och du formulerade just exakt vad jag kände! Tack!

Det är precis lika i kvinnojoursrörelsen där jag är aktiv. Nu kommer alla mansorganisationer, kriscentrum för män osv och så hör de av sig till oss och vill samarbeta. Men när vi frågar vad de vill göra, hur de vill göra det och vad de står för så är det enda budskapet vi får typ "jamen våld är dåligt och vi vill att det ska försvinna". Ingen samhällsanalys överhuvudtaget. Och så väntar de sig att vi ska bli jätteglada att de vill vara med och leka nu, när vi har jobbat som fan (och i extremt hård motvind) i 30 år. Sätt igång själva och kämpa i 30 år och visa att ni tycker nåt och att ni åstadkommer nåt, så kan vi leka sen liksom!

Oj det blev långt men det var som en propp släppte och jag äntligen kunde formulera mig!!

Tom sa...

Mycket bra skrivet. Håller absolut med om det du skriver om att många tror att dom nått målet bara för att dom kallar sig feminister, jag känner en del sådana så jag (tror jag) förstår vad du menar.
Själv då, är jag så himla mycket bättre? Ingen aning ärligt talat men jag försöker göra så gott jag kan för att bekämpa ojämställdhet, traditionella könsroller och stereotypiserande i störst allmänhet. Upplever heller inte att jag haft någon "uppenbarelse" utan det har liksom kommit naturligt och har på något sätt alltid funnits där ända sedan jag var liten.
(blev den hrä kommenatren postad två gånger nu? My mistake i så fall)

Julia sa...

Och ibland kommer man att önska att de där genusglasögonen gick att lägga ifrån sig då och då.

Christina sa...

på mitt jobb är det en man, ganska ung småbarnspappeåldern, som har ett foto på sin sambo/fru/tjej på skrivbordet (datorns alltså) och skryter om det. han säger att hans främsta hobby är familjen och att han såklart är feminist. höhöhö.

ba hobby? vid sidan av vad? feminist! blir så trött.

ps. ordverifiering: "psyche"

Huskorset sa...

Word! Elin, du är grym.
Mer engelska: Talk the talk or walk the walk. Att göra feminism är något helt annat än att snacka feminism. För alla, vill jag övertydligt understryka.


(F.ö. är Niklas lite rolig ändå.)

Anonym sa...

jag är övertygad om att det finns de som ar '"genusblinda" (i positiv bemärkelse) pss som det finns de som ar "color blind".
Manu

Mina sa...

Det kanske är så att man efter insikten drabbat en upplever det så häftigt, att så många saker faller på plats en efter en, att man bara måste gå omkring och njuta en stund? Testa sina nya glasögon, eller verktyg, applicera dem på allt. Se på allt med nya ögon.

Lite som när en vuxen som aldrig sett snö förut måste snabbleka sig igenom hela uppväxten av snö för att ta in den.

Det är bara så vansinnigt, långtråkigt, tröttsamt att behöva vänta på att en kritisk mängd tar sig igenom och förbi testperioden!!! Så man kan ha någon att hitta på nya lekar med, med sina nya verktyg.

Jack sa...

För mig känns sådana böcker som ett tidsdokument över den moderna människans krav på perfektion. Jag tänkte en sexistiskt tanke en gång, fy på mig, jag bloggar av mig, biktar mig eller skriver en bok (ok jag vet att jag trivialiserar lite här.. ).

Man ska känna rätt, tänka rätt och vara rätt nuförtiden. Och detta tänk skapar ett filter genom vilket man betraktar sina tidigare göranden och havanden. Intrycket jag får av Pittstimsgrejen är att det handlar om att torgföra sitt dåliga samvete, ett dåligt samvete som kanske inte alltid står i proportion till brottet.

Jag tror inte (vilket du du är inne på också) heller på det där att man går från att vara helt blind till att plötsligt "se ljuset" . Känner samma lite sak när tjejer/kvinnor säger att de hängde efter hårda, farliga, lite elaka grabbar när de var mellan 18-21 och sedan mognade de över en natt och insåg att det inte var någon ide att spendera tid med människor som inte brydde sig ett skit om dem egentligen. Men det visste man ju inte när man var under 20, de fattade man ju sedan. Mmm. Det gick bra att leverera svåra skoluppgifter vecka efter vecka, leta jobb och planera för framtiden. Men att välja en kille som inte ligger med bästisen var omöjligt, för man var ju så ung, så ung.

