9 augusti 2009

Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

24 kommentarer:

mymlan sa...

Oh no! Detta har inget att göra med "opposite attracts", det känns mer bara som kvinnasomvilltahandosyndromet. Medberoendesyndrom. Vijagöraomochvarastarkochhjälpasyndrom. Och i extremt få fall har jag sett att en sådan kvinna kan få en man att faktiskt på riktigt uppskatta och ändra sig, och bli en bättre man. Men i de allra flesta fall bränner kvinnorna ut sig...

egoistiska egon sa...

Jag funderar mycket kring det här. Har även hittat en ganska öm punkt i mig själv som rör kontroll och tillit - att jag har väldigt svårt att våga lita på att karln faktiskt KAN styra upp sitt liv. Att (som du skriver) sluta lägga hans ansvar på mina axlar. De gånger (de blir fler och fler) jag vågar släppa taget och låta honom fixa så löser det sig ju galant. Nästan alltid.
:)

Anonym sa...

Känner igen mig så sjukt mycket, trots att min relation är med en kvinna. (säger alltså inte att genusaspekten inte stämmer, bara att det råkar vara så för mig)
Hoppas vi kan hitta nån väg ut ur det.

Maria sa...

Fint att du vågar vara så öppen om hur du är och gör. Det är skitsvårt att ha relationer tycker jag. Att inte gå upp helt i personen, fixa och vara projektledaren. Jag får sådan ångest sen när det känns ovisst, när jag inte vet hur framtiden kan se ut. Är det värt det tänker jag? Är det värt det om den andra är grymt ambivalent? Varför dras jag alltid till ambivalenta människor?

Sånt tänker jag på.

isabelle sa...

något som gör mig arg är att slackermän oftast kan ta sig uppåt i karriären ganska lätt via sina killkompisar och sen får högre lön än kvinnorna, trots att de sistnämnda har jobbat mycket hårdare för att få bra betyg och göra allting enligt regelverket och vara duktiga.

sofia sa...

isabelle: och dessutom lagt energi på att hjälpa och ordna för slackermännen under tiden, oftast utan att få samma klätterhjälp tillbaka! morr.

jag har precis samma relationsproblematik. det suger, och är så jävla svårt att jag just nu har totalt förhållandestopp i väntan på terapi typ. haha.

Malin sa...

Jag får panik när min välbetalda pojkvän i chefsposition inte kan betala sina räkningar ens efter andra påminnelsen och får brev hem från inkassoföretag. Räkningar betalas innan förfallodatum, så är det bara i min värld.

- Gör det i alla fall för min skull, försöker jag men inget hjälper. Jag ska baby, säger han utan att komma ihåg att betala.

Och så blir jag personlig sekreterare, som jag kämpat i ett halvår av sammanboende för att inte bli. Skuldbelägger nästan mig själv. "Jag borde ju ha sett att det kom påminnelser flera gånger, varför gjorde jag inget?" Öppnar breven, betalar räkningarna, noterar prydligt summan i ett ständigt växande dokument med skulder, och undrar hur han konstant kan vara skyldig mig pengar trots ålders-, löne- och jobbtitelskillnaden.

chall sa...

Jag har funderat på min egen variant av att ta hand om Honom, att fixa, städa, laga mat ("mata") och allt det andra men i korthet vara perfkt! Att inse att vi aldrig grälade sålänge jag tog hand om hemmet och pysslade "för du gör det så bra" medan att när jag tyckte han kunde tvätta bara en gång hörde jag själv hur jag formulerade mig som "jag vet att jag borde tvätta men skulle du kanske kunna söta rara du eftersom jag är slarvig"....

Eller betala middagen för att det känns skönt att ta hand om Honom....

Har insett mer och mer att det är en kontrolldel. Att jag har kontroll över honom. Att han är beroende av mig, därför kommer han inte lämna mig. Det är ett medbereoende - lite AlAnon känsla över det hela.

Nu i ett nytt förhållande försöker jag läsa mig att Han kan ta hand om mig. Jag behöver inte lösa hans pengaproblem/räkningar/städa och jag måste tagga ned och vara lite halvdan. So what om jag inte tränar varje dag - det gör ju verkligen inte han heller. Och så hoppas jag på att det blir lyckligt i slutet.

