Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.