23 augusti 2009

Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

11 kommentarer:

Anonym sa...

Eller flytta till en by i Uganda. Snälla du, du är ett kapitalistiskt förlist skepp. Dina behov, dina begär, ditt uttrycksbehov, du, du, du, du...

Jag äcklas.

Grovt Initiativ sa...

jaså anonym, jag som trodde hon pratade för ungefär hur många som helst andra personer som inte själva hade uttrycksmedlet.

ja det tror jag förstås fortfarande och ber eder äcklas vidare i tysthet. eller har dina egna uttrycksbehov och begär blivit så stora att det inte går att hålla tyst?

Victoria sa...

Nu skrev du precis om mig. :-D
Den anonyme ovan behöver erfara livet på gott och ont, det står klart.
Min status är inte så jävla hög efter att ha tvingats och jag menar tvingats vara sjuskriven, med en feldiagnos allt för länge. Vägen tillbaka är inte snabb nog men det säger de som vet, att den inte kan vara.
Människovärde?
Jag MÅSTE skita i andras åsikter om det, för min egen dom är alltid hårdast. Det är den jag kämpar emot mest. För idioter skiter jag i.

Loka Kanarp sa...

Fint skrivet!

Fangirl sa...

Jag äcklas av anonym.

Kaia sa...

Tack, Elin. Bra skrivet, och har lagt till Anns bok på min att-läsa-lista.

A sa...

Gud vad jag grät när jag läste Anns bok. För hon skrev till mig och om mig. Och jag försöker möta människors blickar och berätta om min depression. Men problemet att man för alltid kommer vara den "Ledsna och deppiga tjejen ® " som man blir lite obehagligt berörd av. Oavsett hur jag beter mig liksom.

FYLGIA sa...

Jag slutar aldrig förvånas hur det alltid är vi, befolkningen, som måste uppoffra oss för att få samhället att fungera, när samhället är till för oss. "Samhället" har blivit en abstrakt jätteorganism som livnär sig på våra uppoffringar, och ingen verkar riktigt tänka på att det borde vara precis tvärtom.

majjsan sa...

Huvudet på spiken säger jag. Jättefin krönika som säger allt det där jag tänkt att jag ska orka formulera. Jag njuter.

Anonym sa...

Jag förundras alltid över att de som lämnar elaka kommentarer är anonyma? Fegisar! Mamma

David sa...

"Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning som efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap."

Då blir det utanförskapssysselsättningar åt de mindre lämpade så att de kan få känna att de har ett sammanhang...

Gillar inte riktigt de ofta reduktionistiska och kategoriska synsätt som används på olika former av psykiskt lidande. Personligen känner jag inte igen mig i någon annans lidande eller liv. Allra minst Ann Heberlein. Minns särskilt att jag tänkte det när jag hörde hennes radioprat, om hur hon gick och kollade till sina rabatter och tänkte att livet var ganska drägligt, när ungarna och maken låg inne i huset och sov.

Önskar får slippa både innan- och utanförskap. Att föra någon annans talan eller låta någon föra min.

När den första signaturen Anonym skriver "kapitalistiskt förlist skepp", fantiserar jag att hen kanske har en självförsörjande gård(givetvis barn- och familjefri och icke-religiös) på vilken jag kanske kan få komma och provjobba.