Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Krönikor huller om buller

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.