neither of you really help me to sleep anymore (one breaks my body and the other breaks my soul)

hör av dig när du bestämt dig om du ska ligga hemma eller leva livet står det i viktorias sms i min inkorg. det är första maj och jag är så bakfull att jag både tappat rösten, koordinationsförmågan, livslusten och artikulatoriska skills. den unga proletären är en nerbruten, depraverad proletär som kom hem klockan fyra på morgonen efter alltför många sista öl och cigaretter. men jag väljer livet, fanihelvete vad jag har valt livet de senaste dagarna.

det är linnea som reder ut det här med fågelsången i mörkret. varför kvittrar de mitt i natten? fåglarna är helt enkelt desposinglar som just nu är skitstressade. fatta att de bara har två månader på sig att inte bara hitta ett decent knull, utan någon att skaffa ungar och bygga bo med. två månader. hittar de inte sin tilltänkte är det liksom kört för resten av säsongen och de får sitta där i sin singeldepp i nästan ett år sen. med det i bakhuvudet känns mitt liv helt plötsligt väldigt lungt. det sorgliga är väl att jag mer än en gång varit vaken av samma anledning. eller ta diskussionen någon dag senare;
- fan vad gött det vore att vara djur. det enda man gör är liksom äta, sova, försöka hitta nån att para sig med och sen para sig. inte mer komplicerat än så.
- men…är inte det exakt vad vi håller på med också?
- jo vafan, vi försöker väl stimulera oss med lite populärkultur och intellektuell verksamhet men egentligen är vi ju likadana.

det är mailet från pappa. det vanliga jag-är-jättedålig-på-att-skriva-mailet som jag alltid ler åt eftersom hans grammatiska skills kan jämföras med en dyslektiker på absinth och han sällan har så mycket mer att skriva om än vädret, stugan och jobbet. jag misstänker att mamma skvallrat om mitt senaste samtal med henne. då hon frågade är du låg? och fick en tio minuter lång redogörelse för min emotionella status, helt utan andningspauser, till svar. längst ner i mailet skriver han; tänk på att ta det lugnt med bomber och smällare. släpp taget om dem innan de exploderar. försök hålla dig borta från krutet och dynamiten så att du inte ens riskerar att spränga något.( ska tolkas metaforiskt. din pappa kan också vara poet minsann)

det är valborgsnatten. vi skålar för singelsommaren 2007 och för oss själva. hjärtslag och fylleslag kan med lätthet kombineras såna här kvällar och när jag står i entrén till skyddsrummet där umami bitch huserar konstaterar jag att det är just en sån kväll. där jag gestikulerar och engagerar så pass att någon går fram och frågar vad jag pratar om för jag glöder så engagerat. svaret är olika onanitekniker. det är sånt man brinner för efter en flaska vin. sedan vänder jag bak huvudet där tre vänner går i armkrok och sjunger gamla oruphits. ja, det var en sån kväll och det blev en sån kväll. och helvete vad jag satte en självuppfyllande profetia när jag sa det där till navid om att jag aldrig gråter och verkligen verkligen aldrig på fyllan. tårarna på treans nattspårvagn är en sämre vana än slentrianrökandet I tell you. fylle-sms:en likaså.

det är att vakna upp av att någon ringer och undrar om man lever. att jag i fylletårarna skickat följande sms: vill inte komma hem ordnatjht. vill bara förvimma. oron i rösten hos någon som undrar om jag förvimmat, men det har jag ju inte. jag är bara tjejen som bakylletjurigt går i ett demonstrationståg för att sedan få hårda kramar och ärliga ord över en av alla fikor. jag vet att jag är bättre än att plåga mig själv och därför ska jag sluta. jag vet vänner, jag vet.

det är att ligga på elinas soffa på första maj-kvällen. slackerskönt småbakis med svenska akademien i stereon och folkölsfnissande. samtal och stående citat som får en att återigen önska en martin kellerman-tecknare i sitt liv.
– jag vill inte ha ragg, jag vill ha heroin.
och sen skrattar man sig magkrampig in till henriksberg och syndikalistfesten. natten slutar med att linn spottar på en comhemreklam och skanderar första maj-slagord som slutar i ett alla vi som hatar män hoppar nu!.

det är att komma in på gamla institutionen, ta en kaffe med stina utanför humanistbyggnaden.
- är det ångestfyllt att vara tillbaka i lokalerna? undrar stina
- skämtar du? jag längtar tillbaka varenda sekund, svarar jag sanningsenligt.
en kaffe och samtal kring framtidsångest, osäkra villkor, forskning, institutionen, akademiskt vs kreativt skrivande och queerfeministiskt tänk senare och jag går därifrån med bubblor i hela magen. det är inte bara det där med alla fina kommentarer jag fick kring min ansökan till doktorandplatsen, att jag var med i toppstriden och har en mycket god chans att komma in nästa år. det är det där projektet som det sökts pengar för, som stina vill ha med mig i, som kanske blir verklighet och vi hörs igen om några månader så får vi se. att det finns en chans, en riktig reell chans, att jag om ett år sitter och får pengar av staten eller annan fin instans för att bedriva queerfeministisk språkforskning. att jag återigen är på väg någonstans, mellan alla kanske och eventuellt finns en öppnande väg. det räcker.

det är att åka ut till fredrik och bli trakterad med middag, efterrätt och – för tredje dagen i rad – alkohol. hur ska man kunna säga nej när man själv får välja vilket rödvin som ska serveras och hallå southern comfort har jag väl aldrig kunnat stå emot. diskussioner som får det att gnistra i tankarna, vi går ömsom om varandra och säger emot och ömsom fyller i.
problemet med att tillhöra en privilegierad del av världen, den ironiska generationen, det politiska systemet och den akademiska världens konservatism. inget kommer undan manglingarna. någonstans i samtalet pratar vi EU och jag säger tvärsäkert att EU-omröstningen var 1994 och får mothugg. tillslut slår vi upp det på internet. naturligtvis var det 1994. det är då jag tänker att jag ska hålla mig cool och bara nämen ojsan, hade jag rätt alltså för det är så man gör. sen flinar fredrik mot mig;
- du är så nöjd nu eller hur?
- skämtar du?! så jävla nöjd!! vad har vi lärt oss av detta? elin har alltid rätt!, utropar jag och är bara mitt dryga mig själv istället.

livet i 180. det måste få vara så nu. jag rusar som jag gjorde häromnatten från nattspårvagnen och det var inte bara våldtäktsstatistik i bakhuvudet eller PJ harveys vrålande över distade gitarrer i öronen som fick benen att lätta. det är bara känslan, att man rusar och man kanske missar några analyser, hållpunkter eller kontemplationsstunder men det är helt okej. knopparna brister, det kanske gör ont, men det får göra ont om det måste.