30 augusti 2009

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

10 kommentarer:

isabelle sa...

å, igenkänning. på något sätt har det blivit ett default mode för mig att pendla mellan skir lycka och bomullsvadderad apati och att vakna halvfem av panik och mardrömmar om att allt tas ifrån och de där svindlande ljuva karriär-kärlek-livet-kickarna. jag brukar tänka att jag iallafall har det så här hellre än att vara helt jämn, texterna skulle nog inte bli så bra då. försöker att inte ta för lätt på när jag mår dåligt också, för allt man känner är ett symptom på något. och när jag har tråkigt och är karriärfrustrerad brukar jag tänka på ett citat jag älskar i Ett öga rött , när Halims pappa säger att ibland så måste man bara lära sig att ha tålamod och bida sin tid typ. det är lite lugnande på något sätt.

Jonas Alvunger sa...

Kan hämta väldigt mycket styrka i dina ord här. Dels själva konstaterandet av mellanperioderna, att allting inte jämt snurrar på etthundra procent högvarv, men att livet finns där ändå. Det kan vara viktigt att definiera inför sig själv.

Sedan på något sätt att se det stora i det lilla - det som är mittemellan eller egentligen känns rätt så mycket "ingenting" - att låta just detta få existera och finnas till, precis som det är i all sin "litenhet". För det är egentligen inte så litet, och ständigt beroende av förväntan och vad man jämför med.

Tack!

Aladdin Sane sa...

Hej Elin

Bra, starkt, öppenhjärtligt och välformulerat.

Blattealibit sa...

Hej. Tack för att jag fick läsa, känner igen mig i mycket av det du skriver. Det känns som att du förstår precis vad det handlar om, tycker det ger en hel del tröst att läsa din blogg.

Victoria Qvarnström sa...

Skulle vilja skriva gôtt, så då gör jag det. Gôtt!
Visst är det så. Man får hacka i sig att livet inte går på en rät linje. Hantera det, gilla läget och vinna på det i längden.
Sådana här blogginlägg när man söker sin egen styrka stärker väldigt många, fast man känner sig skör.
Good on ya, girlie.
Livet pendlar. Och det måste det.

Jonathan sa...

Jag tror ju att eskapismen är lösningen på allt. Att liksom alltid ha en tillflyktsort tillgänglig. Dämpa dom där landningarna när allt kommer över en. Synd bara att Luther och "fiktiva tillflyktsorter" inte går så bra ihop.

Fast när jag tänker efter är det nog just eskapismen som förvandlat hela mitt liv till en en mellanperiod (som jag iofs. gillar). Utan Jane Austen och Klaus Teuber hade det nog varit helt annorlunda.

Hanna sa...

Idag läste jag Bang, som finns på vårat skolbibliotek. Jag tyckte att din artikel var hur bra som helst.

anydaynow sa...

vackert skrivet.

själv är jag nog nästan lite tvärtom - att jag faktiskt saknar och ser fram emot de där mellanperioderna då jag kan få vara ensam och bara fokusera på just ingenting.

dock tror jag att det är kombinationen av en hektisk period följd av en temporär ego-slacker-tillvaro som gör att det känns så himla bra när det väl inträffar.

Karin sa...

Tack än en gång för att du sätter ord på den där känslan som jag vet att jag går runt och bär på. Och öppnar upp för mig att se på mellanperioderna på ett nytt sätt, jag har alltid sett de som att jag perioden innan, när jag har haft fullt upp och saker har snurrat snabbare och snabbare, är det som varit problemet. Att jag överansträngt mig själv, trots att jag kan se att det är då som jag är mest mig själ: när jag får leva ut och vara så där supersocial. Sen när det blir lugnt och ångesten och paniken attackerar mig så ser jag det som ett nederlag, att jag har misslyckats i att vara kontrollerad och duktig, att jag tagit i för mycket och tömt mig själv. Men kanske är det nyttigare att se det mer som en mellanperiod?

Jenny sa...

Sjukt berörande.

Vi är många som känner igen oss, men få som har förmågan att formulera det lika briljant som du.