14 maj 2009

Gästbloggare i maj 09: Går hem och är snäll

Dagens gästbloggare är Tina - 83:a, mångsysslerska, knubbig med kondis och trånar efter det onåbara. Småbloggar just nu på http://laggnersaxen.blogspot.com, annars vette fan.

Vaknar upp med några könshår mellan mina fingrar, skrattar tyst åt det och torkar av de på lakanet. För ljusa för att vara mina. Jag snor runt och ser en ryggtavla; på ena axeln stirrar döden mot mig med höjd lie och på andra störtar en helikopter ner bland fräknar. Reser mig lite, försiktigt så han inte ska vakna, lyfter täcket och tittar ner. Jo då, ljust. Kuken står fortfarande lite och gör den greppvänlig, men jag motstår frestelsen att väcka min nattliga och intima vän med en nyrunkad morgon. “Skön kuk…” skulle jag istället skriva på lappen som jag la på hans köksbord innan jag skulle stänga dörren och lämna honom.
Där mot hissdörren hade han hållit fast mina händer med en av sina och med den andra börjat leta sig ner i mina strumpbyxor, hårdhänt och torrt hade det varit. Då hade jag slitit mig loss och hjälpt honom upp mot mina bröst istället. Kyssarna hade varit perfekta, det vann han på. Ingen sån där tunga som slogs för sitt liv. Inget tandkrock. Inget onödigt saliv. Ja, så hade han nog haft en skön kuk också, inget jag bara skrev. Kanske inte en av de bästa, men helt klart på top10.

De klorofyllfattiga löven vinkar till mig när jag kliver ut från hans port, solen i ögonen och munnen har en torr smak av järn i saltvatten. Huvudet är inte så där klassiskt tungt som det oftast beskrivs i texter om bakfylla. Med handen på hjärtat blir jag aldrig bakis på något annat sätt än att jag blir trött och får en avgrundsdjup hunger.
Han fick skylla sig själv att jag gick förresten. Ligger man med ryggen mot mig kan man inte förvänta sig att jag stannar. Ligger man där emot och skedar och andas i min nacke stannar jag kvar. En regel jag har. Mest för att jag aldrig riktigt vet när jag ska gå och inte gå, och ibland orkar jag inte gå, men vill inte stanna kvar heller. Då är den här regeln en bra regel.
Rödlätt var han. Tror det var första killen jag knullat med som har varit rödhårig. Att bröstet skulle ha lockar av samma nyans var kanske självklart, men jag hade stannat upp och klappat det, som ett barn klappar sitt första husdjur; försiktigt men nyfiket. Under de glesa röda stråna hade han märkt sin hud med ett symetriskt grått motiv som delade på sig vid bröstbenet och gick åt varsitt håll mot axlarna. Hans armar täcktes av mönster i färgglatt bläck och under dem lyste några envisa fräknar. När han började le högt åt mitt klappande, slutade jag och började kyssa hans nyckelben istället. Tunn hud som smakar salt från en varm kväll.

Solen är envist i vägen och jag får titta ner på marken istället, på fötterna som rör mig framåt. Vattenpölar krymper, löv följer med vinden bort mot gräsmattan; några ligger kvar och är hala. Baksidan på handen är kall nog att svalka mina läppar, de är inte ömma men väl använda. Rött skägg hade täckt hans kinder ochramat in hans läppar. Stubbigt så det sticks, men ändå så långt att det var mjukt. Kom på att det var som att pussa på vind, inget motstånd.
Lätta kyssar kommer man ingenstans med om det är skägg, då är det mer kraft som behövs, ett hårdare tryck att komma genom muren av hår ner till huden. Jag hade tänkt något lite för högt så han hade hört. Han hade frågat vad jag menade, kanske tog han illa upp. Jag hade fortsatt att känna på hans kind med mina läppar och viskat att det inte va något. Jag brukar inte vilja prata för mycket när jag är kåt, undviker ord överhuvudtaget. Kroppen spelade ut det jag ville ha sagt, händer som visade och kyssar som belöning för att han gissat rätt.

