Gästbloggare i maj 09: Den valenciska drömmen

Hanna Linnea Sundén är realromantiker och blivande skrivarfröken.

TT-notis 19 april 2009: “En 67-årig svensk sitter gripen i Alicante sedan hustrun hittats död i parets gemensamma bostad vid Spaniens östkust.”

Hon är sextiosex. Han ett år äldre. De bor i området La Fiesta, festen. Där livet är en fest. Jag samlar notiserna i veckan som följer: “Mannen var enligt uppgift kraftigt berusad…städpersonal hittade liket…blåmärken runt halsen… kvinnan hade hög alkoholhalt i blodet…obduktionen bekräftar strypning…mannen vårdas på sjukhus för vätskebrist…vägrar äta eller dricka”.

De spanska medierna lägger ut bilder på den charmiga kullerstensgatan och parets vita hus. Inte stort, men stilfullt. Staket, mosaikdetaljer. Den välvda ingången och glasdörrarna. Ett välansat litet träd. Kanske nyplanterat. Den svenska pensionsdrömmen, för den som har råd.

Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, bland alla andra nyheter om heterosexuella monogamier som slutar i mord. För att här hemma, hos mig och min älskade, sitter redan en bild på kylskåpet av ett nästan exakt likadant hus. En annons från solkustens mäklarfirmor. Vi säger: En dag ska vi ha råd med det. Vi kommer att bli så lyckliga!

Du träffar en människa. Du är fortfarande ung. Ni blir kära. Ni skapar ett liv tillsammans. Ni arbetar. Kanske gör ni barn. Ni samlar pengar. Drömmer. Ni fyller 65. Ni har gjort ert, guldklocka eller ej. Ni uppfyller drömmen. När ni kliver på planet regnar det, ett svenskt gråregn. Ni flyttar in i det vita huset. Ett stenkast till stranden. Ni solar. Ni betalar någon för att göra hushållsarbetet medan ni dricker katalanskt vin ur gnistrande glas. Ni ser på varandra: Vem är du? Känner jag dig?

Om två månader jobbar min mor sin sista dag. Någonsin. Min far är pensionär sedan ett par år och hemmet har blivit hans borg. Nu ska hon dela den med honom. Trettiofem år gamla rutiner måste förändras. Istället för några morgontimmar och kvällstimmar kommer de att ha hela dagarna tillsammans. Nära inpå. Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, för att jag oroar mig för mamma och pappa. Hur ska de stå ut med varandra? Kunna sitta kvar vid frukostbordet hur länge som helst och bara titta på den andra: Hej. Bor du här?

I Japan kan kvinnor sedan ett tiotal år tillbaka få diagnosen RHS – Retired Husband Syndrome. I direkt samband med makens pensionering drabbas hustrun av fysiska åkommor som högt blodtryck, utslag, magsår, astma och depression. Doktor Nobuo Kurokawa som upptäckte problemet beräknar att sextio procent av de äldre japanskorna insjuknar i RHS.

Förklaringen sägs vara den japanska kulturen som påbjuder att kvinnan stannar hemma medan mannen arbetar långa, långa arbetsdagar. Med restider och alla sociala tillställningarna som hör affärslivet till blir det inte många timmar kvar till myspys och samtal. Maken går i pension. Plötsligt sitter han mittemot när det är tedags: Vem fan är du? Känner jag dig?

Jag tvivlar på att det är ett exklusivt japanskt fenomen.

Jag kan inte släppa spaniensvenskarnas tragiska öde. Det verkar ofattbart. Du lever med en människa. Ni har arbetat klart. Det här ska vara er tid. Livets efterrätt, de goda dagarna. Ni har huset, solen och kvällsbrisen, vinet i glasen. Ni dricker vinet. För att slippa prata. Häller i er vinet, varje dag. Och en lördagkväll ligger händerna – de händerna, som har smekt din kropp, torkat era barns tårar, burit kassarna från Konsum, målat påskägg och borstat mjäll från din axel – samma händer ligger runt din hals. Kramar åt runt strupen. Ögonen, som en gång valt dig bland alla andra människor, ser på medan livet rinner ur dig. Känner jag dig?

Retired Husband Syndrome är en fullständigt logisk reaktion mot att plötsligt tvingas tillbringa hela dagarna med en främling. Sedan nya lagar gett japanska kvinnor rätt till halva makens pension har skilsmässorna bland sextioplus-par ökat rejält. Och bättre det. Bättre tusen skilsmässor än två händer kring strupen. Men allra helst aldrig aldrig aldrig märka att den som sover bredvid är en främling.

Jag har rivit ner den valenciska drömmen ifrån kylskåpet. Jag vet inte vad som händer om fyrtio år, men idag tar vi ledigt. Det har redan gått för många dagar utan att vi hunnit prata om något annat är mjölkpaket och toalettpapper. Disken får vänta. Det är sol över Solna. Kan vi inte vara lyckliga här och nu kommer det inte att gå någon annanstans heller.

