I Marie Antoniettes fotspår (eller; hur jag lärde mig att älska electro)

- Fuck måttfullheten! utropar Maja över en kanna öl inne på Pop-inn och sen utbringar vi en gemenskam skål för att måttfullheten under några dagar ska sönderknullas.

För Paris är ingen stad för måttfullhet, Paris är allt annat än måttligt. Det är överdåd, livsromantik och skönhet i varje staty, pelare, stadsvy, bakelse och fashionplagg; hela staden andas livsbejakande och livsbejakande har inga mått.
Fuck måttfullheten och Vi är ju faktiskt på semester…(den mer vuxna versionen av det föregående citatet) är våra motton under några dagar då vi totalt förlorar oss i livsbejakande och romantik.

Det är kvällen med billigt vin och ost vid Seine i solnedgången då Per ropar mitt hjärta svämmar över av kärlek till den här staden! mellan de franska balkongerna innan Daniel häller för mycket tabasco i sin Bloody Mary inne på jazzklubben, tänder en cigg och lite försynt undrar om det är möjligt för människor att självantända. Tillslut hamnar vi på en indieklubb ute på en båt där vi dansar till fulrock innan vi vandrar hela vägen tillbaka till hotellet.
Det är Monmarte, picknick med baugetter i försommarhettan, utanför Sacre-coeur smyger vi in oss själva på ett tyskt turistgruppfoto innan vi dricker espresso på kaféet från Amelie från Monmartre.
Det är Pulp med den snygga Shane-lookalike-flatan och hennes posse och det är samma klubb där jag två på natten kapitulerar och börjar älska elektro, dansar hämningslös bratdans utan att ens reflektera över det.
Det är att dricka Cosmopolitans klockan fyra på eftermiddagen och shoppa de där totalt måttlösa sakerna. På den japanska shopen förlorar vi oss i bisarra kramdjur till ljudet av Justin Timberlake i stereon och jag kramar ett japanskt monster med latexben medan jag wailar med i Goes around comes around och då ska vi inte ens tala om American Apparel-underkläderna. I´m bringing sexy ass i ett par guld-hotpants numera och dessa i kombo med guld-överdel och min revival av flätor på huvudet-frisyr ger ju snyggaste Prinsessan Leia fången hos Jabba the hut-outfiten (Notera möjligheterna till att Star Wars-förföra här. Notera helst inte töntfaktorn på att tanken på ett Star wars-scenarioknull gets me goin. Lasse Lindh och co:s sexfantasier kan ju slänga sig i väggen).
Det är att springa i sin prickiga volangklänning uppför Champs-Elyssé i ösregn medan blixtarna flimrar ovanför triumfbågen och det är utsikten från köpcentret där hela staden breder ut sig framför våra stora ögon.
Det är tröttheten när man gått en mil i innerstan i sommarvärme och kommer in på hotellrummet. Jag, Maja och Becky utslagna i fnissattacker i våra underkläder och svettstank med en varsin Smirnoff Ice i handen (förutom Becky som köpt någon billig vinvariant som får oss att tjuta ännu mer av skratt). Daniel som kommer in i rummet, suckar å städerskans vägnar och tillägger undrande om vi har en aning om hur det luktar härinne.
Det är kosthållningen som skulle ge Anna Skipper terapibehov; croissanter, baugetter, ostar, falafel, alkohol, godis, cigg och allt det andra och mina storlek 25-jeans (aka the lucky jeans) som jag precis kom i igen innan jag åkte är väl ett minne blott igen och kontot kommer visa någon tusenlapp kvar på saldot när hyran är betald och IKEA-besöket är avklarat men fuck all that, fuck måttfullheten.

Paris är ingen måttfull stad, den förnekar sig ingenting när den breder ut sig i sin skönhet, sitt överflöd och sin livsromantik. I Marie Antoniettes fotspår gör jag heller inte detsamma; ge mig bakelser och underkläder i guldlamé, låt mig dregla skamlöst över vackra, androgyna franska män och röka Vouge slim med andra näven uppsträckt i nattlig technodans.
Fuck måttfullheten; Paris vara bara livsbejakande kärlek.