Kort sagt så tror jag inte att de där pittstimsgrabbarna (och alla andra män med tvångsmässigt biktarbehov) var så sexistiska som de påstod sig vara och jag tror inte att de är så rena som de säger sig vara nu. Och tjejerna var inte så naiva när de var unga och är inte heller så klarsynta,mogna som de tror sig vara nu heller.

jag vet inte om det blev någon bra poäng här.. alldeles för långt inlägg...jaja..jag fick så många tankar kring detta bara...

marie sa...

tänkte säga precis samma sak som julia. ibland är det nästan så jag avundas folk som aldrig fått någon genusupplevelse. även om jag aldrig skulle vilja vara omedveten om det här så - vad skönt det måste vara att aldrig behöva tänka på sådant här emellanåt. att aldrig se orättvisorna för man har aldrig tänkt på det sättet. jag tror de människorna ibland är... inte lyckligare men lite lättare om hjärtat i alla fall?

Elin sa...

niklas: Du kan få ett specialdiplom av mig för den kommentaren.

bodil: Jag har så mycket att säga om subjekt/objekt så du anar inte! Men varför bitter och vad menar du mer direkt med att subjektet är problematiskt i en jämställdhetsdiskurs?

annah: Jaja, det där är ett väldigt vanligt problem. Jag förstår precis vad du menar. Männen som fått en feministisk uppenbarelse och förväntar sig stora famnen. Jag tycker framförallt att det är tråkigt när män känner sig utstötta ur feminismen (tänk Zanyar Adamis klassiska krönika på ämnet) och därför vänder den ryggen. Som Zanyar som blev femanist istället. Men för fan. Kvinnor har slagit sig in i arbetarkampen, i politiken, i alla samhällsdiskurser i alla tider. Gör detsamma då istället för att grina när ni inte får ett välkomsttal och ett diplom.

Tom: Tack. Jag tror att det är den bästa utgångspunkten, oavsett om man är man eller kvinna. Man gör så gott man kan. Jag tror också att det är det bästa sättet att undvika skuldbeläggning mot sig själv när man gör något som enligt den gängse feministiska normen betraktas som inte okej. Man är bara människa. Man gör så gott man kan.

julia: Oh yes. Verkligen.

christina: Åh, vad tröttsamt. Jag håller med dig. Hobby?

huskorset: Tack. Jag är med dig. Att påstå att man är feminist och stoltsera med genusmedvetenhet är inte så jävla svårt. Det är sen den svåra biten kommer. Att leva upp till det that is.

Manu: Självklart finns det många som är genusblinda. Men frågan är vad man ser när man är seende. Och hur menar du i positiv bemärkelse?

mina: Det kan mycket väl vara så ja. Att man behöver få leka av sig typ.

jack: Jag tror att du är inne på något mycket viktigt och sant som inte bara handlar om Pittstim utan i ett större perspektiv också är genomgående. Hela den här före och efter-diskursen. Först var jag en sexist, sen kom bekännelsen, nu är jag renad. Först var jag förtryckt, sedan reste jag mig, nu är jag fri. Jag tror absolut att det handlar om vår tids krav på perfektion och framförallt - som jag skrivit om tidigare - vår tids krav på att uppfylla sina egna ideal till punkt och pricka. Den inkonsekventa, osäkra människan som kämpar med sig själv och att leva som hon lär har helt fallit bort. Om du inte själv lever som du lär ska du inte lära ut, ungefär. Därför skapas hela den här före-efter-diskussionen. Trots att vi aldrig någonsin uppnår perfektionen. Vi kommer alltid att vara unga, dumma, oupplysta i någon bemärkelse. Förstår du vad jag menar?

marie: Ja, jag har bråkat mycket med mig själv om det där. Hade jag inte varit lyckligare om jag varit mer omedveten? Förmodligen, kanske.

Anna Svensson sa...

Men med tanke på att Inti diskuterar myten om den moderne mannen i F-ordet borde det väl finnas utrymmer för fler tolkningar av Pittstim än denna? Jag har fortfarande bara läst halva men t.ex Dan Blombergs text är ju inte alls ngn hejsanhoppsan jag fick genusglasögon. Inte Baris Kayhans text heller, Zanyar homotext är rätt krystad kanske men det har han ju också sagt att det var ngt han var tvungen att skriva eftersom ingen annan ville.

Pittstim är ju inte till för att leverera svar utan fungera som diskussionsunderlag snarare, som jag fattat det. Det finns ju hundra böckerom destruktivitet inom "manligheten" men där tas det i regel för självklart, det gör det inte här och det är den enkla poängen väl? Tycker det är lite trist att det ofta känns som att man alltid måste komma med en komplett analys för att bevisa ngt. Och det kan ju ärligt talat i långa loppet bli lika fördummande som ngt annat. För mig hade det känts som att bli skriven på näsan.

