26 maj 2009

En friskförklarad föreläsare betyder inte en föreläsare som inte fortfarande måste förhålla sig till sjukdomen

Det finns ett genomgående tema i de två senaste inläggen. Båda visar upp en bild av någon som är jävligt stark och cool i relation till mat och kropp. Står och poserar med paj och skriver artikel om ätstörningslitteratur, som om det inte fanns någonting av min egen ätstörning kvar.
”Man blir nog aldrig riktigt frisk”, skriver jumbledwritings i en kommentar till senaste inlägget och det är lite det som jag också tror. Det är en kronisk sjukdom som man måste förhålla sig till. Precis som alkoholism, eller vilket annat missbruk som helst.
Ändå, så mycket svårare, för att äta måste man ju. Man kan inte köra nolltolerans, som med alkohol eller andra droger.

Så fortfarande kan jag märka av framsteg, såväl som bakslag.
De senaste månadernas framsteg består till exempel av följande:
Jag har slutat gå upp halv åtta och gå en timmes promenad innan frukost. Det kan ha någonting med den där varma kroppen som skedar mig nästan varje morgon. Någonting med det gör det betydligt svårare att motivera sig själv till en timmes promenad istället för att ligga kvar.
Jag äter dubbelt så mycket frukost som han gör och det är okej.
Jag kan uttala att jag är hungrig och i vissa fall även äta fast ingen annan vill äta.
Jag har ätit ute en gång och inte fått panik av att behöva beställa mat eller äta upp allt.
Bakslagen är väl det konstanta:
Jag vaknar fortfarande upp varje morgon och tänker att jag ska bli smal och jag måste fortfarande varje dag dividera med mig själv om det är värt att banta och riskera att hamna tillbaka i ätstörningar som gör att jag skiter i allt annat. Skrivande, jobb, vänner, kärlek.
Framsteget är att jag alltid kommer fram till att det inte är värt det.
Bakslaget är att jag fortfarande inte försonats med min kropp och tycker att jag är tjock.

Sådär håller jag på. Fram och tillbaka. Små framsteg, som bara för några år sedan hade varit otänkbara. Ingen som umgås med mig, som inte vet, skulle heller märka. Det är väl också något slags framsteg.

Och nu skriver jag artikel om ätstörningslitteratur och hur det kan sättas i relation till manliga generationsromaner om samhällsrevolt.
Nu bokar jag in föreläsning inför hösten, som förhoppningsvis ska följas av fler (Vill ni ha mig som föreläsare? Skicka ett mail till elin.grelsson@gmail.com!). Föreläsningar som handlar om ätstörningar och självskadebeteende, om samhällets synsätt och mitt synsätt. Om bemötande av unga kvinnor med självdestruktiv problematik och mina tankar kring det, som i viss mån kan sammanfattas i det här inlägget. Jag kommer att föreläsa för tonårskids och vuxen personal och tanken är att jag ska stå där och vara stark, cool och frisk.

Det är jag inte. Det blir jag kanske aldrig. Men jag vet att så länge framstegen är fler än bakslagen och jag varje dag väljer livet framför bantning tänker jag fortsätta skriva, prata och föreläsa i ämnet.
Jag tror inte heller att tonårskids i riskzonen och skolpersonal behöver någon som är happy go lucky och frisk som en nötkärna. De behöver någon som vet hur svårt det är, men som håller sig på rätt sida om sjukdomen. De behöver någon som fortfarande, varje dag, fattar vilken jävla kamp det är att hålla sig på rätt sida och som fortfarande minns hur det var när hela livet cirkulerade kring huruvida man skulle äta den frukostmackan eller inte.

23 kommentarer:

Grovt Initiativ sa...

Att man inte blir frisk är ju din solklara angle. Och ändå kunna vara "stark" vad det nu egentligen ska innebära. Du är så rätt för det här.

isabelle sa...

det svåraste är acceptansen, att erkänna att man har nåt kroniskt och att man måste lära sig att förhålla sig till det. jag tror att man har blivit så indoktrinerad av filmernas lyckliga slut-dramaturgi och därför tror att motgångar per automatik alltid följs av en lycklig upplösning och sedan ska allt vara frid och fröjd och man kan tala ut hos Oprah om hur man tog sig ur den svåra perioden och hur lycklig man är idag. snarare är det precis som du säger, återfall är normalt och man får lära sig att hantera dem. varje gång man fixar något som man inte gjorde förut så är det ett framsteg.

Viktat sa...

