Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

på en landsväg någonstans (eller;lyckan är ändå lika flyktig som ett låtbyte)

Det är på vägen hem från sommarstugan med mig i framsätet med förkylningssnörvlandet och solhettan i ansiktet och brorsan vid ratten och bakom oss i baksätet; syrran och alla brors vänner inknödda mellan och på knän och vrålen från tjuginåntingkillar när de tvingas sitta alldeles nära varandra och liksom trängas med en massa kroppskontakt.
Vägen sådär lerig som bara en landsväg i aprilsolens tveklösa uppluckring kan vara och i vrålen blandas radion som spelar sean paul och jag höjer med ett flin lekande på läpparna, höjer så att basen dundrar och kommersiellt toastande överröstar tjuginåntingvrålen.

Opeln som kör fast i gyttjan, står och spinner utan att komma någonstans och mitt fniss med systers över scenariot; en gammal Opel tjockfull med testosteron och dancehallbas som spinner fast i lera på en landsväg mitt ute i skogen och vi skrattar medan brorsans kompisar en efter en trycks ut genom dörren och tvingas putta på bilen. Får lera i ansiktet, på de bara överkropparna, det är omöjligt att inte dra ett homoerotiserat skämt här för att spä på bögskräcken ännu mer och jag skrattar åt deras nojor och jag skrattar åt mig själv och vi skrattar åt scenariot tills bilen kommer loss.
Jag tänker – nej, jag tänker inte för det vore att förstöra och plocka sönder sådär som jag är så bra på – men jag känner att det här är den oförstörda, kravlösa lyckan som bara kommer in i ett ögonblick och som kan bero på helt fåniga saker som tjockfulla bilar och rätt låt i stereon och syskonfniss över ingenting alls egentligen. Den som bara känns; som stickningar under huden, myror i kistan, värme i bröstkorgen. Sånt där som får en att för en stund bara analknulla alla sina sorger och låta livet garva arslet av sig i alla ens sår och veta att livet är precis såhär enkelt, såhär enkelt ska det vara.
Brorsan som suckar åt mig; du må ju ha kassast musiksmak ever och sätter i en skiva. Gårdakvarnar och skit medan kompisarna droppas av vid ett närliggande hus och det är vi kvar i bilen tillsammans med tystnaden och Gårdakvarnar och skit i stereon och allt är förstört för den låten baby, kommer alltid att vara du, den låten baby kommer alltid att göra ont just för att den är du och för att den är den tid som var fin och oförstörd.

Den är bara ett av alla de osynliga ärr som blandar sig med de synligt vita, misstänkt likartade streck, som syns särskilt tydligt på min högra underarm såhär när första brännan lägger sig inför sommaren och som tecknar en bild av en tonåring som var jag och som får människor att se mer av mig än jag någonsin velat. Gårdakvarnar och skit kommer aldrig att synas, den bara känns, och kanske är det värre än vad knivar och rakblad i en kentfuckad ångesttonårings hand en gång åsamkade och det är ett låtbyte, inget mer, men ändå är allt förstört.