Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18
Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.
När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.
Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt...
Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.
När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…
Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…
Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…
Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…
Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…
1 kommentar:
Att leva med livet i sikte - det är nog det viktigaste vi har att lära. Men ack så svårt. Jag minns den här predikan, den väckte många tankar inom mig.
Eva
Skicka en kommentar