Julledigheten såhär långt

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Det finns bara två av oss och det är vi

När jag outade mig som icke-anonym tog jag bort all information om mig från både Eniro och Hitta. Jag tycker att det känns obehagligt att vem som helst ska kunna se min fulla adress och hur huset ser ut till exempel. Flera varnade mig också för att låta informationen ligga kvar, när jag har ett såpass ovanligt namn.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.

Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att "Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?".
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).

Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.

Work harder, play harder

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en artikel jag skrivit i senaste numret.

Och om jag ska skriva någonting som inte är copypastat från en annan Nöjesguidenskribents blogginlägg kan jag meddela att jag från och med imorn är tillbaka i den underbara radiovärlden.
Jag började babbla med Sjuhärad Direkt på Twitter. De var bland de roligaste, med smartast kommentarer, av de som jag följde. Vi diskuterade Sven Otto Littorins skägg och att gråtrunka och jag lyssnade via webbradio och gillade att ett aktualitetsprogram på P4 kunde vara såpass edgy och anti-trevligt.
Nu går jag och Sjuhärad Direkt från twitterbabbel till samarbete.
Från och med imorgon är jag onsdagskrönikör i Sjuhärad Direkt. Varje vecka kommer jag att diskutera aktualiteter och samhällstendenser. Imorgon blir det specialintroduktion med mig i studion och direktsänd krönika. Tydligen ska jag dessutom få gå Eriksgata i Borås och träffa de lokala kändisarna, vilket kommer att klippas ihop och sändas i programmet.
Imorgon 15:00 alltså. Man kan lyssna här.

Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som "gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli", oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga "det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning" och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.


Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

Det handlar inte om mig

Såhär skriver kommenteraren Jonny om föregående inlägg:
Va fan journalister har väl fan den högsta arbetslösheten av alla yrken i hela sverige och har väl haft det i typ tjugo år. Kanske du som behövde ha en realitycheck innan du hoppade på din utbildning? Typisk jävla offermentalitet. Utbilda dig till något som ger jobb för fan istället för att skylla dina dåliga val på andra...Det är bara dina kompisar som tycker synd om dig

(Och efter att Julia har påpekat att jag faktiskt inte har någon journalistutbildning)

Men det är ju egentligen oväsentligt om hon har utbildning eller inte. Det är just hennes yrkesinriktning. Den verkar ju inte dra in några pengar. Är det inte dags att omvärdera det valet då?
Jag har själv blivit arbetslös men jag satsar på att starta eget inom ett område som det finns goda förutsättningar att tjäna mycket pengar. Inte blogga eller välja en yrkesväg som smällt upp en fet jävla vägg som nästan är omöjlig att klättra över. Detta är verkligheten. Det gamla sverige är borta och förbi när man kunde glassa sig genom tillvaron. Nu är det realistiska ansvarsfulla val som gäller och inte att leva någon jävla rosaskimmrande "jag vill bli kändis/författare fantasivärld. Ju tidigare ni inser detta desto bättre kommer det gå för er. Dessutom kommer sverige gå samma tidningsdöd till mötes som USA. Så utsikterna är nu ännu sämre. Tyvärr är verkligheten trist. Det tycker jag också.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är fantastiskt priviligerad just nu. Jag älskar varje dag som jag får jobba med saker som jag älskar och vara min egen chef. Det här är mitt drömliv.
Jag har valt det här själv. För att påminna mig själv och andra om varför hänvisar jag återigen till Sorayas Can't tell me nothing-inlägg.
Men jag blir fruktansvärt trött på de bittra kommentarer som alltid dyker upp när jag diskuterar arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet. Dem om att det är jag som borde komma ner på jorden, jag som borde skaffa mig ett riktigt jobb och sluta drömma, jag som inte har en aning om hur the real people har det. Som om inte jag har en yrkesutbildning i ett bristyrke (läkarsekreterare) och som om jag inte arbetat inom detta område i flera år. Och att jag gjort det, gör det någon skillnad?
Jag säger grattis till dig Jonny, för att du kan anpassa dig till en arbetsmarknad där individer i första hand är anställningsbara och i andra hand individer. Där arbetslinjen består av individuellt ansvar/skuldbeläggande utan samhällsanalys eller arbetslöshetsresurser som saknar det sociala skyddsnätet men bevarat all byråkrati och lagar som bara försvårar på dagens arbetsmarknad (LAS anyone?).
Jag tycker inte synd om mig själv och det är mitt eget val att jag inte haft semester på många år och levt som jag har gjort och jag ångrar ingenting annat än att jag läste en yrkesutbildning som inte passade mig, för att jag kände en samhällshets att anpassa mig efter arbetsmarknaden istället för tvärtom.
Däremot är jag uppriktigt förbannad på Littorin och jag är uppriktigt bekymrad och förbannad över den situation som många i min bekantskapskrets möter den här sommaren och i en nära förestående framtid. Välutbildade, superkompetenta människor med massor av arbetslivserfarenhet som bara vill ha ett jobb, men som i sommar tvingas gå arbetslösa utan möjligheter till A-kassa. Det är inte synd om dem. Men det är inte deras fel att de hamnat där.