Men det är svårt att värja sig mot de oskrivna reglerna "om hemmet är ostädat och ekonomin vacklar är det kvinnan som fallerat att vara stödet för mannen". Det är bara att försöka komma ihåg att det är för att ursäkta slackermannen.... och skuldbelägga någon annan.

christina sa...

min partner (som är kille) är en sån där tjej! en duktig, ambitiös, duglig, lite nojjig för att inte vara good enough-tjej. först kändes det sjukt konstigt eftersom jag också automatiskt brukar vara den duktiga, men efter ungefär ett år kom jag på att det var helt underbart. det sjuka är att vi tillsammans blir mer slacker än var och en för sig, och det är så jävla grymt att kunna släppa sina duktighetstankar PÅ RIKTIGT och kunna lita på att disken blir gjord i alla fall. jag ska aldrig vara med en slacker igen! "my smelly days are over... "

Anna sa...

Sorgesamt nog måste jag säga att jag fortfarande känner igen mig förfärande väl. Trots att jag tog mig samman och lämnade den mest långvariga slacker-relationen, efter 11 år och två barn, som jag sedan också i fortsättningen försörjt i stort sett ensam (jodå, han är en sååå duktig pappa och betalar maten alldeles själv när barnen är där, nästan...) så kommer jag fortfarande på mig själv med att gå igång på slacker-vibbsen. Och eftersom jag ändå lyckats lära mig något av livet, förhoppningsvis, och numera aktar mig noga, så betyder det att det inte blir så mycket längre relationer alls. För andra intresserar mig inte särskilt. Så illa är det. Och den där inre motsättningen, att vilja vara den där som tar hand om allt och håller ihop allt och bär världen på sina axlar, och samtidigt verkligen inte, den ligger djupt djupt hos mig själv. Jag ser mönstret numera, men förmår inte ändra särskilt mycket.
Jag tycker det är jättebra att du tar upp det här, det är viktigt att peta på, se att man inte är ensam.

Anna sa...

Jag känner igen mig SÅ jävla mycket i det här!
Jag beter mig som min pojkväns mamma, utan att ens vilja det själv.
Å ena sidan älskar jag hans bohemiska ambitioner om att segla runt jorden, köpa hus på landet och leva gröna-vågen liv. Å andra sidan är jag den ständiga pessimisten, kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå till. Så tråkigt. Jag kan inte ens dricka alkohol längre utan att känna att jag behöver ta ansvar för hans konsumtion också. Innan var jag också fri och sådär bohemiskt naiv och vi-tar-en-dag-i-taget medan jag nu har blivit någon slags kontrollerande, familjeplanerande pessimistmorsa.
Jag begriper inte hur det går till, men jag ser precis samma mönster hos alla par jag känner.

Anakonda sa...

nu kommer jag och bryter mönstret kanske. tvåsamhetens heliga regel tror jag inte alls på till mig pojkväns kanske stora förtret. jag är van vid att vara den duktiga som vet var som är bäst för mig och alla andra, typ, överdrivet men jag har ett sådant mönster. kontroll och duktighetssyndrom. kanske var det därför jag sökte mig till mannen där jag inte blev den duktiga. för jag var trött på rollen, det tunga oket på axlarna, att fixa för andra. i vår relation är det nu han som försöker fixa för mig och jag som fightas för att bestämma själv. jag har en oerhört självtillit men han kan inte släppa kontrollen, säger att jag håller för hårt på min inegritet. där ligger vår friktion och alltid så nära till konflikt.

jag tror till skillnad från Mymlan att detta är opposite attracts samt alla andra syndrom som hon räknade upp. de går inte att skilja åt. en relation handlar så mycket om vilka vi själva blir i relationen. måste du vara så duktig för att må bra med dig själv? måste du känna kontrollen?

jag gillar dig som vanligt när du inte lyckas hålla dig ifrån det privata ;) kram.

Karin - Lillmacho sa...

Känner igen mig till viss del, inte i valet av slackerkillar, men i förmågan att vara en riktig singeltjej med usla vanor, stökigt omkring mig och en allmänt skön-slapp attityd. För att sedan förvandlas till en klagande, surkärring i ett förhållande: den där som tycker killen dricker/röker för mycket, inte städar tillräckligt, är för slapp och oordnad etc. Och jag är livrädd för att jag ska bli sån i nästa förhållande igen, går och oroar mig kring det redan efter första hånglet med någon ny. För jag evt att den kvinna som jag då blir inte är trevlig/rolig/schysst och att hon förstör förhållandet.

Anonym sa...

Och var startade det hela? Jag minns hur du fick sitta bredvid den "stökiga" killen i småskolan. För att ha en lugnande effekt på honom och för att hjälpa honom. Det var skolvärlden, i en by i Norrland på 80-talet. Hoppas det är annorlunda nu. Mamma

Anonym sa...

