mänskligheten (eller; farväl till de jävla måsarna)

över drottningtorget med resväskans tyngd i vänstra armen, minns plötsligt det gnisslande, förstörda hjulet och varför jag tvekade över de sista tjocka böckerna som jag slutligen ändå la ner i packningen. nattåget avgår nitton noll noll och jag lämnar staden där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig som en slinga som fastnat i huvudet precis som somliga människor gör ibland.

det finns mycket man inte vill erkänna och att bära styrkan ovanpå bröstkorgen, som en liten pin fäst i jackan jämte stoltheten är nödvändigt för sådana som jag. vi som bara vägrar falla. det är därför jag röker en cigg och lyssnar på gangstarap, flirtar med fylleögon och raljerar över tillkortakommanden med vänner, skrattar och självdistanserar istället. play on playa, enklare än så blir det inte.
men svårare än så är det i ensamma skallen. svårare än så på nattåget med sömngrus i ögonen, sittande tolv timmar igen med exakt samma självrannsakan som förra gången. folk säger är du dum i huvet, lägg till ett par hundra och ta en liggvagn åtminstone men efter alla gånger jag åkt nattåget i sittande position bland gävlefyllon, mobilpratande tonårsbrudar och folk med för hög volym i mp3-spelaren har jag någonstans börjat romantisera det. jag säger inte alltid, jag säger inte att jag inte tror på lysrörsbelysning och gävlemålsdialekt gapande i örat i en obekväm intercitystol som en effektiv tortyrmetod för guantanamobasen att anamma, men det finns något lite skönt med att veta att de här tolv timmarna kommer vara sömnlösa och det gör ingenting för jag tar mig i alla fall någonstans på dem. jag tar mig bort. just nu måste jag bort.

tre på natten, kvarvarande i den där förhatliga limbon där jag är för trött för att läsa eller skriva, för pigg för att somna. norrlands evighetsskogar med en artificiellt lysande fullmåne ovanför, som om någon hängt upp en rislampa på måfå på himlen och satt in en för stark glödlampa i den.
the knife i lurarna; i know now fragility och minst trettio mil ifrån gatstenarna som bär någon annans namn, någon annans smak i varje take away-kaffe jag köper. och avståndet ökar med lokets tjutande i norrlandsnatten ifrån mitt eviga försvar och jag vet att jag kan svagheten nu, det är exakt såhär den känns.

det är det där med mänskligheten. jag vet inte hur man bär den. stoltheten kan jag, med rädslan bultande inunder. men mänskligheten? minns smset i inkorgen för någon vecka sedan; du är bara människa elin och dessutom en fin sådan. dra ner på självkritiken, sluta döm dig själv så hårt. tänker på vad en av vännerna sa i en upprörd, lite självklar ton för ett tag sedan;
- vad är det som är så hemskt med att erkänna att man tycker om någon? det är ju bara fint, det är sånt människor gör. tycker om varandra.

ständigt denna mänsklighet. tre på nattåget, utlämnad till mig själv och tankarna; jag vet exakt varför jag räds mänskligheten. varför det är lättare att röka en cigg, dricka sprit, lägga upp kostscheman eller springa uppför backar med blodsmak i munnen. att vara mänsklig innebär ett erkännande att hjärtat känner, att man gör misstag, att man förlorar och kanske mest av allt känna efter när saker gör ont. milen ifrån dig, från er, från försvaret; just nu har jag så jävla ont.

(och några timmar senare när jag skrivit detta kommer paranoian och nervositeten och en känsla av att ha passerat en gränskontroll som kanske inte är okej. jag granskar mig själv i era ögon mot vad jag skriver och har skrivit och jag tycker inte om vad jag ser. för att jag någonstans ser en bild av mig själv som någon som slänger ut bitar av sitt hjärta lite varstans, som har magpirr goin´on lite överallt och under tiden krograggar. som ett kvitto på att jag är okej, en sådan där förhatlig bekräftelsesgrej man borde växt ifrån. och det är inte hela sanningen. kvittot bär jag för det mesta med mig ändå, det är oväsentligt, även i perioder när självförtroendet dalar. faller gör jag sällan och i så fall under neurotiska, livrädda former.
bara ett fåtal utvalda har möjlighet att erbjudas mig och den paketlösning som följer mig. kanske har jag på prov lånat ut lite av mig själv till några speciellt utvalda den senaste tiden. som ett prova på-erbjudande innan man köper paketet. returned to sender, erbjudandet föll inte i godo och med facit i hand tvekar jag om jag nån gång kommer att våga göra det igen. precis som jag just nu undrar hur jag vågade ge bort hela paketet i fyra år och när slutar det egentligen göra ont och är det värt det när det gör såhär ont efteråt?)