Fotnot:
DN-artikel om händelsen samt en artikel om RHS.

Man blir trött på ditt djävla gnäll (youth is wasted on the young)

Det verkar vara ett generellt drag i både bekantskapskretsen och runtom i bloggosfären det här med motgångar, uppgivenhet och bitterhet just nu. På ett sätt är det väl skönt att inte vara ensam om att gnälla över misären och tycka livet är lite väl pissljummet och inte levererar som det ska, å andra sidan slår det mig hur sorgligt det är.
Det är en sån där måndag då inte ens mamma står ut med mig längre. Efter att jag bitchat och whinat i telefonen och varit allmänt tyken mot henne i ett par minuter suckar hon och säger;
- Nämen du, nu går jag över till din bror och spelar Nintendo Wii istället.
När inte ens ens egen morsa står ut med ens djävla gnäll utan rymmer iväg till TV-spel, då är det rätt illa.

Sen ligger jag och bölältar i soffan över insikten om att det är två månader sedan, exakt, som jag hade releasefest för bloggboken. Den kvällen då jag var on top of min hybris och alldeles strålande och full av tillförsikt. Då jag blev intervjuad, fick dagliga beundrarmail från Linda Skugge (av andra också för den delen) och låg i startgroparna med mitt skuggdoktorandprojekt.
Sen har allting liksom bara avstannat och gått i en nedåtgående spiral. Mycket på grund av mig naturligtvis; jag pallade inte längre att leva i 180 och fick påtalat från mina bästa vänner att jag börjat försaka dem och min närvaro i samtal med dem för alla mina projekt. Men livet har onekligen inte riktigt levererat som jag trott att det skulle göra de senaste två månaderna och min lösning att dricka alkohol, fika och syssla med dumheter i väntan på att livet ska börja göra det igen fungerar som vanligt endast som en quick fix. Så ligger jag och ältar och tänker på vilket stort misstag som jag gjorde när jag la ner pilotprojektet till förmån för den här rövtråkiga kursen, hur jag har börjat hata genusvetenskapen och längta efter lingvistiken och tusen andra älttankar som leder fucking nowhere om man inte försöker göra någonting konstruktivt av dem och hitta lösningar i dem.
Sen tänker jag på att jag, oavsett missade chanser och andraplatser eller nej tack, samtidigt fått bevisat för det gång på gång, det jag ju redan vet. Jag är grymt smart, analytisk, ambitiös och fucking begåvad och några sumpade chanser eller nej tack betyder inte sumpade framtidsutsikter för det. Jag är dessutom ett helt fantastiskt roligt sällskap med en helt strålande känsla för humor, självdistans, förmågan att bjuda på mig själv, på intressanta diskussioner eller ge grymma oneliners och svar på tal. Jag är rätt lätt att hänga med, sådär rent generellt, har inga sociala tics utan är bara förbannat trevlig och en sån där man gärna umgås med. Jag har fantastiskt fin smak i det mesta och är både rätt allmänbildad och nördigt insnöad på alltifrån generativ grammatik till Bruce Springsteen-citat. Lägg därtill att jag är sjukt foxy och precis kommit i favoritjeansen igen och kan representera Göteborgs snyggaste jeansröv. Jag har ett förstahandskontrakt på en finfin lägenhet, de bästa vännerna man kan ha och en stor bekantskapskrets, grymmaste familjen uppe i Norrland, ett helt okej kontorsjobb att falla tillbaka på när jag blir skoltrött, kul frilansjobb, en bloggbok som fortfarande säljer, en halvskriven roman och hur många akademiska poäng som helst. Dessutom är jag, såvitt jag vet, frisk.
Det finns liksom väldigt få ursäkter till att vara bitter och gnällig med de förutsättningarna. Sure thang, man kan gnälla över sommarekonomi och kontorsjobbet och avstannad akademisk karriär och allt vad det än må vara. Men det är egentligen bara dåliga ursäkter till att se vad man egentligen har och leder ju definitivt ingenstans.