Jaja, Intis analys i F-ordet är relaterad och utmärkt. Kolla på den tycker jag.

Jag känner absolut igen den diskurs som Jack pratar om men jag tycker inte att den är mer uppenbar i Pittstim än ngn annan populärkultur stans.

Jag är f.ö partisk, jag anser ju att Dan, Baris, Inti och några till i boken är snillen eftersom jag pratat med dem i flera år om de här sakerna och allt annat. Sådär, ett erkännande av sakernas tillstånd i syfte att förenkla läsarens värdering inspirerat av Anna Ekelund).

Anonym sa...

Med "genusblinda" menade jag de som ser personerna istället för kategorierna man/kvinnor.

Vilket jag jämförde med folk som är helt befriade från rasistiskt tänkande, som ser personer och inte ras.

Jag anser att det finns människor som är genuint blinda på detta positiva sätt. Även om de flesta av oss förmodligen inte är det.

Jag kan också tänka mig att man kan nå hit genom nån sorts upplysning (även om många som anser sig ha gjort det inte har det).

Manu

Elin sa...

anna: Nej, det tycker inte jag heller och jag menar inte alla texter i Pittstim, bara att det är ett genomgående drag i en hel del av texterna. Jag använde den mer som utgångspunkt för att kritisera just den diskurs som Jack skriver om. Eftersom jag tycker att det där före och efter-perspektivet är så problematiskt (humanioraskada: "det är problematiskt").

Manu: Aha, det var så du menade! Jag är med dig.

Jack sa...

Till Anna Svensson:

Jag har inte läst boken men tolkar intentionen ungefär såhär: Pittstim- en bok om hur det är att vara kille.

Och då tänker jag lite cyniskt, Pittstim- en bok hur jag tror att jag var som kille, en gång i tiden. Skriven av unga män i åldern 24-30. Lite krasst kanske, men samtidigt tycker jag inte intentionerna med antologin har framgått så tydligt

Vill man veta hur det är att vara ung kille i högstadie eller gymnasial ålder idag är det väl bara att ge några hundra grabbar ett bloggkonto (eller vanlig dagbok) och en uttalad uppgiftt att skriva om sina privata tankar och känslor kring kön o sex etc (mot en liten ekonomiskt ersättning kanske). Efter några månader kan man göra ett urval och publicera en bok, artikelserie eller göra en dokumentär.

Anledningen till att man inte gör på det sättet framgår möjligen då syftet med boken framställs på följande sätt:

"Redaktörerna Inti Chavez Perez och Zanyar Adami har bett 15 unga män, några kända, andra okända, att skriva direkt till Sveriges unga killar om vilka villkor, förväntningar och erfarenheter som unga killar bär runt på"

Unga män ska tala om för unga killar hur unga killar har det idag. Va?Känns för mig en aning märkligt. Och jag är rädd att det förhållningssättet gör kan försvåra bokens möjligheter som stimulerande diskussionsunderlag.

Jag citerar en recension ur Helsingborgs dagblad (via bokus.se)
"Pittstim har en tydlig önskeadressat - man ser framför sig en kille i nian som får en aha-upplevelse genom att få diskutera boken i skolans sex- och samlevnadsundervisning"

Man ska (tydligen? har ej läst själv som sagt) kunna ge den till vilken ung grabb som helst få genuspoletten att trilla ner och alla blir nöjda och glada . Men jag är inte säker på att alla unga killar går och längtar efter aha-upplevelser, att bli sedd och lyssnad på kan säkert vara minst lika viktigt.

Jack sa...

Till Elin;

elin skrev; "vi kommer alltid att vara unga, dumma, oupplysta i någon bemärkelse. Förstår du vad jag menar?"

Jag förstår precis vad du menar. För mig handlar det också om accepterandet av själva känslan av att vara ung, dum och oupplyst. För ibland vet man saker, man kanske är bra på något, men den där där osäkerhetskänslan måste få sippra igenom ibland också. Extra svårt hur man hanterar såna känslor inför andra människor..

"Den inkonsekventa, osäkra människan som kämpar med sig själv och att leva som hon lär har helt fallit bort."

I en tid av ökad yttre "samhällelig" osäkerhet kanske dessa karaktärsdrag ses som extra skadliga,skämmiga, farliga. Alla är sin egen lyckas smed och om man råkar vara en sån där inkonsekvent, osäker människa så är det kört, ingen kärlek, inget jobb, inga vänner...

