Fortell videre, send videre, rop det videre.

Nödrop inifrån Gaza på Finistere.

Ni berör mig (metabloggande)

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.

lucky that my breasts are small and humble so you don´t confuse them with mountains

över bron på väg från hisingen och manu chao trummar takten i öronen, bröstkorgen och faller in i spårvagnens rytm om den nu har någon. mörka moln ovanför läppstiftet, man vet inte om de är på väg hit eller håller på att dra bort för att ge plats för vackrare väder men jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll.

det var bodil igår på babel special och hon var som vanligt helt bedårande, fantastisk. vass humor, självdistans, integritet. allt det jag försöker skapa hos mig själv bara besitter hon och till råga på allt skriver hon fantastisk litteratur också. jag har älskat henne från den gången i sjuan då jag pryade hos konstnären anna erlandsson och vi satt hela dagarna och klippte, klistrade, målade till ljudet av svartvita bilder på ljudbok (det första jag fick göra på min prao var att följa med anna till bibblan för att välja ut ljudböcker vi skulle lyssna på medan vi arbetade. tänk om man fick vara konstnärligt begåvad och jobba på så sätt! långt senare skulle vi krascha med en bil och volta ner i ett dike samtidigt som de knullade explicit beskrivet i broarna i madison county på bilstereon men det är en helt annan historia). min hidden agenda är att om allting skiter sig – eller nä, allting behöver fan inte skita sig för det – gifter jag mig med stuffe i fattaru. begåvad hiphopmake och ingift släkting till bodil malmsten, haja! fast det var också en annan historia, ursäkta. det jag skriver följer mina tankar, alla som känner mig och vet hur jag pratar känner till mitt sätt att skapa stickspår och ta tusen år på mig att komma till poängen. det blir lite samma sak när jag manibloggar.

poängen är alltså att bodil sa en massa smarta grejer. det här om att hon skriver lätt. att hon undviker det tungsinta. varför ska man skriva om det tungsinta? det dras man ju hela tiden med ändå. så jävla klockrent, så sant. men det är inget jag lever efter direkt. man dras med det tungsinta, vissa perioder mer än andra, och man skriver om det för man vet inte hur man ska få utlopp för det annars. sen kanske man är någon som älskar sitt svårmod någonstans eller åtminstone älskar att hata det, ser det som en del av sig själv, kan sina neuroser och därför totalt hänger sig åt dem ibland. vissa dagar orkar man inte bita ihop, men samma dagar kan man ta en fika med maja och sen bjuda in sig själv till singelpakten på hisingen för att undvika att komma hem och falla igen. mitt i allt kanske jenny ringer och sen smsar klara och undrar hur man mår (bloggen har den effekten; ni är snabba läsare mina vänner).

bodil pratade om både skrivandet och bloggandet. att folk tror att de känner henne utifrån vad hon skriver. att hon alltid har ett filter och bara lämnar ut delar av sig själv. jag kände igen det där. om jag bloggar självutlämnande är det en del av mig och allt jag skriver går igenom mitt eget cencurfilter. alltid. skriver jag tungsint en dag kan det vara samma dag som jag skriver ett mail till mina gamla favoritkollegor. ett mail ang. mitt smeknamn och alter ego paris:
subject: Paris can´t make it back to work!
hej på er!
jag är ledsen att behöva meddela att jag inte kan återvända till jobbet den fjärde juni som planerat. som kvällspressen kanske angett för er har jag alltså åkt fast för rattfylla och kommer istället spendera 45 dagar i amerikanskt fängelse. så går det när man sätter sig bakom ratten efter en kväll på kings head!
och trots att jag saknar er känns tanken på att bli våldförd av butchbrudar på ett amerikanskt fängelse mer lockande än att återvända till jobbet just nu…
skrev jag alltså medan tårarna rann och damien rice ekade ut ur stereon och det sista var ljug, för jag saknar jobbet och rutinerna som fan just nu.

jag är lite ledsen just nu. men det är inte som om jag är den enda människan på jorden som någonsin varit ledsen. känt sig uppgiven, förvirrad, vilse. jag är en ganska trasslig person, det är jag heller inte ensam om. jag är definitivt inte den första människan som har hjärteknas av varierande sorter och grader och blir definitivt inte den sista. jag är inte ensam om allt det där som bor i mitt huvud, därför skriver jag om det och därför hamnar lite av det till offentlig läsning. för att göra ensamheten i de känslorna lite lättare att hantera.

sedan reser jag mig. skriver en lista, sådär som jag alltid gör. det här är en bra och viktig lista. den når tjugofem punkter. jag träffar maja som får mig att lova att nästa gång jag känner mig depp ska jag fan inte lyssna på damien rice en hel dag, för det blir ju vem som helst depp av om de inte var det innan. jag får lova att sätta på någonting som jag kan dansa till istället. fina maja, så lite vet hon om alla gånger som jag tokdansat hemma till shakira bara för att tvinga huvudet till en annan känsla.

också åker jag över hisingen och kanske spricker det upp till solsken eller så öppnar sig skyarna snart igen, men jag tänker att det inte spelar så stor roll. bodil pratade om lyckan. det här med att tampas med det tunga, svarta. hur är man lycklig i en värld som är så ond och där människor begår så mycket jävligheter att man inte ens orkar ta in en hundradel av det? det räcker med att sätta på TV:n så är tungsintheten där. jag tror inte att det är någon plikt som människa att vara lycklig. inte ens när man är en omhuldad, älskad i-landsmänniska med tak över huvudet och socialt skyddsnät. ingen har någon patentlösning på hur man blir lycklig.
däremot tror jag på människans plikt att försöka hitta sin egen lösning och att fortsätta kämpa. det kan handla om att göra listor, skicka sms som man kanske inte riktigt vågar skicka egentligen men vet kommer göra en gott, unna sig en gråtdag eller dricka te hos en vän. eller något så enkelt som att byta ut damien rice mot shakira då och då.