Sushin vid Midsommarkransen lockar mig, frågan är ju om jag orkar gå dit. Byta ut de två omeletterna till en avokado och en tofu, för mycket ägg i omeletter, och sen ett nej tack till soppan, det är fisk i den. Lättsaltade chips och vitlöksdipp, delicatoboll och päronpaj; avgrundet skriker en välkänd ramsa. Pepsi och lakrits…
Han hade varit lång. Ett halvt huvud länge än mig, jag såg honom i publiken först, glad över att det fanns långa killar med bra musiksmak. Rutig skjorta, med ett bra bandnamn på t-shirten under. Smala ben, breda axlar. Det är konstigt det här med att vakna upp på söndagar bredvid någon som är kortare, ett mönster som jag länge velat bryta. Nytt namn, nytt ansikte, nytt knull. Oftast bra, men tråkigt. Han var äldre, runt 30, en bra ålder. Om en man hade varit ett vin så skulle han inte få korkas upp förens han var tretti. Dåligt vin har jag fått i mig några glas för mycket av genom mina år som sexuell praktikant. Kan den där korksmaken och kaskadspyorna som kommer efter; pryo i knull. Han hade sagt att han var tretti, jag trodde honom och ljög att jag var yngre, mest för att se hans reaktion. Vet inte om han trodde mig, vet inte om tjugofem lyser igenom. Jag har inga kråksparkar kring mina ögon, än. För små bröst för att ens kunna märka om de hänger, celluliter och bristningar fick jag troligtvis redan när jag var sexton så om han skulle bry sig så skulle han kanske tro att jag var 6 år äldre än det jag sa att jag var. Kanske sa att jag ljög också. Minns inte.

Varför gick jag nu igen? Kanske var det lite dumt, han var ju väldigt rar, och lång. Mina tankar går som alltid in i samma “han är för bra för mig”-hjulspår. Min terapeut har sagt åt mig, eller jag har sagt åt mig själv i samma rum som min terapeut, att sluta upp med den personliga agan på hjärnan. Inte så lätt när man vaknar upp, naken, bredvid en man som hade varit för bra. Ha! Nu är jag där igen. Ingen som vill ha, ingen som kan ta, ingen att duga för.
Han gick ner på mig ganska tidigt. Knappt fått av mig skorna innan han hade lett mig ner i hans säng. Där vid hissdörren hade jag letat rätt på hans kuk och för en gångs skull så kände ett hopp om att jag skulle få slippa alkoballe. Under de mikrosekunderna från att han slet av mig mina trosor och körde in tungan, hann en fråga kasta sig fram genom mullret av upphetsning; när duschade jag senast? En tjej ska vara fräsch, inte lukta gammal valfångare i muttan här inte.

And suppose I never ever met you. Suppose we never fell in love. Suppose I never ever let you kiss me so sweet and so soft. Regina Spektor hackar sig in i mina hörselgångar via mobilen som jag hatar. Headsetet är så glappt att jag inte kan ha mobilen i fickan medan jag går, vanligtvis sliter jag ur snäckorna ur öronen och av rent hat slänger ner telefonen i väskan. För snål att köpa nytt. Men nu är Fidelity så träffande att jag kan låta mina händer kylas av hösten för att hålla i mobilen så jag kan höra om låten när den slutar. Tjejlyssna har jag hört att det kallas. En låt om och om igen, tills den dör i sitt sammanhang.

5 kommentarer:

Soraya sa...

Men Nejje!!

Varför var det tvunget att ta slut? Ibland är det verkligen skit att texter måste ha ett slut, ville verkligen fortsätta läsa.. Grymt fängslande. Bra jobbat!

Rebecka sa...

Fantastisk text.

får jag mata räven bakom ditt öra? sa...

Fidelity! Jag har också "tjejlyssnat" på den...

Tina sa...

Kul att höra!
Grejen är ju att den inte är slut där, men jag har inget slut på den heller.

Åsa sa...

tjejlyssna, va fint :) kan pågå i en evighet...