Och här är ett annat kanonbra inlägg om arbetslöshet.
Och här är ännu ett.

Och jag är jävligt anställningsbar ska du veta

Igår morse vaknade jag av den vanliga måndagshetsen över bröstkorgen. Det är bara några dagar sedan som jag fick min första panikångestattack på väldigt många månader (mycket lägligt mitt bland studenter på Kungsportsplatsen dessutom, min enda tanke: "gode Gud låt mig inte dö till ljudet av Grease-medleyt"), vilket som vanligt beror på någon latent stress som jag inte känt in.
Gustavs roomies pojkvän frågade om vi var lediga.
- Elin är frilansare, hon är aldrig ledig, svarade Gustav.
Vilket ju är helt sant, precis som man aldrig varit ledig som student.
Efter att ha tampats med detta faktum och vetskapen om högarna med jobb som faktiskt ligger där och väntar i hemmakontoret, samt alla blogginlägg som jag filat på i tanken under helgen, blev jag alldeles vansinnigt trött på tillvaron i största allmänhet.

Jag började återigen tänka på Littorin-intervjun som jag spytt verbal galla över hela helgen och som Gustav lyckades skriva någonting nyanserat om. Själv kom jag aldrig längre än följande:

Littorin, du kan gå ner på knä och slicka min deltidsarbetslösa fitta. Jag vet inte i vilken verklighet du lever i, men jag föreslår att du tar dig en reality check innan du spottar tusentals ungdomar, som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, i ansiktet igen. Alla som sliter för att få lägenheter, när inga bostäder byggs, som inget hellre vill än att ha ett drägligt arbete, som jobbar deltid vid sidan av heltidsstudier, som skickar sina fucking CV till arbetsgivare efter arbetsgivare, tar praktikplatser och ångestjobb som du aldrig skulle acceptera för att få någon form av arbetslivserfarenhet. Alla vi som pluggat i fucking många år och alltid jobbat vid sidan av, ibland läst flera kurser på samma gång för att spara in på CSN och som jobbat stenhårt sedan morgonen som vi vaknade upp efter studentyran för att vi ska bli så anställningsbara som möjligt.
Jag säger inte att de där kidsen som slackar och vänder på dygnet inte existerar. Men jag säger att de är en grav minoritet och väldigt få i relation till alla dem som kämpar för att få tillvaron att gå runt eftersom inte ett shit har byggts upp för ungdomar efter 90-talskrisen.
Jag har inte haft semester mer än någon enstaka vecka sedan jag tog studenten för sju år sedan.
Jag vet många som levt precis som jag.

Därför ägnade jag gårdagen åt att knulla, kolla på South Park och måndagsdricka vin och okynnesröka i en park with mah baby. How you like me now, motherfucker?

I'm up early this morning, thinkin' bout gettin' this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci - Won't let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Johan Stael von Holstein kommer i alla fall att vara stolt över mig

Julia och Gustav fortsätter hålla bloggfanan högt gällande snälla tjejer/killar som får ligga/inte ligga. Jag skrev ett inlägg i huvudet när jag låg sömnlös inatt, men det får vänta för idag jobbar jag.
Alltså hemmajobbar såklart. Vilket innebär att ingen jävel vet vad jag sysslar med, for all you know kan jag ju lika gärna röka gräs och kolla porr hela dagen och kalla det jobb. Helt enkelt eftersom ingen jävel någonsin vet vad jag egentligen gör. Till och med en av mina närmaste vänner undrade häromveckan vad jag egentligen sysslar med.

