Gästbloggare i maj 09: Oförrätter I just can't get over

Jenny Jejlid är författare, tvåbarnsmamma och hårt arbetande på att höja sin civilkurage-rankning.

Det började med så lite. J var otrevlig mot mig helt utan anledning och jag gav tillbaka. Allt är bra, vi är vänner och saker är återställda. Men det fick alla mina slumrande oförrätter att vakna till liv inombords. På 31 år har de blivit en del. Ganska många, faktiskt. Dels är det de små oförrätterna som bara skaver lite, som kli i ljumsken ungefär. Sedan är det de stora, som man knappt orkar tänka på. De som nuddar ytan bland och som jag får kämpa med att trycka ned igen som kattungar som dränks i en säck.

Det finns oförrätter som aldrig går att förlåta. Jag har accepterat det. Sedan finns det oförrätter som faktiskt går att ställa till rätta. Jag gör en mental lista över människor jag kan kontakta, här och nu, för att påpeka att de gjort något de inte borde ha gjort gentemot mig. Det blir några stycken. En person jag är riktigt förbannad på är en närstående släkting som inte bjöd mig på sitt födelsedagskalas (personen fyllde dessutom jämnt). Så jäkla taskigt. Om jag var riktigt tuff, vilket jag inte är, så skulle jag ha ringt släktingen och frågat varför inte jag blev bjuden. Men nu är jag som sagt inte riktigt tuff utan bara så där ljummet halvmodig så jag väljer att fegskriva istället. Jag tar fram ett vykort som föreställer fotspår i sanden (symbolfanatiker som jag är tänker jag att motivet representerar att alla handlingar lämnar spår efter sig) och så skriver jag:

Tack för gratulationskortet på min födelsedag. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att gratulera dig på din födelsedag då du inte bjöd mig på ditt kalas, något jag känner mig ledsen och besviken över. Med vänlig hälsning från Jenny.

Jag och barnen går och postar kortet. Jag håller det i handen en hundradels sekund innan jag släpper ned det i postlådans svarta gap. Så där, nu är det oåterkalleligt. Jag har satt ned foten (fotspåren i sanden, där var symboliken igen).

Det känns bättre. Det känns till och med mycket bättre. I stället för att bara gå omkring och älta oförrätten ensam eller med några få utvalda så har jag faktiskt berättat hur jag känner för personen jag känner mig sviken av. Utan att ens vara elak. Jag kunde ha skrivit din jävla förbannade människa som inte bara är snål utan feg också. Varenda ord hade varit sant. Men det här känns nästan bättre. Genom att inte vara elak har jag inte givit personen ifråga något vapen som denne kan rikta mot mig. Jag har nämligen listat ut vad den här släktingen är allra mest rädd för. Nämligen ärlighet. Jag behöver bara skriva några korta vänliga rader, så länge de är ärliga. Det hade lika gärna kunnat stå jag vet var du bor och i natt kommer jag och tar dig. Effekten skulle ha varit densamma.

Jag och min man spelade ett spel för ett tag sedan. Det heter Orangino och marknadsförs som spelet om vår självbild. Jag fick ordet Civilkurage och rankade mig själv relativt högt. Inte så att jag kutar fram och sliter yxan ur handen på någon som går bärsärkagång på stan (även om jag önskade att jag vågade, men i nyss nämnda fall springer jag hellre och gömmer mig och ringer polisen från mobilen när jag är på tryggt avstånd). Men i övrigt. Jag har skrivit en rätt självutlämnande bok till exempel, som var ganska jobbig att ge ut. Jag gjorde det för att den skulle vara till hjälp för andra som har upplevt liknande saker som jag. För mig var det en modig och medmänsklig sak att göra.

Men tillbaka till spelet. Min man gav mig en tvåa på en skala från ett till fem där fem betyder att man har enormt civilkurage och en etta betyder att man saknar all form av civilt mod. Efter spelet har vi stött och blött hans rankning massor av gånger och efter en del bråk har vi kommit fram till att vi nog ser olika på själva innebörden av ordet civilkurage. Men det var ändå ett uppvaknade.

Jag borde faktiskt bli modigare när det gäller att inte låta personer sätta sig på mig och komma undan med det. Vi har S som först lovade mig sommarjobb men sedan tog igen allt eftersom hon inte tyckte att jag var tillräckligt framåt. Fastän det var hon som kom med erbjudandet. Dubbelt jävligt. Jag var 14 år och det bränner fortfarande. Jag fantiserar om hur jag åker förbi hennes hus och slänger en molotovcocktail genom hennes köksfönster innan jag vaknar upp ur tankarna och blir mitt vanliga jag igen. Sedan har vi gubbjäveln som ignorerade mig den där gången då hela gymnasieklassen var med på en renskiljning. Han hade slaktat en ren och skurit upp magen. Jag kommer fortfarande ihåg hur det ångade från djurets buk. Gubben fyllde en kåsa med renblod och sedan frågade han om någon ville smaka. "Jag kan", sa jag och viftade med handen. Han ignorerade mig. Naturligtvis. När en pojke till sist räckte upp handen fick han kåsan istället. Dumma jag, som hade erbjudit mig. Det var ju naturligtvis en machogrej. Något så förbaskat coolt och manligt som att dricka ångande färskt renblod ur en kåsa kan ju inte en tjej göra. Hur skulle det se ut? För mitt inre tvingar jag gubben att dricka en hel kåsa med parfym utblandat med remover. Är han så inskränkt mot tjejer behöver han kanske en dubbel dos tänker jag och tvingar i gubben lite mer.

Skämt åsido. De flesta oförrätter förblir ohämnade. En del oförrätter är så djupa att de inte går att hämnas på dem. Som när den viktigaste livlinan man har överger en och aldrig mer bjuder in en till sina fester trots att man bor grannar och kan höra musiken spela. Sånt förblir en oförrätt för vad skulle alternativet vara? Att önska henne cancer eller placera en bomb som briserar när hon öppnar postlådan för att ta upp morgontidningen. Eller M som det var jag som var så elak mot under hela skoltiden. Den smala, smala som fick ta emot elaka antydningar varje dag. Hur gottgör man sånt? Nej, vissa saker stannar vid oförrätter.

Jag kryper ner under täcket och tänker att det förhoppningsvis räcker med att bara vara en människa som gör så gott hon kan. Så visualiserar jag för mitt inre hur hon, livlinan, ser mig när jag tar emot Nobelpriset och en Oscarsstatyett och lite andra schyssta priser medan hon sitter där i sin tv-soffa med svettfläckar under armarna och chipssmulor mellan låren. Sedan sänder jag en tanke till M (den smala, smala som jag var så himla elak mot) och unnar henne liknande fantasier där det är hon som är pristagaren och jag som sitter i soffan med svettig tröja och chipsfettet glänsande i ansiktet.