ett soundtrack till en väntan

och varje gång lämnar jag hembygden utan att veta om jag kommer att se morfar i livet igen, lämnar med ett svidande samvete för jag borde ha hälsat på mer, stannat längre, lyssnat bättre, suckat mindre. borde nedteckna alla deras berättelser; mormors uppväxt i torpet i medelpad med tio syskon och arbeten som barnflicka/hushållerska hos societeten, morfars vilda ungdom på nalen bland dåtidens svar på vårt indiecreddfolk. lyssna på dem, fråga dem. inte snart, inte sen. nu. innan det är försent.

ändå är det obehagsklumpen i magen när jag stiger in i hemtjänstriggade lägenheten med larm och extra stark ringklocka. mormor i köket, tystnaden sånär som på klirrande porslin och klockans tickande. mormor lite tröttare, lite magrare, mer sorgsen för var gång.
- man får ju vara glad så länge man har varandra, morfar har nog inte så långt kvar nu, säger hon precis som hon sagt de senaste tio åren men som för varje gång blir lite sannare och lite närmare det oundvikliga.
klockan som tickar; ett soundtrack till en väntan. varje klockslag ett slag närmare det oundvikliga medan hemtjänsten installerar ännu ett trygghetslarm i lägenheten. bara utifallatt. nåt skulle hända eller så.

jag tänker på han som mormor berättade om. han som inte längre orkade vänta. varje morgon slog han upp sina ögon till ännu en dag av samma samlade krämpor, samma svaga hjärta. döden kom aldrig med sina schackpjäser, tillslut ställde han själv fram dem. hoppade från sjunde våningen.
efterlämnade en hustru som kom ut på balkongen, fann den hon älskade ligga livlös på gatan nedanför. hur det slog slint i hennes skalle, sådär som det väl gör när man ser någon man älskar ligga livlös på gatan nedanför. någon som man älskat fler år än vad någon av oss har levt och alldeles säkert fler år än vad någon av oss ens har trott oss älska någon.
hur hon sprang in i deras gemensamma sovrum, gemensamma säng och slet upp hans sängkläder. bar ut dem på balkongen och ner på gatan kastade hon sedan hans lakan, hans täcke, hans kudde till den livlösa kroppen.
från balkongen på sjunde våningen hördes en sprucken kvinnoröst;
- sådär, sov så gott nu, berättade mormor att den ropat.

och jag tänker på oss, alla oss. vi med rastlösheten, spattigheten, bultande små hjärtan i osynkade dubbeltakter. som dagdriver på niotillfemjobb, sparar pengar och drömmer om äventyret. tentapanikar och fikar upp det sista av csn-utbetalningen för månaden. köper ännu ett par sneakers och läser kulturbilagor. skriver bloggar och laddar hem musik. spelar i band, skriver dikter, fotograferar i drömmar om det stora genombrottet. dricker sprit och röker hasch, spyr i rännstenar och får konstiga nojor. får hjärtan krossade, lovar oss själva att aldrig älska igen och gör det likt förbannat. demonstrerar, protesterar, går studiecirklar och rödvinsdiskuterar i drömmar om en förändrad värld. åker på festivaler, åker till berlin, ryggsäcksreser runt i sydostasien utan mål. har flyktiga bekantskaper, gör klamydiatester, trasslar omring i drömmar om den stora kärleken.

alla vi som gör allt det där och och mer därtill med ett enda gemensamt; vår rastlösa väntan på livet, helt lyckligt aningslösa om hur det känns att bara ha döden kvar att vänta på.