fet note to self på att:

sitter man till större delen instängd ensam i sin lägenhet en hel vecka och skriver ångesttexter till ljudet av the cure blir man som man umgås.

och efter att mamma levererat sin sedvanliga femminutersmonolog om att jag är en sökande människa som borde börja gå i kyrkan för att finna inre frid och att Jesus är svaret på min längtan kom hon med en del vassa, men skönt sanna, påpekanden. av barn, fyllon och mammor hör man sanningen. note to self där med.

sen ett nattligt samtal som avslutade med skratt genom bådas tårar;
- jag är ju för fan mina neuroser!
- ja jag med!

men så är det ju inte. igår var jag mina neuroser. idag är jag svart kaffe och analys. ikväll är jag glädjefylla, kanske paris hilton eller fransyskan. imorgon den glödande proletären.
tricket i livet är att hitta människor man kan vara alla sina trassliga pusselbitar med. det har jag gjort, thank god - det har jag gjort. det är som i spiderman 2 när tobey mcguire har stoppat tåget och faller i utmattning i människors armar. hans mask har fallit av och människorna ser honom under masken. deras armar bär honom, de skärskådar honom under superhjälte-förklädnaden med ömma ögon. ser att han bara är en pojke under sin förklädnad.
- vi säger ingenting, säger de och någon sträcker fram hans mask.
tricket är att tilllåta sig själv att förlora superhjältemasken då och då. veta att armar bär ens nakna ansikte, ömma ögon som ser en bakom hjältesfasaden. det blir så mycket lättare att dra på sig masken igen och fortsätta kämpa då.