Jag tror precis som du. Att man aldrig blir frisk. Att man måste förhålla sig till det som att det kommer att finnas med hela livet. Att just den insikten är en sorg man måste ta sig igenom.

Jag tror du kommer vara en jättebra föreläsare om detta. En som levt det. En som fortfarande lever det. Det hade jag velat höra när jag var yngre, och jag vill höra det nu också.

jojo sa...

jag håller med G.I och de andra, du känns som exakt rätt människa för jobbet! *hejar*

Anonym sa...

det är klart att man kan bli frisk. det tar lång tid och många lyckas inte, utan lever med en kontrollerad ätstörning, men en del gör faktiskt det. för mig tog det femton år att helt släppa tankarna på mat, vikt och träning. men det gick.

pangea sa...

Jag tror du kommer göra det här väldigt bra. Jag lyssnar absolut hellre på någon som vet, på riktigt, än någon med teoretiska kunskaper. Och visst är det en sorg, som någon skriver, att inse att man kanske aldrig blir "frisk". Det största var att acceptera det. för mig.

Anonym sa...

det är så otroligt många som lider/drabbas av ätstörningar och det är ändå ganska få som tänker på att det ofta beror på att man lever och äter som man alltid gjort tills man hamnar i puberteten och helt plötsligt ändras ens kropp utan att man ändrat något i sin kost/sitt sätt att leva. då får man naturligtvis panik. och tänker att de där konstiga exta kilona som hamnat lite här och var är det väl bara att banta bort? det står ju så mycket om bantning i tidningar och annat, det kan väl inte vara så himla svårt? men det är det, eftersom de nya kilona inte beror på maten, utan på hormonerna. och sen fastnar man.
jag hade bulimi hela gymnasiet och har fallit tillbaka i det några gånger efter det. min syn på mat ändrades dock totalt när jag slutade tänka och bara åt. jag fick annat att tänka på så jag hann inte fundera över ätandet så mycket = åt när jag var hungrig. då blev jag plötsligt smal och fin (det var jag iofs hela tiden, men fattade det ej) och slutade må dåligt. alltså: mitt tips: hitta en massa hobbies, så man tänker på annat!!

Kajen sa...

Precis, precis. Precis. Aldrig frisk. Så är det. Nya verktyg och bättre tankar, visst. Men fan alltså. Det tar ju aldrig slut. Och precis som du säger, äta måste man ju, till skillnad från alkohol. Allt handlar ju om att försöka banka in i huvudet att man är okej. Inte bra, inte jättebäst, men okej. Svårt det där.


Skrev lite om det förra året, att varje dag är ett val: http://bisonblog.blogs.com/kajen/2008/07/ofta-vljer-jag.html

Elin sa...

GI: Ja, vad fan betyder stark egentligen. Jag hatar det uttrycket.

isabelle: ja, absolut. vi är verkligen indoktrinerade i happy-end-principen fast det inte alls är så enkelt.

viktat och jojo: tack fina ni!

ano: absolut, det är individuellt och det är fel av mig att säga att ingen någonsin kan bli frisk (vilket jag hoppas att jag inte säger?). jag har levt med detta på olika sätt sedan jag var sju år gammal. jag vet inte hur jag ska sluta med tankegångarna när det sitter i ryggraden på mig.

Pangea: Visst är det svårt att acceptera, ja. Och tack.

Klara: håller med dig, det har hjälpt för mig också. jag har inte plats för att tänka på mat så jäkla mycket i mitt liv.

Kajen: Svårt är det. Väldigt fint inlägg.

Anonym sa...

Så himla sant. Alltihop. Håller just på och kämpar med ett brev som jag ska skicka till en skit-kurator som inte fattade nåt överhuvudtaget. Hade jag varit 18 hade det gått illa efter mitt senaste besökt.

Hatar att bara för att jag inte "ser ut" som en ätstörd person längre, så tas jag inte på allvar.

Men hoppas på det bästa för dina projekt, det låter som något som behövs.

Märta sa...

Hej Elin!
Intressant att jag råkade titta in just nu, har just läst en kurs som involverat barn- och ungdomsbehandling.
Vi hade en föreläsare som är praktiserande psykolog med barnbehandling och främst anorexibehandling som specialitet. Hon hävdade att 60% av personer med ätstörningar blir helt fria från symptom, alltså även tankar(jag frågade extra om hur hon definierade symptomfrihet).
Vet inte hur bra det stämmer men det är intressant att fundera över. Jag tror det finns större risk för återfall om man "vet" att man inte kan bli helt frisk. Precis som jag tror att det finns med alkoholism.

