10 maj 2007

lucky that my breasts are small and humble so you don´t confuse them with mountains

över bron på väg från hisingen och manu chao trummar takten i öronen, bröstkorgen och faller in i spårvagnens rytm om den nu har någon. mörka moln ovanför läppstiftet, man vet inte om de är på väg hit eller håller på att dra bort för att ge plats för vackrare väder men jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll.

det var bodil igår på babel special och hon var som vanligt helt bedårande, fantastisk. vass humor, självdistans, integritet. allt det jag försöker skapa hos mig själv bara besitter hon och till råga på allt skriver hon fantastisk litteratur också. jag har älskat henne från den gången i sjuan då jag pryade hos konstnären anna erlandsson och vi satt hela dagarna och klippte, klistrade, målade till ljudet av svartvita bilder på ljudbok (det första jag fick göra på min prao var att följa med anna till bibblan för att välja ut ljudböcker vi skulle lyssna på medan vi arbetade. tänk om man fick vara konstnärligt begåvad och jobba på så sätt! långt senare skulle vi krascha med en bil och volta ner i ett dike samtidigt som de knullade explicit beskrivet i broarna i madison county på bilstereon men det är en helt annan historia). min hidden agenda är att om allting skiter sig – eller nä, allting behöver fan inte skita sig för det – gifter jag mig med stuffe i fattaru. begåvad hiphopmake och ingift släkting till bodil malmsten, haja! fast det var också en annan historia, ursäkta. det jag skriver följer mina tankar, alla som känner mig och vet hur jag pratar känner till mitt sätt att skapa stickspår och ta tusen år på mig att komma till poängen. det blir lite samma sak när jag manibloggar.

poängen är alltså att bodil sa en massa smarta grejer. det här om att hon skriver lätt. att hon undviker det tungsinta. varför ska man skriva om det tungsinta? det dras man ju hela tiden med ändå. så jävla klockrent, så sant. men det är inget jag lever efter direkt. man dras med det tungsinta, vissa perioder mer än andra, och man skriver om det för man vet inte hur man ska få utlopp för det annars. sen kanske man är någon som älskar sitt svårmod någonstans eller åtminstone älskar att hata det, ser det som en del av sig själv, kan sina neuroser och därför totalt hänger sig åt dem ibland. vissa dagar orkar man inte bita ihop, men samma dagar kan man ta en fika med maja och sen bjuda in sig själv till singelpakten på hisingen för att undvika att komma hem och falla igen. mitt i allt kanske jenny ringer och sen smsar klara och undrar hur man mår (bloggen har den effekten; ni är snabba läsare mina vänner).

bodil pratade om både skrivandet och bloggandet. att folk tror att de känner henne utifrån vad hon skriver. att hon alltid har ett filter och bara lämnar ut delar av sig själv. jag kände igen det där. om jag bloggar självutlämnande är det en del av mig och allt jag skriver går igenom mitt eget cencurfilter. alltid. skriver jag tungsint en dag kan det vara samma dag som jag skriver ett mail till mina gamla favoritkollegor. ett mail ang. mitt smeknamn och alter ego paris:
subject: Paris can´t make it back to work!
hej på er!
jag är ledsen att behöva meddela att jag inte kan återvända till jobbet den fjärde juni som planerat. som kvällspressen kanske angett för er har jag alltså åkt fast för rattfylla och kommer istället spendera 45 dagar i amerikanskt fängelse. så går det när man sätter sig bakom ratten efter en kväll på kings head!
och trots att jag saknar er känns tanken på att bli våldförd av butchbrudar på ett amerikanskt fängelse mer lockande än att återvända till jobbet just nu…
skrev jag alltså medan tårarna rann och damien rice ekade ut ur stereon och det sista var ljug, för jag saknar jobbet och rutinerna som fan just nu.

jag är lite ledsen just nu. men det är inte som om jag är den enda människan på jorden som någonsin varit ledsen. känt sig uppgiven, förvirrad, vilse. jag är en ganska trasslig person, det är jag heller inte ensam om. jag är definitivt inte den första människan som har hjärteknas av varierande sorter och grader och blir definitivt inte den sista. jag är inte ensam om allt det där som bor i mitt huvud, därför skriver jag om det och därför hamnar lite av det till offentlig läsning. för att göra ensamheten i de känslorna lite lättare att hantera.

sedan reser jag mig. skriver en lista, sådär som jag alltid gör. det här är en bra och viktig lista. den når tjugofem punkter. jag träffar maja som får mig att lova att nästa gång jag känner mig depp ska jag fan inte lyssna på damien rice en hel dag, för det blir ju vem som helst depp av om de inte var det innan. jag får lova att sätta på någonting som jag kan dansa till istället. fina maja, så lite vet hon om alla gånger som jag tokdansat hemma till shakira bara för att tvinga huvudet till en annan känsla.

också åker jag över hisingen och kanske spricker det upp till solsken eller så öppnar sig skyarna snart igen, men jag tänker att det inte spelar så stor roll. bodil pratade om lyckan. det här med att tampas med det tunga, svarta. hur är man lycklig i en värld som är så ond och där människor begår så mycket jävligheter att man inte ens orkar ta in en hundradel av det? det räcker med att sätta på TV:n så är tungsintheten där. jag tror inte att det är någon plikt som människa att vara lycklig. inte ens när man är en omhuldad, älskad i-landsmänniska med tak över huvudet och socialt skyddsnät. ingen har någon patentlösning på hur man blir lycklig.
däremot tror jag på människans plikt att försöka hitta sin egen lösning och att fortsätta kämpa. det kan handla om att göra listor, skicka sms som man kanske inte riktigt vågar skicka egentligen men vet kommer göra en gott, unna sig en gråtdag eller dricka te hos en vän. eller något så enkelt som att byta ut damien rice mot shakira då och då.

4 kommentarer:

Anna sa...

dagens uttryck är ”komma hem och falla” mycket bekant.
att blanda ångest med andra är den bäste medicinen.

mademoiselle sa...

du bloggar så mycket tankvärt både då du ser från mörka och ljusa sidan och sedan ev. nyanserar till det.
hm, att bara lyssna damien är en depressionsfälla men han berör ju som nästan ingen annan så man måste faktisk lyssna på honom. ibland. ganska ofta. det skadar dock inte att kvota in lite gladmusik som shakiras duett med beyoncé eller kanske typ corinne bailey rae.

Sharky sa...

Åh så bra. Precis så är det. Heja dig! Ibland är det trevligt att bara självömka lite. Någonstans i sitt lilla bakhuvud måste man dock förstå att man är ett litet ilands-barn med mycket att vara tacksam för. Rent vatten, toalett inomhus, tak över huvudet och så. Det blir odrägligt annars.

Kram.

Nicole sa...

jag vet inte vem du är, vad du gör eller egentligen något alls. men du skriver som en gud, och att veta att det här bara är din blogg ger mig grov prestationsångest vad gäller mig eget skrivande.
tänkte bara säga det och tacka för en stunds underbar läsning.