jedimentaliteten (jag fokuserar kraften)

det är syrenerna på bakgården och på väggen har någon skrivit här bor kärleken personifierad. någon välter en cykel och jag stannar och stirrar på de svarta bokstäverna medan de skrattar åt den välta cykeln. folkölskvällar med reagge är enkla kvällar, på en säng någonstans kan man ligga och bara vara och lyssna till skruvade diskussioner om sömnsex och skedställningen och varför är jag så tyst och varför ler jag så?

på mitt lokala hemköp ger massoud mig alla flyttkartonger jag kan önska; tjejen kom hit vid åtta bara fråga efter massoud du vet jag ger dig alla bananlådor vi har! och i telefonen pratar jenny om blingblingkaninerna på kefalonia. det finns så mycket mineraler i gräset att deras tänder färgas silvriga och hon måste lova att fota. jag är dödligt fascinerad av dessa fakta, jenny skrattar och säger att jag nog är den enda som förstår värdet i upp-pimpade djur.

mormor ringer och frågar om jag äter ordentligt, berättar att hon väntar på döden, ifrågasätter värdet i att studera akademiskt när man är arbetarklass och vadå kvinnohistoria, som om kvinnor har någonting att komma med i historiebeskrivningen. sen gråter hon lite innan hon tillägger att min bror är duktigast av oss alla syskon för han har både bil, lägenhet och jobb och jag tänker att vissa samtal med ens familj är som en enda kortsammanfattning om varför ens fucked up hjärna funkar som den gör.

författarsamtalet över internet får mig att hylla det moderna samhället med dess teknik. jag sitter vid mitt skrivbord med pulverkaffe och snus och vid ett skrivbord någon helt annanstans sitter hanna hallgren med detsamma och inspirerar med sin helt osentimentala syn på språket. det där om att skriva mot sig själv, om att aldrig skriva för någon annan, aldrig tro att man har en egen röst eller ens kan komma med något originellt för ens egen röst är bara en i bruset av alla andra. om att man bara är en jättebebis som utforskar världen genom språket, det är brutalt och det är romantiskt på en och samma gång. mitt språk är just nu inte keeping it real någonstans; ängsligt sneglar det över axeln på omvärlden och frågar om det är okej, får jag skriva såhär? den inre cencorrösten bara hånler, vinner varje match och skrivläraren säger att jag vill för mycket, vill säga för mycket, blir övertydlig och överarbetar språket. medan jag i verkliga livet har hittat ett nu är mitt språk lika ivrigt överdrivande som jag själv en gång var.

hemtentan ramlar in i min inkorg och inspirerar och triggar med frågor om det performativa könet och den tvådelade könsmodellens framväxt. det är alltså den jag ska ägna mig åt idag, strax efter att jag ringt mamma och bett henne skicka ner en karta stesolid så att jag kan döva paniknerverna under flygresorna till och från paris.