Framtiden hann ifatt (eller; det är svårt att ha pretentioner i lösmustasch)

Någon gång vid tvåtiden på påskdagsnatten hann framtiden ifatt. På riktigt. Framtidstänket som varit lätt att ignorera med svar om att det ligger just i Framtiden, som varit lätt att distrahera med hjälp av lovelife/emotrassel och pimp yourself-tänket. Men nu: Snaran kring halsen och korta andetag, tankar som bara snurrade fram till småtimmarna.
När mamma kom hem från kyrkan förmiddagen dagen därpå fann hon mig liggande i fosterställning i soffan. Ovanför mig cirkulerade ett stort svart moln innehållande begrepp som lägenhetsbyte, stadsbyte, kommunikationskonsultprogrammet, bolognaprocessen, mastersutbildning, fil.mag, genusvetenskap, skrivkramp jävla skrivkramp, politik, högskolereform, forskarutbildning, doktorandanställning, fast tjänst, pensionssparande och andra ångestframkallande ord.

- Det är kris nu, kved jag, mamma hjälp mig då.
Mamma såg på mig med blodsockerfattiga ögon och suckade den välkända elin-jag-orkar-inte-deala-med-din-ångest-just-nu-sucken.
– Snälla du, svarade hon, det är annandag påsk och solen strålar från klarblå himmel. Du kunde inte ha valt en annan dag att drabbas av den stora livskrisen på?

Så satte hon mig i bilen, vi körde ut till sommarstugan där pappa redan befann sig. Placerade mig i en av de där solstolarna ute på verandan i skogsgläntan där jag tidigare tänkt igenom en massa tankar, tagit en massa viktiga beslut. Solen fräknade kinderna och pappa lyssnade. Jag hann bearbeta alla val jag gjort i livet; hade jag stannat kvar i hemstaden och jobbat kvar på tidningen hade jag förmodligen varit nöjesredaktör nu (och det säger jag inte kaxigt utan som ett konstaterande). Bra jobb, billig lägenhet i centrum.
- Hade du stannat kvar i stan hade du dött, sa pappa krasst och alldeles sant.
Han sa alla pappa-sakerna som dämpar paniken. Att man inte kan ångra någonting för var och en av sakerna man gjort i sitt liv, valen man tagit, vägarna man gått har lett fram till vad man är idag.
Jag sa det där om pengarna, om jag kommit från övre medelklassen hade jag inte haft den här paniken. Det handlar om CSN och skulder och att inte ha något att falla tillbaka på när allting skiter sig.
- Du är som jag, svarade han. Alltid hittar du något att oroa dig över. Din ängslan finns med dig, oavsett position och ekonomi.

Fågelhjärtat blev lite tystare. Inte mycket men lite. När jag kom hem lät jag mig dokumenteras med brorsans gamla Turkiet-souvenir fezen samt lösnäsan med lång, svart mustasch och fulglasögon precis som resten av familjen redan gjort. (Det bästa fotot är fortfarande det på brorsan som tog det hela till en nivå högre och kompletterade med turkbyxor, turktofflor och en liten väst över en bar överkropp. Planen är att alla foton ska sammanställas till ett kollage och användas som nästa års julkort. Det är inte som att släkt och vänner till den här familjen inte redan är medvetna om att vi är lite mentally challenged med lätt retarded humor.)
Iklädd denna utstyrsel bokade jag in möten med min gamla mentor på institutionen, studievägledningen på universitetet, mailade några viktiga mail, tackade nej till en jättefin men alldeles för dyr lägenhet och försökte komma loss ur skrivkrampen.

Principen är följande; vissa människor föds med för mycket ängslan i bröstkorgen och väldigt höga pretentioner. De tenderar att ta sig själva och sitt eget liv på lite för stort allvar. Allvaret och pretentionerna är bra ibland men leder även ofta till fullständig skrivkramp, sömnlösa nätter, paniksammanbrott och kortslutning i hjärnans nervtrådar. Det är då man måste totalt tillintetgöra sitt eget allvar. Försök själv att föra ett seriöst samtal om din akademiska karriär med en tiocentimeters lösmustasch hängande framför munnen. Försök själv att skriva med ambitionen om att skapa något stort och nyskapande iförd en klädsel bestående av ett par slitna långkalsonger, en svettig hoodtröja och en alldeles för stor, röd fez på huvudet.
Precis.

Förf.anm.1: Utgångstanken var alltså att fotodokumentationen skulle finnas med i bloggen. Sedan såg jag bilderna och ändrade mig. Det är ju en sak att kräkas ut halva sitt känsloliv och inre tankar all over internet, men en helt annan sak att lägga upp en ofördelaktig bild på sig själv på samma plats. Så jag är ledsen; jag skyller på fåfängan och att jag fortfarande när en förhoppning om att skaffa mig fler (notera ordet fler här) heta blogg-groupies.
Förf.anm.2: Att jag börjat använda mig av versaler i början av meningarna har ingenting att göra med att jag helt plötsligt skulle börjat ta hänsyn till språkliga regler och grammatik. Det är ju ganska uppenbart om man exempelvis betänker icke-korrigerade felstavningar, uteblivna kommateringar eller den alltjämt idoga användningen av fulsvengelska. Det handlar helt enkelt om att jag har för vana att skriva mina inlägg i Word innan jag pastar (återigen; fulsvengelskan) in dem i Blogger. Min Norrlandsdator har ett Wordprogram med en sjuhelvetes envis autokorrigering. Medan hemma-datorn nöjer sig med att lite försynt grönmarkera och påpeka att ”i början av en mening skriver man stor bokstav” går den här helt fräckt in och ändrar av sig själv. Jag går in och ändrar tillbaka till felaktig liten bokstav. Så fort jag flyttat markören är den där och autokorrigerar igen. Så håller vi på och bråkar en stund innan jag inser att jag har mött min överman/kvinna (Fast nä, rättstavningsprogrammet är fan en man. En riktigt gnällig gubbjävel. Nu klagar han över att jag lagt in en parentes här också). Tillslut inser jag att vissa saker i livet kan man inte råda över. Typ kärlek, döden och autokorrigering.