Om han har ett äpple, är det självklart att han delar det med dig?

Elin sa...

Tack för alla kloka, igenkännande, rådande och frågande kommentarer.
Och tack Helena Bergman och Niklas Hellgren för blogginlägg i frågan.

Det är mycket som snurrar nu och jag har som sagt inga svar och måste vila lite i alla tankar innan jag kan kommentera något längre.

Mari sa...

En annan sida att se detta ifrån är att använda sig av systemteorin. Enligt denna teori befinner sig människan i olika system(skola/familj/vänner/förhållande mm). Alla system strävar efter balans, vilket betyder att du påverkas och agerar efter hur de andra i systemet agerar. Dvs, för att skapa balans med en slackerkille/tjej kommer dina drag av duktighet och kontroll att förstärkas. Enligt detta tankesätt kommer du alltså att bete dig mer som en slacker om du skulle träffa på en "duktig" partner. Ett tydligt exempel på detta är ju det som flera skrivit, hur de duktiga tjejerna själva kan vara mer oansvarsfulla som singlar. Ett annat exempel är ju hur vi vuxna kompetenta människor förvandlas till lata tonåringar i våra föräldrars sällskap, då de går in i en omhändertagande roll gentemot oss.

Så vad kan vi då lära oss? Jo,genom att förändra dig själv kan du även förändra din partners beteende, och det är DÄR lösningen ligger, inte genom att tjata på den andre. Om du taggar ner och beter dig mer som en slacker kommer din kille automatiskt att ta mer ansvar. Nu finns det givetvis undantag, vid mer allvarligare problem måste personen i fråga söka hjälp och då måste man ställa sig frågan om det såhär man vill ha det. Om man vet att man lätt tar på sig rollen som den duktiga, kan man ju även medvetet söka sig till mer ordentliga killar, för att på så sätt slippa undan.

Sedan handlar det givetvis även om att vi tjejer är strukturellt uppfostrade till att ta ansvar och vara duktiga. Men ska någon ändring ske på detta plan är det allas ansvar, på individ nivå, att sluta upp med detta. Om så inte för din egen skull, gör det för att vara en förebild för dina egna/andras barn, så att nästa generation tjejer kanske slipper lite av dagens rådande duktighetshets.

kat sa...

bra skrivet, jag känner igen mig så det skär i kroppen. fuck!

Gabriel sa...

Oh, var ska jag börja... I could write a book. Det är väldigt få män som kommenterar här. Men det gäller kanske i och för sig inte bara just detta inlägg.

Duktighetsdiskursen kan ge mening och hopp till många kvinnor, den rymmer ett löfte om att deras kontrollbehov och vilja att ta om hand till slut ska vändas till färdigheter i jagets tjänst. Duktigheten blir en framgångsfaktor och berättelsen om den en välkommen förklaring till såväl varför det går illa som varför det går bra för unga kvinnor idag.

Men det är väldigt tyst om (från) den här manstypen, för det finns inget direkt logiskt lyckligt slut att se fram emot här. Det är inte så opportunt att komma ut som en sådan här man (om man inte kan göra troligt att man på något sätt "kommit ut på andra sidan"). Känner man sig träffad kan man antingen slå bakut som antifeministerna, eller så kan man i tysthet fortsätta att försöka ta sig fram på sin charm och sina kvarvarande priviegier. Om inget av dessa alternativ lockar så får man helt enkelt göra helt om och ta tjuren vid hornen. Ta tag i slackandet som ett missbruk. Och att sluta är ju som bekant olika svårt för olika personer. Samtidigt ska man inte glömma allt man lärt sig, kasta ut barnet med badvattnet och tro att man för alltid måste låta sina drömmar dö. Nej, charm och social skills står sig väl i det postidustriella samhället, men inte utan hårt jobb. En brasklapp: ja, visst är det så att manliga nätverk och charm fortfarande låter män gå före i många sammanhang, kanske gäller mitt resonemang ett litet utsnitt av verkligheten inom medie- och projektvärlden, men trenden är nog ändå den att detta är på väg att ändras.

Anyways, även om just detta ämne ju väldigt tydligt är mer kön än klass så anknyter det ju också till "pojkarna halkar efter"-debatten. Och då är väl käpphästen igen: Mera utbildning, inte mindre, bekämpa de ökande klassklyftorna. Vår generations smarta får inte glömma att föra kampen "över huden" också, ekonomin lägger grunden för så mycket. Men allt är inte ekonomi de humanistiska psykologerna har nog också en del att säga om det här. Jag minns den populärpsykologiska boken "Pojken som inte ville bli stor" som en period skrämde mig mycket. This is no country for this charming man...

