21 april 2007

oh life, with your wonderful suprises

be mig inte berätta något om nätterna. jag kan berätta att jag vet exakt när fåglarna börjar kvittra, 03:00 kör de igång i björkarna utanför mitt fönster. som man hatar fågelkvitter just då. jag kan berätta om tidningsbudet, hur jag kan dennes steg i trappan utantill, imorse hostade hon till på tredje trappan; det var då jag hörde att mitt tidningsbud är en hon. jag kan säga i vilken ordning hon lägger tidningarna i respektive brevinkast och jag kan berätta morgondagens nyheter för dig innan jag ens somnat. jag kan berätta om hur tidningsbudet blir ens vän, sådär så att jag håller på att bli den där kvinnan i barbara voors-romanen, hon som funderar på att bjuda tidningsbudet på bullar. den där tiden på dygnet har du inte så många vänner, bortsett från panikens och hans moster – nä hela hans feta släkt damnit – tidningsbudet är en mänsklig hand, det räcker. det är allt jag tänker berätta. punkt där.

det finns mycket annat jag kan berätta om tillvaron sedan jag återvände från norrland. hur tillvaron smällde upp öppna famnen åt mig, liksom försökte pusha mig i rätt riktning.
det är mailet från bangredaktionen, jag filar på artikeln just nu och vet ingenting än. alltså säger jag inget mer just nu.
det är min skrivlärare gertrud, ja just den gertrud hellebrand som skrev Vinthunden som är den roman som en gång fick mig att gråta offentligt på ett tåg. jag som säger att mitt språk, det känns som om jag tappat det, jag har ingen kontroll längre. hon som svarar att det är just det som är det fina, det är ju så jag har hittat det. genom att släppa kontrollen. att det är nu jag hittat tonen, nyanserna, fortsätt så. och jag fortsätter så och jag vet inte hur någonting kommer att sluta, jag bara skriver och glömmer tiden och allting annat och jag älskar det.
det är min lärare på maskulinitetskursen som mailar. VG på ordbajstentan, VG på essän med kommentaren mycket bra och insiktsfull analys av manlighetens alla ansikten. jag som ler, inte helt obittert. bara i den akademiska världen, mina vänner, bara i den akademiska världen.
och den akademiska världen hör jag ändå hemma i, om man får tro min gamla lärare och mentor stina som helt plötsligt hör av sig, vill berätta om alla fina omdömen min projektansökan fick. hur hela institutionen vill att jag söker doktorandtjänst igen nästa år, kan vi ses över en kaffe och diskutera min akademiska karriär kanske? jag måste le, även här, för det är på pricken en vecka sedan jag satt uppe i stugan och livskrisade och la ner just den akademiska karriären för all framtid.
det är de små sakerna; hur ett vykort dimper ner på mitt hallgolv. på bilden en frodig (diskussioner har hafts angående adjektivet frodig i mitt crew. om någon vill veta vad det innebär kan ni få se denna bild) 1600-talskvinna i lätta kläder. för att spä på mina pigfantasier (se tidigare blogginlägg), hälsar malin. och det är en inbjudan om en framtid som diplomatdam, vi reser runt i världen, jag cashar in och du skriver. vad svarar man på sånt? hell yeah! och det är att ha en idé i huvudet, en bland många andra stimulerad av ofantlig tristess och norrländsk tystnad under två veckor – jag säger bara hemmatristess och lantliv gör underverk för din kreativitet, och hur just denna vägrar släppa. att sms:a sofia, vad tror du? kanske mest för att få idén sågad, kunna slå den ur skallen sen så att den slutar växa. hur hon svarar att det är precis en sådan idé hon själv försökt formulera och hon är helt på och det är inte längre en fånig idé i mitt huvud, den är planterad i någon annans kreativa hjärna och vi tar det därifrån och sen blir det som det blir.

