Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.