Eric Goesta Rosén sa...

Håller med i oerhört mycket av det som skrivits av dig och i kommentarerna och har väl själv varit en av slackermännen ett antal gånger men måste ändå addera ytterligare tankar just för att de saknas i kommentarstråden.

Det är sjukt frustrerande att hamna i det där för alla inblandade. Oavsett hur det börjar, kan lika gärna vara att Duktiga tjejen genom att börja äga ansvarsfrågorna förminskar slackermannens ansvarskänsla/självtillit så till den milda grad att han inte längre vågar försöka. Slackermannen duckar och triggar duktiga tjejen till att ta ännu mer ansvar. Ett momentum är i gång. Båda förlorar. Det är drabbande strukturer för både killar och tjejer (vilket jag känner att du också skriver i texten more or less) och det är knepigt att ta sig ur.

Lösningen är väl att låta varandra vara lite mer slackiga/duktiga än man själv är bekväm i. Släppa lite åt vardera håll.

(vill gärna skriva en uppsats här för att inte låta helt Pär Ström men måste ju sova också och håller tummarna att du hajar vad jag menar).

Anonym sa...

Jag fick också sitta vid de stökiga killarna (mellan dem, för att förhindra att de slog varandra med linjaler). Det är bara en av alla händelser som format mig och javisst, jag är också en duktig tjej som agerar mamma åt den manlige sambon, fixar hans ekonomi, hans jobbtider, hans tentamensanmälningar, hans kurslitteratur. Vad tragiskt det ser ut såhär svart på vitt. Han har konstant dåligt samvete - jag är sönderstressad. Usch.

Urbanchill sa...

Oavsett om vad vi väljer att kalla detta så är vi här en stor grupp som känner igen oss.

Jag har varit upp och ner på den här vägen några gånger nu. Jag har alltid varit den med "svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet."

Jag tror att lösningen i dessa problem är att man först och främst är medveten om dem så man kan peka på dem och snabbt korrigera kursen när man märker att man är på väg åt fel håll. Fast viktigast av allt är att man delar kärleken inte problemen. Du har dina problem och jag har mina. Jag vill inte att mina flickvänner ska vara mina psykologer. Jag vill inte hamna i sittsen där dem är som mina mammor. Khalil gibran skriver i profeten att älskare bör vara som två stränder och vad dem har emellan är havet/kärleken. Han skriver också att de två bör vara som träd som står på varsin kulle för att bägge ska få möjligthet till så mycket sol som möjligt, få möjligheten att växa till sin fulla potential.

Det betyder i praktiken att om jag bjudit hem tjejen som jag träffar på middag och hon väljer att diska efteråt så är det okey. Vi samarbetar. Men om jag sover länge och hon har svårt att somna om och börjar städa i min lägenhet. Diska min disk medans jag slappar så är det inte okey. Det där är min disk. Jag behöver den. Jag behöver diska den själv för att fungera som människa. Vad hon behöver göra är att ge mig utrymme att diska själv.

Jag hoppas ni också förstår att diskningen lika väl kan vara hur jag hanterar alkohol eller hur mycket tv jag tittar, eller mitt jobbsökande. Jag måste få göra det själv.

Detta kan vara jättefrustrerande men jag tror att det är det som är lösningen. Man kan stötta varandra genom att berätta att man litar på den andra.

Jg säger som många andra här har sagt, att det är ett probelm för bägge parter. Jag tror inte att den ena eller andra är mer eller mindre "skyldig" till problematiken. Det är någonting som vi båda måste jobba på enskilt och tillsammans.

Jag har inte varit i ett förhållande där vi har haft denna konversationen och vet inte hur det skulle se ut om man har den. Mitt senaste förhållande var ett ickeförhållande och det fungerade bra i att separera alla småsaker. Vi delade och delar fortfarande på det som är viktigt, kärleken.

Jag åkte hem tidigt från våran semester för jag kände att jag var tvungen att skaffa ett jobb. Hon förstod, hon accepterad, hon släppte iväg mig. Nu har jag ett jobb.

Desperado sa...

Det finns ett slags soundtrack till denna slags relation som är väldigt bra men kanske mer romantiserar den:

http://open.spotify.com/track/3jNVtoghJjWcmNbnsBDwwb

Jock sa...

Trist att du måste sätta kön på de här rollerna. Tror det är lika vanligt med ambitiösa killar som supportar slacker-tjejer. I min bekantskapskrets är det då det. Och jag har själv haft ett långt sånt förhållande.