på en landsväg någonstans (eller;lyckan är ändå lika flyktig som ett låtbyte)

Det är på vägen hem från sommarstugan med mig i framsätet med förkylningssnörvlandet och solhettan i ansiktet och brorsan vid ratten och bakom oss i baksätet; syrran och alla brors vänner inknödda mellan och på knän och vrålen från tjuginåntingkillar när de tvingas sitta alldeles nära varandra och liksom trängas med en massa kroppskontakt.
Vägen sådär lerig som bara en landsväg i aprilsolens tveklösa uppluckring kan vara och i vrålen blandas radion som spelar sean paul och jag höjer med ett flin lekande på läpparna, höjer så att basen dundrar och kommersiellt toastande överröstar tjuginåntingvrålen.

Opeln som kör fast i gyttjan, står och spinner utan att komma någonstans och mitt fniss med systers över scenariot; en gammal Opel tjockfull med testosteron och dancehallbas som spinner fast i lera på en landsväg mitt ute i skogen och vi skrattar medan brorsans kompisar en efter en trycks ut genom dörren och tvingas putta på bilen. Får lera i ansiktet, på de bara överkropparna, det är omöjligt att inte dra ett homoerotiserat skämt här för att spä på bögskräcken ännu mer och jag skrattar åt deras nojor och jag skrattar åt mig själv och vi skrattar åt scenariot tills bilen kommer loss.
Jag tänker – nej, jag tänker inte för det vore att förstöra och plocka sönder sådär som jag är så bra på – men jag känner att det här är den oförstörda, kravlösa lyckan som bara kommer in i ett ögonblick och som kan bero på helt fåniga saker som tjockfulla bilar och rätt låt i stereon och syskonfniss över ingenting alls egentligen. Den som bara känns; som stickningar under huden, myror i kistan, värme i bröstkorgen. Sånt där som får en att för en stund bara analknulla alla sina sorger och låta livet garva arslet av sig i alla ens sår och veta att livet är precis såhär enkelt, såhär enkelt ska det vara.
Brorsan som suckar åt mig; du må ju ha kassast musiksmak ever och sätter i en skiva. Gårdakvarnar och skit medan kompisarna droppas av vid ett närliggande hus och det är vi kvar i bilen tillsammans med tystnaden och Gårdakvarnar och skit i stereon och allt är förstört för den låten baby, kommer alltid att vara du, den låten baby kommer alltid att göra ont just för att den är du och för att den är den tid som var fin och oförstörd.

Den är bara ett av alla de osynliga ärr som blandar sig med de synligt vita, misstänkt likartade streck, som syns särskilt tydligt på min högra underarm såhär när första brännan lägger sig inför sommaren och som tecknar en bild av en tonåring som var jag och som får människor att se mer av mig än jag någonsin velat. Gårdakvarnar och skit kommer aldrig att synas, den bara känns, och kanske är det värre än vad knivar och rakblad i en kentfuckad ångesttonårings hand en gång åsamkade och det är ett låtbyte, inget mer, men ändå är allt förstört.