bara vanliga måndagstankar

nämen hörni, nu får det väl ändå vara slut på emobloggandet för ett tag va? jag framstår ju som helt labil, hjärtesargad och galen snart. and maybe I am, men det är ju inte hela sanningen.
lika ofta mår jag ganska okej, kanske riktigt bra. lika ofta är jag varken sådär nattsvartaste fyllelipsledsen eller dundrande, romantiserande lycklig. oftast är jag ju bara vardagsjag, lite småseg men vid gott mod sådär. som nu när jag dricker förmiddagskaffe framför datorn, medan jag kopierar in lite skivor i datorn som jag tänkt sälja. lyssnar på smashing pumpkins som om det vore 98 igen, skickar lite mail och ordnar med logistiska flyttbestyr eftersom planning ahead-kontrollfreaks-elin går helt bonanza när det vankas flytt.

peppar lite för skrivande i eftermiddag och funderar på hur jag ska lyckas vända tillbaka sömnen, dygnet, återta det till mer normala förhållanden. lägger mina upprörda känslor på sådant som man kan och borde uppröras över. telias kassa kundservice t.ex. och faktumet att jag inte kan säga upp vare sig den fasta telefonin eller adsl-bredbandet jag snart inte kommer behöva längre förrän i mitten av september. det är avtalstider och allt det andra och tilläggskostnader och en massa summor som bara rabblas upp, jag fattar ingenting utan bara biter i det sura äpplet i all min irritation över byråkrati och avtal som alltid infinner sig vid flyttar.

sen tänker jag på hela den här sisela lindbloms-debatten, hur konstigt och sorgligt det är att så många upprörs, ja blir provocerade av faktumet att någon kritiserar eller ens vågar ifrågasätta vår shoppinghysteri. hela debatten säger mer om vår samtid än vad troligen lindblom herself menade när hon i den där DN-intervjun råkade yppa någonting om medelklassens shoppingvanor och hur de smittat av sig. klimathotet, missade någon den informationen? om hur konsumtionen är en av våra största miljöbovar. vad hände med inre värden, bortom märkesväskor och homestyling? vad hände med insikten om alla dem som lever i en verklighet där märkesväskor och homestyling är ljusår ifrån ens ekonomi? och allt detta om att man moraliserar, tror man är något förmer, så fort man ifrågasätter konsumtionen. my god!
vi är bara bräckliga i-landsmänniskor uppfostrade i en i-landskontext, alla konsumerar och alla får mer eller mindre kåtslag över vackra klänningar och snyggt inredda lägenheter, men det innebär väl inte att man inte kan ifrågasätta det tänket. tänker på intervjun jag såg med lupe fiasco på tv igår, om hans kombination av att vara rappare och samtidigt muslim, renlevnadsmänniska och samhällsmedveten. hur han gång på gång framställs som nörd och hur han i detta lägger en positiv betydelse i den meningen att det enda sättet att förändra samhället är att göra det ocoola coolt. i hiphopkontexten är det ocoolt att ifrågasätta lyx, keff kvinnosyn och våldsglorifiering. att predika om kärlek och samhällsförändring eller skriva smånördiga texter om hur gött det är att skejta istället. hur många av de sakerna som betraktas som coolt är det som är destruktivt för oss och samhället. det ligger något viktigt i det. det är extremt ocoolt att ifrågasätta konsumtionshets, stylinghysteri, ytlighetsvurm. extremt ocoolt att ta avstånd från allt det där. samtidigt är det enormt viktigt att vi gör just det. det vet vi ju alla. egentligen.

också upprörs jag en del över hur lars ohly, mannen jag en gång förstamajtalade med, och hela mitt gamla moderparti vänsterpartiet tar avstånd ifrån mona sahlins sd-debatterande. och jag minns en av de starkaste anledningarna till att jag gick ur, tog avstånd; detta eviga stoppa-huvudet-i-sanden-tänk. om vi bara blundar för att vi lever i en total marknadsekonomisk värld av globalisering och fortsätter skrika våra slagord om att krossa kapitalismen och fortsätter tjata om offentliga sektorn så blir det nog bra. om vi bara blundar för att sd bara växer sig starkare och potentialen att de kommer in i riksdagen vid nästa val är reell, om vi bara låtsas som att de inte finns och tar väljare med oemotsagd, felaktig statistik och argument blir det nog bra.
man kan inte blunda bort verkligheten och all min credd till mona för att hon tog debatten, för att hon samtidigt som hon har insikten att sd snott väljare från hennes parti och hon måste ta debatten inser vilken svår balansgång hon utför när hon väljer att göra det. någonstans måste man ändå ta debatten och det måste vara bättre att låta jimmie åkesson stå och rabbla statistik som dagen därpå starkt dementeras av forskare och statistikutförare som helt uppåt väggarna fel i dagstidningarna än att låta sd bara trycka denna statistik oemotsagd i handen på missnöjda väljare som bara letar efter något att skylla all osäkerhet, kaos och politikförakt på.

det är sådant jag upprörs över idag och det är skönt och snart ska jag skriva lite och sen ska jag ner till passmyndigheten inför parisresan och sen är det måndagsfika med linnea och maja och jag är bara lite måndagsseg, men vid gott mod sådär som jag oftast är.