allt det där om att vara på väg någonstans, när man är tillbaks där allt började (eller; saker jag önskar att jag vetat som trettonåring)

det är efter att jag bytt om och stått framför spegeln i åtminstone en halvtimme för att se ut som om jag inte ägnat någon tid framför spegeln alls och det är efter att jag stått i dansforums underbara danssal och superkoncentrerat försökt att svanka höger skinka och rachel som skrattar åt oss;
- det där är inte sexy dancehall…det där är schlager
sådär som hon ger en svidande kritik, men med den där skrattglimten i ögat så att man bara skrattar själv.

det är på bussen, arcade fire i hörlurarna och molandet i magen och i brunnsparken väntar klara och maja och det är innan vi ska sitta i jennys 50-talsinredda lägenhet och dricka frozen strawberry daquiris ihop medan solens sista strålar bländar oss. där på bussen; jag gör upp en plan i huvudet för kvällen. ta hand om sig själv-projektets plan för att hantera utekvällar;
1. inga fylle-sms. tar jag med mobiltelefonen ska jag i alla fall behålla kontrollen över den.
2. inget depp.
3. inte dricka så att jag inte vet vad jag gör eller säger. tänk kontroll, svalhet, tänk fransyskan. inte vakna upp nästkommande morgon och försöka fylla i luckor.
4. inget casualhångel, inget sex, inga intriger jag får ångra nästföljande dagar.

det är då, på bussen, och det är så många timmar kvar, fortfarande så många skrattnaiva timmar kvar innan jag köper den där ölen jag lovat mig att inte köpa, gråter offentligt inne på pustervik fast jag aldrig gråter och minst av allt offentligt med tröstande händer på min rygg, har ett konstigt samtal där jag säger saker jag inte minns och knappast vill minnas. så många timmar kvar innan min tunga hamnar i hans mun och hur han säger att jag är skitsnygg och den där doften, just den doften som gör mig så knäsvag och hur jag stryker över hans kind. det är så många timmar kvar innan jag skickar precis sådana sms som jag lovade mig själv att inte skicka och det är många timmar kvar innan jag ska gå ensam från spårvagnen och gråta så att hulkandet ekar mellan miljonprojektsbyggnaderna jag snart ska flytta ifrån, stampa i asfalten med ballerinaskorna, stampa över livets orättvisor och hur allting bara trasslar ihop sig i skallen, jämt ska det bara trassla och hur man tror man kommer vidare och likt förbannat går man bara i cirklar.

det var då och idag är dagen efter. jag har dansat två timmar till, botar huvudvärken med eldorados pulverkaffe och tänker på kärleken och vänskapen och allt däremellan. hur svårt det är att hitta rätt i allt det där trasslet. tänker på trettonåringen, den där trettonåringen man en gång var som satt med hjärtat längtansbultande efter den stora kärleken. längtade efter att någon skulle se en, skulle se alla ens sår och brister man redan då var så smärtsamt medveten om och hur kärleken skulle täcka över, göra allting bra och ogjort. kärleken var det enkla, rena svaret och det var pojke möter flicka, flicka möter pojke precis som i alla de där filmerna som man längtansbultande tittat på – från dirty dancing till titanic och allt däremellan – och det var ett enkelt svar.

trettonåringen; så lite visste du om alla utsuddade gränser och svåra frågor utan enkla svar. var går gränserna mellan vänskap och attraktion? mellan hjärnspöken och förälskelse? mellan fysiskt begär och djupaste kärlek? mellan nostalgi och magpirr? mellan längtan och självuppfyllelse? alla dessa människor som man berör och berörs av utan att veta riktigt hur och alla dessa utsuddade gränser mellan en själv och dem och omöjliga val i hur man ska beröra, låta sig beröras. hollywoodkärleken är den största av myter, trettonåringen jag önskar att du kunde fått veta det redan då istället för att lära dig det den hårda vägen men å andra sidan är det kanske för sitt eget bästa som man får lära sig det just på det viset. och kanske finns det någon mening i alla hollywoodklichéer ändå, för inte slutar vi drömma om den rena, enkla kärleken som ska ge alla svar, hur mycket trassel vi än hamnar i, hur många törnar vi än får, eller hur?