Elin sa...

Det handlar absolut om en acceptans. Och när identiteten blivit vårt viktigaste projekt kan vi ju inte erkänna våra svagare sidor (skrev jag exakt det där i föregående kommentar? kan ha gjort det).

Ang Pittstim träffade jag en kille på en fest som ansåg att ska man avspegla manlighet och mäns syn på genus idag kan man be ett urval av män från alla samhällsklasser, olika yrkeskategorier, härkomst och boendeorter skriva någonting om deras syn och om dem själva. Jag förstår hans tanke.

Anonym sa...

Elin: Jämställdhet har kommit att betyda något i stil med "lika mycket autonom egoism åt båda vuxna i ett förhållande". Och med det som utgångspunkt blir en subjekt-fixering inte till något problem. Det som bekymrar mig är att varken individer, relationer eller världen mår speciellt bra av att förneka betydelsen av vårt behov av andra. Något som förutsätter förmågan att kunna växla mellan att se sig själv som subjekt och som objekt. För att du ska kunna betrakta dina föräldrar, syskon, partner, vänner eller barn som subjekt (på riktigt!) och med lika stora rättigheter som dig själv, måste du nämligen på en insiktsnivå förstå att du är objekt i flera av deras meningsbyggnader.

Med andra ord - jag tycker kvinnors förmåga att växla mellan att se sig som (och bete sig som) subjekt och objekt är något bra. (Ja, jag generaliserar lite nu).

Problemet är mäns (generalisering igen) önskan om att bara vara subjekt. Och när kvinnor börjar härma detta och ha det som mål hamnar dom som verkligen inte är mogna att välja i kläm - dvs barn.

Detta är nästan omöjligt att förklara med mindre än en uppsats eller ett 4-timmars-samtal. Men jag hoppas du förstår lite av vad jag far efter.

Inte helt sällan misstolkas jag som bakåtsträvande anti-feminist. Medan det mesta av vad jag tycker snarare bygger på hyfsade kunskaper i psykologi. Och ett ömsint "tycka-synd-om" alla nutidsmänniskor som tror att dom är losers om dom inte "klarar sig själva".

/Bodil

Elin sa...

Jag tror jag förstår vad du far efter. Intressant. Men vore spännande att ta ett fyratimmars-samtal om det någon gång, för det är svårt att kunna skriva om det uttömmande i ett kommentatorsfält.

Anonym sa...

Jag fikar gärna, men jag har fått för mig att du bor i Göteborg och dit kommer jag nog bara en gång per år högst. Säg till om du är i Stockholm och behöver feministiska utbrott :-)
/Bodil

Elin sa...

I will!

Söderbergs Take sa...

Bodil:
Otroligt bra och insiktsfullt skrivet.

Har försökt formulera detta som jag instinktivt känt, men misslyckats.

Tack/6-barnspappan

Erik Ahrnbom sa...

Fan, vad bra tänkt och formulerat. Tack för det!
De där genusglasögonen, ja. Som skulle förklara världen. Jag vet inte. Plötsligt ser man verkligheten, och för en sekund står allt klart - sen försvinner det igen och dimman tätnar. Eller var det en dimma? Jag vet inte det heller. Med åldern växer skepsis men också förmågan att förlåta.
Att vara en agent kontra sega jävla strukturer, att ständigt ifrågasätta - ja! Men också att försonas med sig själv, att inte alltid dra en lans. Att faktiskt acceptera och till och med gilla sidor och drivkrafter som man förut försökte bli av med.

Johanna Sjödin sa...

Jag tror att man som feminist inte har lika dåligt samvete, men jag vill inte rekommendera män att läsa genusvetenskap för att få knulla. Det finns nog ingenting som är lika ute som att vara feminist 2008. Och det suger verkligen gnupung.

Elin sa...

erik: "Men också att försonas med sig själv, att inte alltid dra en lans. Att faktiskt acceptera och till och med gilla sidor och drivkrafter som man förut försökte bli av med."
Absolut. Och också att acceptera att man tar av sig de där glasögonen någon gång ibland utan dåligt samvete. Jag brukar förespråka PK-läckage, på samma sätt som det finns queera läckage. Vi blir aldrig vår ideal, det kommer alltid att skarva. Det ska det också få göra. Vi behöver läcka för att vara människor på riktigt.

johanna: Det beror väl lite på vem han vill knulla med, men jag tror att en man som är inne på jämställdhet generellt är mer eftertraktad än en kvinna i alla fall.