Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och - faktiskt mycket värre - tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.
Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.
7 kommentarer:
Det finns bara en person som är bäst i världen. Ja, eller en per "gren".
Idag på lunchen när jag satt och läste en artikel jag vill skriva om satt jag och tänkte att det är ju ingen idé att jag skriver något om det här för Elin Grelsson skulle ju göra allt så mycket bättre.
En är smartare än du. En annan är snyggare. Men tänk om det faktiskt är du som är bäst i genomsnittsbraighet! Snäll + smart + snygg + rolig delat med fyra. Liksom.
Nä, just ja. Det är det ju jag som är bäst i.
/En som slutade jämföra de enskilda grenarna
att vara bäst borde inte vara så himla viktigt, ändå blir man så nedslagen när någon överglänser en. jag brukar försöka tänka att även om andra är bättre än jag generellt så är jag bättre på vissa specifika nischade ämnen än dem. tror den där bästhetsen är som ätstörningar, det finns latent inom en men man kan tygla det på olika sätt.
Det där blir inte lättare med tiden (ffa inte det där med yngre...) Mitt enda tips är att man skall försöka tänka på sig själv och utgå från sig själv. Dvs utvecklas jag? Blir jag bättre? Kan jag leva på det jag vill leva på och kompenseras de tråkiga konsekvenserna av mitt yrkesval (hårt arbete, brist på pengar, kvävande konkurrens, tråkiga arbetsmoment, whatever) av att jag faktiskt den mesta tiden trivs med vad jag gör? Går det någotsånär OK eller t o m bra för mig? Är det något särskilt jag måste jobba med att bli bättre på?
Det låter kanske egoistiskt och självupptaget, men för mig har det lett till att jag faktiskt är mer generös mot människor i min omgivning. I alla fall ibland och i tanken...
Jag tar det lite piano och hoppas på att vara heelt okej.
Jag känner igen känslan; ständigt återkommande. men jag har funderat på om det egentligen inte är så att det kan vara lättare att leva om man ser alla andra smarta, roliga & snygga som partners in crime. Utan andra brillijanta-akademiska-feministiska-brudar blir det svårare för dig att vara lika brillijant. vi tänker gränsöverskridande samarbete istället!
Skicka en kommentar