det är de stora diskussionerna; seminariegruppen på queerkursen i en frågeställning om könsöverskridande kvinnor i manskläder, men samtalet slutar någonstans långt borta i behovet eller icke-behovet av att definiera sig. det är jag med min utgångspunkt och den lesbiska tjejen med en annan och det skulle så lätt kunna bli infekterat, känsligt och hätskt. det blir det aldrig. istället blir det ett sånt där utvecklande samtal då man lär av varandra och får nya perspektiv och kommer därifrån, kanske inte klokare men mer insnurrad i alla fall.
- jag förstår dig. jag håller inte med dig, men jag förstår din synpunkt.
det är sånt vi borde säga lite oftare till varandra.

det är de avgörande valen. inte för all framtid men för nuet och en snar framtid. hur studentbostadsförmedlingen erbjuder mig den där lägenheten jag inte alls hade chansen att få med min korta kötid, bara sökte lite förstrött. den där fina lägenheten i majorna, våningen under klara, med parken utanför. den är min, vill jag ha den? och med en hyra dubbelt så hög som min nuvarande gnuggar jag ekonomiångestknölarna och magkänslan säger ja och mamma och pappa säger ja och någonstans vet jag att det handlar om mammas förtjusning över att jag kommer att bo i majorna. över att ha en dotter som inte bara läser genusvetenskap och skriver på en arbetarklasskildring utan dessutom bor i majorna. samma rödvinsklyscha som jag måste skratta åt gör henne lycklig för mina föräldrar vet inte mycket om göteborg men följande vet de;
1. avenyn är inte så spännande som man som utböling tror
2. gothia towers hotellbar bjuder på kändisspan (läs: jan guillou) om man är här under bokmässan
3. vid näckrosdammen finns ett jättestort träd, min pappa är så himla impad av det trädets storlek (här vore det väl på sin plats att i sann elin-anda infoga något om fallos och penisavund, men vafan det är ju min pappa. blir lite väl freudianskt äckligt, t.o.m. för mig.)
4. det är en helt fördjävla idiot skitstad att köra bil i (direktcitat pappa)
5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen
6. på sahara gourmet finns världsgodaste maten
7. majorna är arbetarklass och kultur
jag utelämnar uppdaterad information anno 2007 angående majornas status som en stadsdel för arbetarklassen och när jag oroar mig över pengar svarar mamma att;

- du är ju kreatör elin! konstnärer ska vara fattiga och lida, det är när de börjar tjäna pengar på konsten som den blir dålig!
and so; jag skriver under hyreskontraktet och min framtid av knäckebröd och linssoppor, men även kravlöst häng en trappa upp och mina egna möbler i min förstahandslägenhet börjar första juni.

och det är helgen som precis kickat igång med en middag med klara och viktoria. vin, mat och diskussioner angående männen, politiken och andra livsviktiga oviktigheter. en gång för alla har det slagits fast att sjalmännen är för den tjuginånting elin vad fight club-männen var för tonåriga elin. inte bra, men helt oundvikligt det jag dras till.
därifrån blir det workshophelg med rachel kambugu. jungle fever i dagarna två på dansforum och jag kommer hata min ariskt stela indiekropp när hon återigen uppmanar oss att skaka rompan tjejor! och jag kommer vilja dö innan tvåtimmarsklassen är slut och koreografin och mina ben och armar inte kommer överens. men jag vet också att jag kommer gå över järntorget med fetaste leendet i stan både lördag och söndag eftermiddag. imorgon kväll blir det drinkar, cigg, dans och så vidare med väninnor och i och med det kan det bara konstateras att jag är tillbaka i stan på riktigt igen och det finns mycket som är bra och som pushar och som jag gärna berättar om, så det första styckena stryker vi eller hur?

3 kommentarer:

karyn sa...

Hahahahaha.

"5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen"

Alltså, fy fan, jävla stadsdel. Varje gång jag har åkt bil i Göteborg har vi hamnat där.

Malin sa...

lysande inlägg, som vanligt Elin.

sofia sa...

åh. nu saknar jag götet som fan, hälsa från mig ikväll. grattis till lägenheten! jag kommer och våldgästar dig... pepppepp!