Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den "inte är konstruktiv" och "den leder ingenvart". För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

Man blir trött på ditt djävla gnäll (youth is wasted on the young)

Det verkar vara ett generellt drag i både bekantskapskretsen och runtom i bloggosfären det här med motgångar, uppgivenhet och bitterhet just nu. På ett sätt är det väl skönt att inte vara ensam om att gnälla över misären och tycka livet är lite väl pissljummet och inte levererar som det ska, å andra sidan slår det mig hur sorgligt det är.
Det är en sån där måndag då inte ens mamma står ut med mig längre. Efter att jag bitchat och whinat i telefonen och varit allmänt tyken mot henne i ett par minuter suckar hon och säger;
- Nämen du, nu går jag över till din bror och spelar Nintendo Wii istället.
När inte ens ens egen morsa står ut med ens djävla gnäll utan rymmer iväg till TV-spel, då är det rätt illa.

Sen ligger jag och bölältar i soffan över insikten om att det är två månader sedan, exakt, som jag hade releasefest för bloggboken. Den kvällen då jag var on top of min hybris och alldeles strålande och full av tillförsikt. Då jag blev intervjuad, fick dagliga beundrarmail från Linda Skugge (av andra också för den delen) och låg i startgroparna med mitt skuggdoktorandprojekt.
Sen har allting liksom bara avstannat och gått i en nedåtgående spiral. Mycket på grund av mig naturligtvis; jag pallade inte längre att leva i 180 och fick påtalat från mina bästa vänner att jag börjat försaka dem och min närvaro i samtal med dem för alla mina projekt. Men livet har onekligen inte riktigt levererat som jag trott att det skulle göra de senaste två månaderna och min lösning att dricka alkohol, fika och syssla med dumheter i väntan på att livet ska börja göra det igen fungerar som vanligt endast som en quick fix. Så ligger jag och ältar och tänker på vilket stort misstag som jag gjorde när jag la ner pilotprojektet till förmån för den här rövtråkiga kursen, hur jag har börjat hata genusvetenskapen och längta efter lingvistiken och tusen andra älttankar som leder fucking nowhere om man inte försöker göra någonting konstruktivt av dem och hitta lösningar i dem.
Sen tänker jag på att jag, oavsett missade chanser och andraplatser eller nej tack, samtidigt fått bevisat för det gång på gång, det jag ju redan vet. Jag är grymt smart, analytisk, ambitiös och fucking begåvad och några sumpade chanser eller nej tack betyder inte sumpade framtidsutsikter för det. Jag är dessutom ett helt fantastiskt roligt sällskap med en helt strålande känsla för humor, självdistans, förmågan att bjuda på mig själv, på intressanta diskussioner eller ge grymma oneliners och svar på tal. Jag är rätt lätt att hänga med, sådär rent generellt, har inga sociala tics utan är bara förbannat trevlig och en sån där man gärna umgås med. Jag har fantastiskt fin smak i det mesta och är både rätt allmänbildad och nördigt insnöad på alltifrån generativ grammatik till Bruce Springsteen-citat. Lägg därtill att jag är sjukt foxy och precis kommit i favoritjeansen igen och kan representera Göteborgs snyggaste jeansröv. Jag har ett förstahandskontrakt på en finfin lägenhet, de bästa vännerna man kan ha och en stor bekantskapskrets, grymmaste familjen uppe i Norrland, ett helt okej kontorsjobb att falla tillbaka på när jag blir skoltrött, kul frilansjobb, en bloggbok som fortfarande säljer, en halvskriven roman och hur många akademiska poäng som helst. Dessutom är jag, såvitt jag vet, frisk.
Det finns liksom väldigt få ursäkter till att vara bitter och gnällig med de förutsättningarna. Sure thang, man kan gnälla över sommarekonomi och kontorsjobbet och avstannad akademisk karriär och allt vad det än må vara. Men det är egentligen bara dåliga ursäkter till att se vad man egentligen har och leder ju definitivt ingenstans.

Också tänker jag på alla vi briljanta, begåvade, ambitiösa och friska människor som ändå sitter och gnäller och tycker att livet är pissljummet och inte bjuder på tillräckligt mycket äventyr, magi och kärlek trots att det egentligen, faktiskt inte, är riktigt okej.
Den dagen då vi är 90 år gamla och sitter i våra hemtjänstriggade lägenheter och äter uppvärmd mat i vår ensamhet med inte så mycket att vänta på eller se fram emot alls, då kan det vara okej att gnälla. Då vi dag efter dag vaknar upp i krämpor, tar minst femton olika mediciner mot diverse sjukdomar och tvingas leva på sömntabletter för att få lite ro. Då vi står i årslånga vårdköer för att få opereras och lever med konstant värk och inte ens minns hur det var att ha en kropp som inte gjorde ont. Då vi har ljudet på max på TV:n men ändå inte hör vad de säger och musik kan vi inte lyssna på, för vi använder fortfarande mp3-format och det är inte kompatibelt med dagens musikspelare. Då vår sexuella frustration och frånvaro av kärlek i vårt liv inte räknas i några veckor eller ens månader, för vår senaste sexpartner dog i en hjärtinfarkt för tio år sedan och sedan dess har vi levt ensamma av både sorg och ofrånkomlighet. Antalet forum för raggning när man knappt tar sig utanför lägenheten är relativt begränsade och det är svårt att föra en flirtig konversation när man är halvdöv på båda öronen. Dessutom är det här med att tokröja på ett dansgolv med både artros och kronisk höftledsvärk mest plågsamt och att hångla blir så krångligt när rollatorerna hela tiden är i vägen.
Om vi vid 90 års ålder inte har åstadkommit någonting av det som vi drömde och ville göra är det väl ursäktat med lite bitterhet till eftermiddagskaffet och den torra mazarinen. Men knappast nu.

