Gästbloggare i maj 09: Nån slags relation

Camila Astorga Díaz är 22 år. Hon bor och verkar i Malmö bland annat som student, frilansskribent, frilansmusiker samt medlemsvärvare för Rädda Barnen. Sågs senast hoppandes hopprep vid Triangeln.

Jag är på en så kallad tjejfest på Utkanten, temat är If You Can Bake a Cake, You Can Make a Bomb och jag kommer osökt att tänka på att min mamma faktiskt kan göra molotovs men inte bakar kakor. På det stora hela är det bara brudar och många av dem har fantastiska stilar med håret snaggat på vissa ställen och t-shirts eller tatueringar med den där triangeln tvärs över halsen. Mina vänner är där och ska teckna live, jag springer in i Li, som numera bor i Malmö men flyttat ifrån X-köping och hon spontankramar om, säger att hon ska leta upp sin flickvän.
Mina vänner tecknar, det dansas, det röks i det lilla rökrummet med sunkiga möbler och såndär kyldiskshårdplast till dörrar. Materialet klibbar lite mot danssvettig hud, jag går in i det rökiga rummet och pratar med en av arrangörerna och konstaterar att jag ”gärna jobbar om det blir fler happenings här på Utkanten” och den förutnämnda Flickvännen är också där och vet en massa om mig som hon berättar för de andra. De andra tjejerna ser smått imponerade ut över hennes random kunskaper om denna för dem okända person och de frågar hur det kommer sig. Hon svarar på lite halvbred skånska.
-Jo, men asså, Li, min flickvän, hennes ex och Camila har haft nånslags relation. Äre inte så?

-Jo, det kan man nog säga. Eeh. Nånslags relation, ja?
Annan plats, annan tid, annan happening. Ett japanskt band har byggt upp en scen på Volym, de har stora masker med läskiga snablar och stora leenden samt randiga tröjor. De guppar upp och ned till den lite skräniga men något balkaninspirerade musiken (nån skränig snubbe skriker i slutet av konserten att han vill tacka dem för att de spelat musik från sin väns hemland, Albanien). Vi har mest gått dit eftersom nån kände nån som kände bandet, plus att det låter rätt häftigt med att vara på en spelning med ett japanskt band.
Malmö är bäst på random spontaniteter som parkhäng och gratiskonserter. Min vän Linden sträcker vänligt men bestämt fram sin öl till mig, jag sippar lite mest för att det ska se ut som att jag dricker fast jag egentligen inte vill ha. Det är första gången jag är på Volym också, det ligger precis vid Möllevångstorget och där vi sitter är det stora fönster ut mot gatan och man kan spana på folk som cyklar eller går förbi och de spanar in så det är väl rättvist.
Tjejen bredvid mig ser bekant ut och efter ett tag kommer vi fram till att vi är från samma stad på västkusten och att vi har en gemensam bekant. En snubbe jag internetdejtade (http://www.qruiser.com) och vi konstaterade att vi aldrig skulle bli kära, men nu brukar vi hooka upp och ligga. Ibland.
-Ja, men hur känner ni varann då?

-Asså, eh...
Och jag kommer på mig själv med att IGEN ha svårt att definiera relationen. När det inte är på primärnivå, som Elin så vackert konstaterade när hon ”outade” sin och Gustavs relation, så tycks allt bara bli mer eller mindre svårdefinierat.
Asså, för min egen del skulle jag lugnt kunna säga att ”nej, men den bruden var det nåt sjukt fint med och vi var inte ihop men det var ändå storslaget” och jag skulle vilja kunna säga ”nej, han är min KK, sen tvåtusenåtta” men i vårt heteronormativa relationskåta samhälle funkar det ju inte. Det är inte socialt accepterat att ligga med nån trots att båda är rätt nöjda med det och tycker det är soft och slutresultatet blir antingen luddiga svar eller ömma tår. Saker och ting måste leda till något.
Mitt liv kanske är en serie av Sara Granér eller en snårig Beirutbalkanslinga , men jag tycker det är dags att sluta lägga nosen i blöt. Låt dina vänner och bekanta själva definiera sina relationer om de tycker det känns nödvändigt. Det finns så mycket mer att lägga tid och energi på, för min egen del, än att sortera och placera folk i fack och relationstrådar till varann.
Och om du känner dig allmänt oinspirerad på grund av solöverdos samt överkonsumtion av 3,5:or och kanelgifflar i parken eller bara inte läst så mycket serier det senaste så vill jag tipsa om mina vänner: Johan, Tomas, Nanna, Sara och Maja. Peace out.