Vad tror du om det?

kram /Märta

Anonym sa...

@Klara: Alltså, "då blev jag plötsligt smal och fin (det var jag iofs hela tiden, men fattade det ej) och slutade må dåligt." Hade det varit värre om du blivit tjock av att äta när du var hungrig? Jag förstår att det är det hela ätstörningen handlar om, men att sätta sig på andra sidan den och fortfarande säga att "jag åt när jag ville men blev smal så det var OK" luktar misstänkt mycket som att du inte är helt fri från det än.

/Anna (tjock OCH fin)

ibi sa...

Kan man tänka sig att det är OK med ätstörningar? Eller att det åtminstone kan komma att bli OK, i en friare friskare framtid?

Apan sa...

Jag blir lite obehaglig till mods när ingen tar upp den förskönande rollen som mycket av ätstörningslitteraturen spelar. Vi ville ju BLI Eveleyn Spöke, vi blev inte avskräckta. Vi var avundsjuka på hennes lätta, destruktiva väsen, och det är därför hela den här diskussionen blir så underlig.

Jag kom att tänka på det här häromdagen när en kompis kom till mig för "råd" för att en nära vän till henne minskat dramatiskt i vikt och uppvisat de härliga gamla svälttendenserna. Min direkta reaktion var ilska. Och efter en stund kom det fram att också min kompis var arg, hon var ursinnig och besviken på den nyblivna anorektikern, för att hon gick in i det här med öppna ögon. För det är vad de flesta gör! Jag tror att det är i ilskan som vi måste ta det här problemet vidare, vi måste bryta trenden av att försköna och förhärliga de tjejer som lider vackert och disciplinerat, dvs. blir anorektiker. Anorektiker behöver inte medlidande, det de behöver är att få sin verklighetsuppfattning krossad.

Jag var anorektiker i fyra år och hetsätare i fem, och de fem åren var tusen resor värre, för inte längre fick jag några medlidsamma men beundrande blickar.

Den reaktion och inställning som jag bär med mig sedan jag blev frisk (JO DET GÅR ATT BLI FRISK, DET HANDLAR OM ATT SLUTA SITTA MED ENA HANDEN KVAR I ÖNSKEBRUNNEN) är en motvilja mot anorektiker. Vi måste börja se att psykiskt sjuka människor lider något evinnerligt, men de är också obeskrivligt jobbiga, patetiska och bestulna på sin egen personlighet.

Att tappa på tå runt de isprinsessor som anorektiker ibland framställs som förstärker bara samhällets uppfuckade bild av vad det är att vara drabbad av sjukdomen. Jag ber: inga mer porträtt av flickor som plågat sig själva vackra. Ge mig fler porträtt som lyfer fram den äckliga bilden av anorexi, bilden av självupptagna primadonnor som ödelägger allt omkring sig och som upplevs som tråkigast av de tråkigaste av sina vänner. Som förlorar sina vänner. För ingen vill vara vän med någon som är så fixerad vid "skönhet", som är så fascistoid mot sig själv och DÄRMED MOT ANDRA. Det må låta hårt och jag vet om lidandet men jag tror inte att det är rätt väg ut att ömka. Anorektikernas vänner oc familj måste börja vädra sin ilska innan det urartat till den djupa sjukdomen. Varje gång jag träffar en anorektiker eller bantande ung kvinna på väg åt det hållet så vill jag bara skrika: du ska gå in i det här med öppna ögon, du ska vara medveten om att det är DU, det är DU som multiplicerar lidandet, som smittar dina småsystrar och vänner. Släpp taget om dig själv FÖR FAAAAAN.


Förlåt för att jag skriver som en kratta, jag blir så otroligt upprörd av det här.

Apan sa...

Jag förstår att jag nu framstår som en skällande byracka, och att det är otydligt åt vem jag skäller (förmodligen ingen här inne).

Men vad som alltid slår mig när jämförelsen mellan 1800-talets hysteri och vår tids anorexi är just detta att vår sjukdom ligger så nära vårt mål. Småtjejer VILL få anorexi, för det kommer göra dem smala. Det kan även tilläggas att vännen till kompisen som jag pratade om ovan går på Handels, och att det då blir ÄN mer knepigt att skilja på sjukdom och ren grupptillhörighet. För på Handels har tjejerna alltid vattenflaskan i högsta hugg, tränar och äter som vore de hotade till livet. Och alla vill ha det så.