Men det där torde lösa sig under denna vecka då jag kommer att bli egenföretagare med F-skattsedel och allt det där. Från att ha hållit långa haranger om min fil.mag. i lingvistik och skuggdoktorandprojekt, genusvetarstudier, konsultuppdrag inom jämställdhet och genus, romanförfattande, skrivarkurser, frilansskrivande, nuvarande kurs i journalistik och timanställning på Sahlgrenska kan jag övergå till att sammanfatta min sysselsättning med ett enda ord: Entrepenör.
Vilket innebär att ingen jävel fortfarande kommer att fatta vad jag sysslar med, men det låter i alla fall som jag tjänar pengar på det.

Jag behöver jobb

Jag har för lite tid för att hinna skriva intressanta blogginlägg idag, men det centrala i min tillvaro just nu är mest följande:

Jag behöver jobb.
Deltid, uppdrag, inhopp, vad som helst. Helst inom skrivande, media, copywriting, korrekturläsning och liknande, men det mesta är av intresse. Jag är noggrann och håller alltid mina deadlines och är därtill begåvad och ambitiös.

Jag vet att det är ett hard knock life för språkvetare och journalister och att 2009 är ett riktigt skitår. Men försöka måste jag ju. Jag har blivit fantastiskt bra på att nätverka, knyta kontakter, tjata mig till jobb, lobba in mig och komma med tusen kreativa idéer. Men det vore skönt att få något slags uppdrag bara genom en ansökan via bloggen, just nu.

Ni vet var ni hittar mig. elin.grelsson@gmail.com

Det andra dygnet på året

Det här med att det första dygnet skulle bestämma resten av året är just bara vidskepelse. Antingen det eller så kommer jag under 2009 förvandlas till en Seth Rogen-karaktär av öl, pizza, porr och total slackness.
Då känns det här andra dygnet betydligt mer representativt för året. När man vaknar klockan nio med andan i halsgropen och börjar jobba men har femtio olika pågående saker, vilket gör att man mest yr omkring och inte gör någonting.

Att ta en veckas julledigt är behövligt, men det jävliga kommer ju när man sätter sin egen jobbagenda och de där högarna med saker som man borde ha gjort har växt medan man själv åt chokladpraliner framför Bringing Down The House eller annan film av dylik karaktär.

De kommande veckorna kommer bestå av uppsatsskrivande, artikelskrivande, kursavslut på Bona Folkhögskola, kursintro på Bona Folkhögskola (ja, det blev en fjärde termin där också), kursintro på en kurs i textjournalistisk, kursintro på en kurs i grafisk kommunikation, förberedelse för möten, möten, inlämningar och deadlines, kursintro i en universitetskurs med namnet Kultur, erotik och sexualiteter (bara namnet! I can't help myself!), jobb och sen ska jag vara i Stockholm en halv arbetsvecka.
Och däremellan ska det väl bloggas, I asume. Men det löser sig väl.

Standardmall 1A: Dåliga försök att lösa sin snarkommande framtid

Kreativ 80-talist med ett fördelaktigt yttre som vill fortsätta skriva på heltid söker dig; herre eller dam med god ekonomi för en kärleksrelation under våren 2009. Ålder, kön och utseende spelar ingen roll, så länge du har pengar.
Svar till: I desperat behov av försörjningsstöd

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

"känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig."

Här är där där man är

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som...Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

It's bigger than hiphop

Jag är förkyld.
Mina trådlösa nätverksinställningar funkar inte som de ska.
Jag har inte orkat felsöka i feberdimman och kan således fetglömma att jag ska kunna utnyttja gratis Internet på tåget imorgon.
Jag är på väg nu. Det är allt jag orkar skriva.

Och jo, jag missar efter många ombloggade om och men den där konserten med Atmosphere och Brother Ali på söndag. Just nu är behovet att lämna stan och komma till Norrland större än behovet av en förmodad grym konsert.

Vi hörs nästa vecka.
Love.