Också tänker jag på alla vi briljanta, begåvade, ambitiösa och friska människor som ändå sitter och gnäller och tycker att livet är pissljummet och inte bjuder på tillräckligt mycket äventyr, magi och kärlek trots att det egentligen, faktiskt inte, är riktigt okej.
Den dagen då vi är 90 år gamla och sitter i våra hemtjänstriggade lägenheter och äter uppvärmd mat i vår ensamhet med inte så mycket att vänta på eller se fram emot alls, då kan det vara okej att gnälla. Då vi dag efter dag vaknar upp i krämpor, tar minst femton olika mediciner mot diverse sjukdomar och tvingas leva på sömntabletter för att få lite ro. Då vi står i årslånga vårdköer för att få opereras och lever med konstant värk och inte ens minns hur det var att ha en kropp som inte gjorde ont. Då vi har ljudet på max på TV:n men ändå inte hör vad de säger och musik kan vi inte lyssna på, för vi använder fortfarande mp3-format och det är inte kompatibelt med dagens musikspelare. Då vår sexuella frustration och frånvaro av kärlek i vårt liv inte räknas i några veckor eller ens månader, för vår senaste sexpartner dog i en hjärtinfarkt för tio år sedan och sedan dess har vi levt ensamma av både sorg och ofrånkomlighet. Antalet forum för raggning när man knappt tar sig utanför lägenheten är relativt begränsade och det är svårt att föra en flirtig konversation när man är halvdöv på båda öronen. Dessutom är det här med att tokröja på ett dansgolv med både artros och kronisk höftledsvärk mest plågsamt och att hångla blir så krångligt när rollatorerna hela tiden är i vägen.
Om vi vid 90 års ålder inte har åstadkommit någonting av det som vi drömde och ville göra är det väl ursäktat med lite bitterhet till eftermiddagskaffet och den torra mazarinen. Men knappast nu.

ett soundtrack till en väntan

och varje gång lämnar jag hembygden utan att veta om jag kommer att se morfar i livet igen, lämnar med ett svidande samvete för jag borde ha hälsat på mer, stannat längre, lyssnat bättre, suckat mindre. borde nedteckna alla deras berättelser; mormors uppväxt i torpet i medelpad med tio syskon och arbeten som barnflicka/hushållerska hos societeten, morfars vilda ungdom på nalen bland dåtidens svar på vårt indiecreddfolk. lyssna på dem, fråga dem. inte snart, inte sen. nu. innan det är försent.

ändå är det obehagsklumpen i magen när jag stiger in i hemtjänstriggade lägenheten med larm och extra stark ringklocka. mormor i köket, tystnaden sånär som på klirrande porslin och klockans tickande. mormor lite tröttare, lite magrare, mer sorgsen för var gång.
- man får ju vara glad så länge man har varandra, morfar har nog inte så långt kvar nu, säger hon precis som hon sagt de senaste tio åren men som för varje gång blir lite sannare och lite närmare det oundvikliga.
klockan som tickar; ett soundtrack till en väntan. varje klockslag ett slag närmare det oundvikliga medan hemtjänsten installerar ännu ett trygghetslarm i lägenheten. bara utifallatt. nåt skulle hända eller så.

jag tänker på han som mormor berättade om. han som inte längre orkade vänta. varje morgon slog han upp sina ögon till ännu en dag av samma samlade krämpor, samma svaga hjärta. döden kom aldrig med sina schackpjäser, tillslut ställde han själv fram dem. hoppade från sjunde våningen.
efterlämnade en hustru som kom ut på balkongen, fann den hon älskade ligga livlös på gatan nedanför. hur det slog slint i hennes skalle, sådär som det väl gör när man ser någon man älskar ligga livlös på gatan nedanför. någon som man älskat fler år än vad någon av oss har levt och alldeles säkert fler år än vad någon av oss ens har trott oss älska någon.
hur hon sprang in i deras gemensamma sovrum, gemensamma säng och slet upp hans sängkläder. bar ut dem på balkongen och ner på gatan kastade hon sedan hans lakan, hans täcke, hans kudde till den livlösa kroppen.
från balkongen på sjunde våningen hördes en sprucken kvinnoröst;
- sådär, sov så gott nu, berättade mormor att den ropat.

och jag tänker på oss, alla oss. vi med rastlösheten, spattigheten, bultande små hjärtan i osynkade dubbeltakter. som dagdriver på niotillfemjobb, sparar pengar och drömmer om äventyret. tentapanikar och fikar upp det sista av csn-utbetalningen för månaden. köper ännu ett par sneakers och läser kulturbilagor. skriver bloggar och laddar hem musik. spelar i band, skriver dikter, fotograferar i drömmar om det stora genombrottet. dricker sprit och röker hasch, spyr i rännstenar och får konstiga nojor. får hjärtan krossade, lovar oss själva att aldrig älska igen och gör det likt förbannat. demonstrerar, protesterar, går studiecirklar och rödvinsdiskuterar i drömmar om en förändrad värld. åker på festivaler, åker till berlin, ryggsäcksreser runt i sydostasien utan mål. har flyktiga bekantskaper, gör klamydiatester, trasslar omring i drömmar om den stora kärleken.

alla vi som gör allt det där och och mer därtill med ett enda gemensamt; vår rastlösa väntan på livet, helt lyckligt aningslösa om hur det känns att bara ha döden kvar att vänta på.