Introspektion/självpepp på tåget någonstans mellan Ånge och Gävle

Det enda du behöver göra i livet är att välja. Valet är det enda som du inte slipper undan. Välj vem du ska vara eller välj att låta någon annan göra valet åt dig. Välj om du ska agera eller vara passiv.
En blank röst är också en röst, ickevalet är också ett val.

Välj om du ska gå vidare eller göra det passiva valet och stanna kvar.
Du kan räkna dina ärr och kategorisera dina sorger. Lägga armarna i kors och snudda tungan i bittersmaken när allting står dig upp i halsen; all skit man ofrånkomligen tar, alla gånger det blivit fel, alla sår man fått. Lägg armarna i kors och fortsätt vältra dig i illamående, svedan i halsen efter allt som gjort dig ont.
Ickevalet är också ett val.

Eller välj att knyta dina nävar tills knogarna vitnar, köra fingrarna i halsen och spy. Illamåendet strax innan är alltid värre än själva kräkningen. Så spy upp alla lögner och osanna ord, spotta ut varenda oförätt och förödmjukelse, hulka upp varje osynliggörande och utnyttjande och få ur dig all den där frätande gallan av svek och motgångar.
Töm allting och bygg upp ett starkare immunförsvar. Baby, ekvationen är exakt såhär enkel:

För alla gånger som du hållit käften eller tystats ner: Skrik lite högre.
För varje felaktigt som sagts ord om dig: Ge dig själv några fler rätta svar.
För varje svek och varje lögn du fått: Ge dig själv ännu mer ärlighet och fasta löften.
För alla gånger som du osynliggjorts eller definierats av någon annan: Skapa ännu tydligare konturer runt dig själv.
För alla gånger som du förminskats eller förminskat dig själv: Bli ännu lite större.
För alla gånger som du varit någon annans hora: Bli ännu mer din egen madonna.
För varje hårt ord du fått: Ge dig själv dubbelt så många mjuka.
För varje törn som försvagat ditt hjärta: Tvinga det att slå dubbelt så hårda slag.
För all energi som stulits ifrån dig: Ge dubbelt så mycket energi till dig själv.
För alla gånger som du blivit förödmjukad, förlöjligad och tillintetgjord: Ta dig själv på ännu större allvar.
För alla fel du gjort: Gör ännu flera rätt.
För alla gånger som du utnyttjats: Bygg ännu starkare gränser.
För varje minne av en dåtid: Ännu fler möjligheter i en framtid.

Så. Valet är ditt.
Sitt kvar, lägg armarna i kors. Känn smaken av bitterhet på tungan, idissla dina sorger och låt halsbrännan av gamla svek svida.
Eller kör fingrarna i halsen, spy upp hela skiten, knyt nävarna och gå vidare till att bygga ditt immunförsvar ännu starkare.
Valet är ditt, homie.
Det är alltid bara ditt.

Kvinnodagen ft. avsaknad av fitta

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That's it.

Allt om min mamma (eller; när jag trodde att jag inte kunde bli mer ledsen och bitter)

Jag kommer från en toalettläsarfamilj. En sån där familj där man blir galen på folk för att de uppehåller toalett och badrum i timtal där de sitter med böcker medan fötter och ben domnar bort. Jag har själv lyckats arbeta bort vanan, det är bara jobbigt med myror i benen och toalettsitsmärken på låren. Men mamma, hon håller fast vid traditionen. Hon håller fast vid den så pass att hon i vårt badrum inrättat en speciell korg med toalettläsning. Det är när jag ögnar igenom korgen som jag inser hur mycket den säger om min mamma. Alla hennes drag, hennes överraskningar, sidor. Vill man veta något om min mamma ska man titta i toalettkorgen. Där finns just nu;
En diktsamling av Tomas Tranströmer
Ett nummer av Svenska kyrkans tidning
Någon slags andlig, kristen bok
Ett nummer av Ordfront
Två nummer av Året runt
Ett nummer av Måbra, bantningspecial
Senaste numret av QX
Sådan är min mamma. Kulturpretto, kristen, vänstervriden, bullmamma, bantningsneurotisk och queer på en och samma gång. Det är den mamma som tar hand om mig när jag kommer ut från toaletten efter ett uppslitande telefonsamtal. Hon vet vem som ringt och hon ser mina rödgråtna ögon och hon säger;
- Okej nu snackar vi.
Sen häller hon upp ett stort glas whiskey och äntligen får jag dricka den där whiskeyn på riktigt och vi pratar och jag är sådär ärlig som man inte borde, inte får vara mot sin mamma.
Pratar kk-relationer, sex och ensamhet. Hur det är att vara tjugofyra år och övertygad om att man kommer tvingas vara ensam resten av sitt liv. Sedan kommer syster hem med studentpirrsrosor på kinderna inför morgondagen och finner mig med spriten och trasslet.
- Var lycklig nu medan du kan, för snart går det åt helvete. Livet blir bara jävligare ju äldre du blir, du blir bara bittrare för varje år, så håll fast vid tanken om att det finns en ljusnande framtid nu, säger hennes skitbittra storasyster.
- Okej, tack för den studentpresenten, svarar hon.