Så till det ibi skrev här ovan: det är ok, i viss mån. men vad jag inte riktigt begriper är varför det i en friare friskare framtid bara skulle vara tjejerna som drabbades?


och jajajajaja, ok, några grabbar drabbas också men COME ON

ibi sa...

Sanna...

En fri och frisk framtid karakeriseras naturligtvis bl.a av jämlikhet mellan alla könsyttringars inbördes olikheter. Det ligger i den positiva friskhetens natur att den är frånkopplad negativ friktion, dvs. även fri från köniska konflikter (jag har alltid varit en förespråkare av affirmativ skillnad, i sann kopimistisk anda).

Nu sa jag inte nånstans att tjejkönet skulle eller ens borde ha mer rätt till ätstörningar än alla andra köniska grupper men det är samtidigt rimligt och i stort i fas med vårt sammhälles dominerande belöningskoncept att dom mest ihärdiga också får den bästa delen av kakan. Det är helt naturligt i en konkurrensutsatt livsvaro.
Där du talar om "drabbas" talar vi andra om radikal rättvis omfördelning.

Dino sa...

du skriver så fruktansvärt sant. det är fyra år sedan jag blev friskförklarad och ändå tänker jag varje dag att jag ska stoppa fingrarna i halsen, blir orolig att nån ska misstänka nåt om jag går på toa för tätt inpå en måltid, tänker att jag ska sätta igång med bantningen "imorrn" osv. varje jävla dag.
varje dag en diskussion mot sig själv som inte syns utanpå men nästintill blivit rutin i huvudet. herregud.

Anna sa...

Sanna: Hjälp så bra skrivet! Jag satt med en gastkramande känsla och tänkte "fåååår man skriva så!!" under hela läsningen av ditt inlägg. Hjälp så bra.

Julia sa...

Jag blir väldigt nyfiken på de här 60% som blir helt friska - hur länge har man följt dem?

Znai sa...

What Sanna said! Jag vågar inte säga sånt så ofta eftersom jag själv aldrig haft "riktiga" ätstörningar (tyckt att jag varit tjock fast jag inte varit det - visst. Varit besatt av att gå ner i vikt - visst. Kunnat upprätthålla det mer än några veckor - Näe. Är numera överviktig.)
Vad jag däremot har gjort är att suttit med pinnsmala kompisar/bekanta, en del med ätstörningar andra vet jag inte, och blivit så ARG för att de får mig att känna mig så dålig. De säger att de fattar att samhällsidealet är sjukt, att det är galet att man inte kan hitta snygga kläder över strl 42, att man kan vara snygg FAST man är tjock (...), etc. MEN deras största rädsla är ju fortfarande att de ska bli tjocka själva. De vill ha ena foten kvar i ätstörningen för att det är en försäkring mot att bli fet. De vill ha alla fördelar av att ha en ätstörning kvar (det är klart att jag fattar att nackdelarna överväger fördelarna och att ha en ätstörning är ett helvete, jag hoppas ni fattar vad jag menar), så de vill/vågar inte släppa den helt.

Om vi alla hjälptes åt att skita i idealen så skulle vi kanske klara att stå emot allt man matas med utifrån. Men det är ju när "ens egna" vänder sig emot en och ens kropp som man känner sig värdelös. Om de tycker att det vore så himla fruktansvärt att bli tjock, hur ser de då på mig?

Och jag skäller såklart inte heller på Elin eller nån annan här. Jag tycker det här var ett jättebra inlägg som berörde. Tycker bara det är viktigt att ta upp den aspekt som Sanna pratar om.

Anonym sa...

sinistrare: jo, men det beror ju på vad man menar med smal.
men om jag inte var tydlig och får ändra ordet så är hälsosam, glad och fin bättre.

Märta sa...

Julia.
Det kan jag tyvärr inte svara på. Men om man kan uttala sig om att de inte har ätstörningstankemönster kvar utgår jag ifrån att man gjort uppföljning efter avslutad behandling.

Märta sa...

Julia:
Kollade upp mina föreläsningsanteckningar extra.
4300 femtonåringar undersöktes.
Vid tioårsuppföljning hade 55% av de med ätstörningar fått behandling(vissa av de 60% hade alltså självläkt).
59% hade blivit friska (var alltså även utan ätstörningstankar).
Uppföljningen var 1995, idag får fler behandling.

Enligt Råstam, 1997.