9 maj 2009

Gästbloggare i maj 09: Den valenciska drömmen

Hanna Linnea Sundén är realromantiker och blivande skrivarfröken.

TT-notis 19 april 2009: “En 67-årig svensk sitter gripen i Alicante sedan hustrun hittats död i parets gemensamma bostad vid Spaniens östkust.”

Hon är sextiosex. Han ett år äldre. De bor i området La Fiesta, festen. Där livet är en fest. Jag samlar notiserna i veckan som följer: “Mannen var enligt uppgift kraftigt berusad…städpersonal hittade liket…blåmärken runt halsen… kvinnan hade hög alkoholhalt i blodet…obduktionen bekräftar strypning…mannen vårdas på sjukhus för vätskebrist…vägrar äta eller dricka”.

De spanska medierna lägger ut bilder på den charmiga kullerstensgatan och parets vita hus. Inte stort, men stilfullt. Staket, mosaikdetaljer. Den välvda ingången och glasdörrarna. Ett välansat litet träd. Kanske nyplanterat. Den svenska pensionsdrömmen, för den som har råd.

Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, bland alla andra nyheter om heterosexuella monogamier som slutar i mord. För att här hemma, hos mig och min älskade, sitter redan en bild på kylskåpet av ett nästan exakt likadant hus. En annons från solkustens mäklarfirmor. Vi säger: En dag ska vi ha råd med det. Vi kommer att bli så lyckliga!

Du träffar en människa. Du är fortfarande ung. Ni blir kära. Ni skapar ett liv tillsammans. Ni arbetar. Kanske gör ni barn. Ni samlar pengar. Drömmer. Ni fyller 65. Ni har gjort ert, guldklocka eller ej. Ni uppfyller drömmen. När ni kliver på planet regnar det, ett svenskt gråregn. Ni flyttar in i det vita huset. Ett stenkast till stranden. Ni solar. Ni betalar någon för att göra hushållsarbetet medan ni dricker katalanskt vin ur gnistrande glas. Ni ser på varandra: Vem är du? Känner jag dig?

Om två månader jobbar min mor sin sista dag. Någonsin. Min far är pensionär sedan ett par år och hemmet har blivit hans borg. Nu ska hon dela den med honom. Trettiofem år gamla rutiner måste förändras. Istället för några morgontimmar och kvällstimmar kommer de att ha hela dagarna tillsammans. Nära inpå. Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, för att jag oroar mig för mamma och pappa. Hur ska de stå ut med varandra? Kunna sitta kvar vid frukostbordet hur länge som helst och bara titta på den andra: Hej. Bor du här?

I Japan kan kvinnor sedan ett tiotal år tillbaka få diagnosen RHS – Retired Husband Syndrome. I direkt samband med makens pensionering drabbas hustrun av fysiska åkommor som högt blodtryck, utslag, magsår, astma och depression. Doktor Nobuo Kurokawa som upptäckte problemet beräknar att sextio procent av de äldre japanskorna insjuknar i RHS.

Förklaringen sägs vara den japanska kulturen som påbjuder att kvinnan stannar hemma medan mannen arbetar långa, långa arbetsdagar. Med restider och alla sociala tillställningarna som hör affärslivet till blir det inte många timmar kvar till myspys och samtal. Maken går i pension. Plötsligt sitter han mittemot när det är tedags: Vem fan är du? Känner jag dig?

Jag tvivlar på att det är ett exklusivt japanskt fenomen.

Jag kan inte släppa spaniensvenskarnas tragiska öde. Det verkar ofattbart. Du lever med en människa. Ni har arbetat klart. Det här ska vara er tid. Livets efterrätt, de goda dagarna. Ni har huset, solen och kvällsbrisen, vinet i glasen. Ni dricker vinet. För att slippa prata. Häller i er vinet, varje dag. Och en lördagkväll ligger händerna – de händerna, som har smekt din kropp, torkat era barns tårar, burit kassarna från Konsum, målat påskägg och borstat mjäll från din axel – samma händer ligger runt din hals. Kramar åt runt strupen. Ögonen, som en gång valt dig bland alla andra människor, ser på medan livet rinner ur dig. Känner jag dig?

Retired Husband Syndrome är en fullständigt logisk reaktion mot att plötsligt tvingas tillbringa hela dagarna med en främling. Sedan nya lagar gett japanska kvinnor rätt till halva makens pension har skilsmässorna bland sextioplus-par ökat rejält. Och bättre det. Bättre tusen skilsmässor än två händer kring strupen. Men allra helst aldrig aldrig aldrig märka att den som sover bredvid är en främling.

Jag har rivit ner den valenciska drömmen ifrån kylskåpet. Jag vet inte vad som händer om fyrtio år, men idag tar vi ledigt. Det har redan gått för många dagar utan att vi hunnit prata om något annat är mjölkpaket och toalettpapper. Disken får vänta. Det är sol över Solna. Kan vi inte vara lyckliga här och nu kommer det inte att gå någon annanstans heller.

Fotnot:
DN-artikel om händelsen samt en artikel om RHS.

5 kommentarer:

Den tjocke konsulten sa...

99% av Svenska män som agerar enligt den Japanska schablonen är frånskiljda långt före 65 års ålder.

Anonym sa...

Tack för ett mycket läsvärt inlägg! Ett problem som det sällan talas om, kanske p g a att ingen vågar. Man ska ju vara så glad när bägge går i pension. Då ska man myspysa som aldrig förr. Och hela tillvaron förändras, inte alltid till det bättre kan jag tro. Eva

jojo sa...

gripande. sista meningen slår hårt!

isabelle sa...

bästa gästbloggarn hittils!

Summercat sa...

fantastiskt obehagligt, fantastiskt bra skrivet.