postitlappen säger; tryck på play och kom ihåg (why I am soft in the middle)

Jag måste skriva för det är mitt sätt att minnas. Kapsla in känslor, dofter, stämningar, uttryck.

Måste kapsla in dagen. Vi kan säga att den börjar på fel sida när pappa knackar på dörren och säger att vi åker om fem minuter. Mensvärk och insomnia-elin är ingen som väcks klockan halv nio av dylika uppmaningar och hon sätts inte iknödd i en bil utan att ens få morgonkaffe eller en värktablett. Utsätter man henne för det gör man det på den klassiska egna risken. Och gud vad jag saknat människor att ta ut mitt dåliga morgonhumör på och vad skönt det är att vara en total bitch och gnälla i minst fem mil om att jag cravar kaffe och minst fem mil till om varför just brorsans mp3-spelare ska vara inkopplad i bilens FM-sändare. Överdoserar singersongwriter/indie och ser rött.
- Och vad är det här då?
- Martha Wainright
- Åh guuud, tråååkigt I fucking hate her!
- Kan du sticket på Kom igen Lena då? Det där snabba?
- Nej det kan jag inte MEN JAG KAN FAKTISKT RAPPA HELA JAY-Z:S HEART OF THE CITY UTANTILL
- Aha vadå typ ”you bitches I hate you niggas shoot you in the head”, aa det är ju svårt elin
Och det är då jag drämmer till lillebror så att han gnäller över ont i ögat resten av färden upp och det är inte mer än att vi hinner in i stugan, barndomstugan i fjällen bland femmetersdrivor med snö, bland släktingar och barn och hundar, innan pappa tar fram termosen och sträcker fram en mercykopp svart kaffe och en alvedon till mig.

Sedan fjället. Det jävla fjället. Blåst och mulet och alldeles för stor anorak. Jag säger inte att jag inte svär på ishala skoterspår med bakhala skidor rakt uppåt i motvind och jag tror att jag någon gång där saknar civilisationens göteborg så pass att jag till och med förlåter västtrafik och buss 16-förseningar. Men det är en stillhet och det är en tystnad och det är det totala vara-sig-själv-tillståndet och när vi når toppen med svettiga ryggar och bultande adrenalinhjärtan är jag fucking göran kropp, ola skinnarmo you name it. En kort vila innan nedfärd. Jag som nästan gråter av rädsla, pappa åk ner till stugan och säg åt dom att hämta mig med skoter jag åker inte nerför dom här branterna jag gör det bara inte. Pappa med peppsnacket; tänk boxningen elin det är exakt samma princip. Böj knäna, spänn magen, glöm inte att andas och bara fokusera. Också är det det där med att åka i sicksack för att inte börja skena, parerra farterna sådär som jag är så dålig på att göra i verkliga livet så hur ska jag kunna göra det i en glashal brant med tunna längdskidor under fötterna?

Ner måste man. Alltid. På något sätt. Och benen skakar och på två sekunder glömmer jag allt pappa sagt och jag glömmer att andas och jävla benen bara skakar, jag saknar kontroll och vadå sicksacka jag bara rusar framåt och rakt in i en av de där björkarna och snön är inte alls mjuk här den är ju skithård. Systers skratt någonstans där framme. Upp igen. Samma princip; andas, spänn magen, böj de där skakiga stackars låren nudå. Rakt in i en fjällbjörk. Också upp igen. Branterna bara tar mig varje gång och jag är stig-helmer i min för stora anorak och skidorna som åker som de vill och stavarna långt ute i luften och mitt illvrål mellan fjälltoppar när ett hopp plötsligt närmar sig. Branterna tar mig tills jag ger mig fan på att fixa dom.

Också är det som att jag bara slappnar av. Jag kommer inte att dö. Det värsta som händer är snö innanför byxlinningen, lite blåmärken och systers skratt. Ingen ser mig, ingen prestige. Ingen kommer döma mig här. Jag kan sänka garden nu. Ingen kommer döma mig för att jag är världens sämsta skidåkare. Ingen kommer döma mig för att jag har en jättestor anorak, skriker fult och har skidorna i två separerande skoterspår så benen särar på sig som värsta skidåkarhoen. Bara satsa elin. Bara gör det. Andningen, böjningen i knäna, jag kryper ihop, håller andan i ett hopp och ber till gud om att landa på fötterna, landar i förvåning och sicksackar mig nerför höjderna. När jag kommit ikapp de andra vid sista stoppet är jag redan the goddest av längdskidåkning (hence borderline light-syndromet; antingen är jag fetsämst eller så är jag bäst i världen, inga mellanting). Jag glider nerför backarna med mjuka knän och skrattar åt farten. Det är bara fantastiskt. Jag klarade det.

Sen återupprepas samma procedur vid det där snöberget med fem meter avstånd mellan toppen och marken och brorsan som hetsar mig till att hoppa. Jag gråter, vill gå ner.
Sen hoppar jag. Jag är the fucking goddess på att hoppa från berg. Jag är the fucking goddess på att våga.

Några timmar av grillkorv, fniss, irländsk julafton runt stavar (dokumenterat på film av syster. finns förmodligen på youtube inom snar framtid), snöbrottning och lite solstrålar senare sätter vi oss i bilen igen. 150 på upptinade vägar mellan ensliga fjällbyar och istäckta sjöar. Brorsans musik stör inte längre. Introt till You can call me al. Det är ett sånt hollywoodögonblick att spara i minnesbanken. Hur först syster, sen jag börjar nynna med. Pappa börjar trumma mot ratten, brorsan slår takten mot fönstret och syster och jag börjar försiktigt sittdansa. I refrängen; fyra svettiga, rökluktande, rödkindade idioter i anoraks och underställ som leende sittdansar och sjunger i en gammal opel någonstans mellan fjäll och sjöar. If you´ll be my bodyguard, I can be your long lost pal.