16 april 2007

ett soundtrack till en väntan

och varje gång lämnar jag hembygden utan att veta om jag kommer att se morfar i livet igen, lämnar med ett svidande samvete för jag borde ha hälsat på mer, stannat längre, lyssnat bättre, suckat mindre. borde nedteckna alla deras berättelser; mormors uppväxt i torpet i medelpad med tio syskon och arbeten som barnflicka/hushållerska hos societeten, morfars vilda ungdom på nalen bland dåtidens svar på vårt indiecreddfolk. lyssna på dem, fråga dem. inte snart, inte sen. nu. innan det är försent.

ändå är det obehagsklumpen i magen när jag stiger in i hemtjänstriggade lägenheten med larm och extra stark ringklocka. mormor i köket, tystnaden sånär som på klirrande porslin och klockans tickande. mormor lite tröttare, lite magrare, mer sorgsen för var gång.
- man får ju vara glad så länge man har varandra, morfar har nog inte så långt kvar nu, säger hon precis som hon sagt de senaste tio åren men som för varje gång blir lite sannare och lite närmare det oundvikliga.
klockan som tickar; ett soundtrack till en väntan. varje klockslag ett slag närmare det oundvikliga medan hemtjänsten installerar ännu ett trygghetslarm i lägenheten. bara utifallatt. nåt skulle hända eller så.

jag tänker på han som mormor berättade om. han som inte längre orkade vänta. varje morgon slog han upp sina ögon till ännu en dag av samma samlade krämpor, samma svaga hjärta. döden kom aldrig med sina schackpjäser, tillslut ställde han själv fram dem. hoppade från sjunde våningen.
efterlämnade en hustru som kom ut på balkongen, fann den hon älskade ligga livlös på gatan nedanför. hur det slog slint i hennes skalle, sådär som det väl gör när man ser någon man älskar ligga livlös på gatan nedanför. någon som man älskat fler år än vad någon av oss har levt och alldeles säkert fler år än vad någon av oss ens har trott oss älska någon.
hur hon sprang in i deras gemensamma sovrum, gemensamma säng och slet upp hans sängkläder. bar ut dem på balkongen och ner på gatan kastade hon sedan hans lakan, hans täcke, hans kudde till den livlösa kroppen.
från balkongen på sjunde våningen hördes en sprucken kvinnoröst;
- sådär, sov så gott nu, berättade mormor att den ropat.

och jag tänker på oss, alla oss. vi med rastlösheten, spattigheten, bultande små hjärtan i osynkade dubbeltakter. som dagdriver på niotillfemjobb, sparar pengar och drömmer om äventyret. tentapanikar och fikar upp det sista av csn-utbetalningen för månaden. köper ännu ett par sneakers och läser kulturbilagor. skriver bloggar och laddar hem musik. spelar i band, skriver dikter, fotograferar i drömmar om det stora genombrottet. dricker sprit och röker hasch, spyr i rännstenar och får konstiga nojor. får hjärtan krossade, lovar oss själva att aldrig älska igen och gör det likt förbannat. demonstrerar, protesterar, går studiecirklar och rödvinsdiskuterar i drömmar om en förändrad värld. åker på festivaler, åker till berlin, ryggsäcksreser runt i sydostasien utan mål. har flyktiga bekantskaper, gör klamydiatester, trasslar omring i drömmar om den stora kärleken.

alla vi som gör allt det där och och mer därtill med ett enda gemensamt; vår rastlösa väntan på livet, helt lyckligt aningslösa om hur det känns att bara ha döden kvar att vänta på.

10 kommentarer:

Anastelle sa...

mmm, DÄR BARA DROPPADE MIN LIVSLUST NER TILL MINUS 129.

Johanna sa...

haha, instämmer lite med föregående talare, visst får du det att låta som vi lever i en illusion eller något men samtidigt, väldigt fint inlägg.

Malin sa...

haha, jag tycker varken det är deprimerande eller illusionsartat. bara sant och hjärteknipande. så här lever vi, vi på den här sidan medelåldern. så lever de på andra sidan.

tänkte mycket i liknande banor den långa sommaren jag jobbade i hemtjänsten.

Anonym sa...

Tänkte på samma sak just igår när jag satt och tittade på det fina, fina garn jag fick av mormor som hennes moster hade spunnit och färgat. Skulle så gärna ha velat lära mig det hon kunde, men hade ingen aning om att hon höll på med sånt förrän hon hade varit död i tre år. Och då är det för sent. Är lite arg på mig själv för att jag aldrig tog mig tid att lyssna på henne medan hon fanns i livet.

Anonym sa...

jag var varken ute efter att förstöra någons livslust eller påtala att vi lever i en illusion.
som malin skrev; det är sant och hjärteknipande. det är så livet funkar, dont shoot the messenger.
det är egentligen varken illusionsartat eller sorgligt. det är bara så det är.

Kulturkoftan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

jag tycker det är vackert och sant. det bästa vi kan göra är ju att göra allt det där tillsammans. det sorgliga är att man sällan når fram till varandra på rikigt.

Anonym sa...

gud vad jag saknar min morfar just nu...

Marie sa...

jag börjar nästan alltid nästan-grina när jag läser din blogg. nu sitter jag pa (inte sa) glassiga jobbet, och det gar inte riktigt för sig att grata, men det känns ända i hjärtat.

Der Panzerbär sa...

Mycket vackert.

Utan anspråk på tolkningsföreträde här (för att jag är man) vill jag bara recitera vad en kamrat till mig upprepar:

Rädsla för döden är att inte hitta sig självt föräns det är försent.

Hittar man sig själv, behöver man aldrig vänta på döden.

Du har tur som har morföräldrar, mina är döda innan jag knappt har ett minne utav dem: den skatten var aldrig min lott. Att ha dem, överhuvud.