pausknappen (eller; framtiden är ändå bara resten av mina hjärtslag)

jag har tryckt på pausknappen och hittat det totala fokuset.

när vi stod längst bak i spårvagnen med fylledunket mot tinningarna den natten berättade någon om hur han rationaliserat bort sin svartsjuka. då fnös jag bara. känslor tar oundvikligt den plats de kräver, de kan inte rationaliseras bort, hur oönskade de än må vara. just nu inser jag att det kan gå. ibland bara för att det måste gå.

jag har spillt ut lite emo-dravel i mail och telefonsamtal med vännerna back home. resten av tiden rationaliserar jag bort alla tidskrävande frågor (hallå framtiden du kommer stressande snart och jag måste ta lite beslut här, jag vet) och onödiga känslor och går upp i mina underbara borden och måsten. strukturen; som jag saknat dig! på några dagar: hemtentan och essän är klar, delar av textmaterial ligger snart i min skrivarkursares inkorgar och jag har förlorat ett par kilo tröstätningsfett.

tillvaron byggs upp av jävlar anamma, intellekt och analys, boxning (om hjärtat tillhör dansen tillhör själen boxning. eller fittan kanske hehe. jag vet inte, jag bara älskar urladdningen och min grymma vänsterkrok thats all), löprundor, scrubs, simpsons och heroes-maraton med syrran, hembryggt kaffe och en laptop i knät.

däremellan ägnar jag mig åt samvaro och samlar fina norrlandsbilder. jag ska bjuda på några i sinom tid. just nu trycker jag på paus igen och ägnar mig åt livet utanför bloggsfärens begränsade ramar.