”Inser du att du har förverkligat din dröm nu?” frågade min svåger sin kärlek, min syster. Jag följde hans blick som inte såg på deras gemensamma barn utan omkring i lokalen som nu stod redo att invigas. Han såg inte på sin dotter och det var inte henne han menade. Hon är inte någons dröm som uppfyllts. Hade hon varit det skulle det ha varit min. Syrran drömde om någonting annat.
När jag fyllde nitton och träffade kärleken började jag tro att mina barndrömmar skulle uppfyllas. Tio år senare, och utan honom, har det fortfarande inte hänt. Det finns inte många saker jag har varit säker på, att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna, i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det.
Jag försöker förhålla mig resonligt till en oresonlig längtan. En konstruktivistisk övertygelse trogen gör jag mitt bästa för att inte tro på den biologiska klockan. Jag kan därmed inte för mitt liv begripa vad det är som gör att åsynen av barnen får det att hugga i magen och just där. Jag har klumpar i bröstet, stockar i halsen och tårar i ögonen. Om nätterna blir de murar som om dagarna så omsorgsfullt byggs upp för svaga och känslorna för starka. I mörkret blir längtan en kraft starkare än någonting annat. Det gör mig stark och det gör mig svag.
Länge var min barnlängtan kopplad till den heteronormativa tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man, den kärlek vi kunde dela och familj vi skulle skapa. Det tog mig många år att nå den queerfeministiska övertygelsen att en partner inte behövs. Att partnern är högst önskvärd men inte fullständigt nödvändig. Länge har jag vetat att det queera familjebildandet är en möjlighet, utan att våga tänka tanken fullt ut. Efter år av velanden och tvekandet nådde jag fram till ett beslut. Där startade en försökarprocess som avlöste ett många år gammalt funderande.
Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått men jag bär sedan dess på en ständig känsla av att tvingas fatta livsavgörande beslut. Alla dessa beslut som en del av sökandet efter en framtid bestående av en tvåsamhet utan heteronorm. För att genomföra det på egen hand krävs mod, järnvilja och handlingskraft.
Förr handlade det mer om avsaknad och längtan. Efter den tjocka magen i väntans tider. Efter den lilla lilla nya människan. Efter oss två. Längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.
"Samma nätter väntar alla” sjungs det i mina lurar och jag försöker bara gå rakt. Men ryggen stark och fri ut i natten. Jag tänker inte hålla någons hand eftersom någons hand inte finns att hålla. Mina steg studsar lättare fram när jag tänker på mitt och barnets första möte, på en annan liten liten människa i min famn och den människans fulla tillförsikt. Vidden av det ansvaret och det beroendet börjar gå upp för mig nu. Vidden av konsekvenserna av det beslutet. Det är stort, kanske oändligt, men jag är redo att axla det.
Jag kan se den där queerfamiljen I drömmen. I hemmet som bara behöver rymma en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet. Men jag ser oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän eller en mormor på besök.
Jag drömmer om vårt liv tillsammans. Jag drömmer och längtar efter att ha samma akuta sömnbrist som nu men av andra anledningar. Att aldrig igen hinna hälften så mycket som nu och att alltid ha dåligt med pengar. Hur jag promenerar med barnvagnen när hon är bebis. Hur vi leker med de genusnormativa leksakerna när hon är tre. Hur vi köper skolgrejor inför förskoleklassens start. Hur vi talar killar när hon är nio, världsfreden när hon är tolv, tjejer när hon är femton och pubar när hon är arton. Hur vi pratar och skrattar och gråter och bråkar. Hur vi ömsom stressar ömsom slappar, läser böcker till långt efter att lampan skulle ha varit släckt och hoppar från flotten utanför Vallersvik trots att vi egentligen inte vågar.
Jag drömmer om hur hon är minst i klassen så som jag alltid har varit, hur hon är en pojkflicka som älskar att klättra i träd och på väggar som jag. Hur hon vill ha hundra vänner som jag. Hur hon är fjärde generationens duktiga flicka som jag är tredje och hur hon gråter över matteläxan alla tolv skolåren igenom som jag. Men hur hon inte gråter över sin tjockhet och sin ensamhet, hur hennes krav på sig själv och sina prestationer aldrig blir så stora som mina har varit och aldrig får lika drastiska och livshotande konsekvenser.
Jag är rädd att jag kommer att vara ensam då med. Att jag lika mycket som nu i perioder kommer att längta mig sönder och samman efter en annan människas klapp på min kalla kind, min hand i någons på vagnen hem. Vilja greppa tag i någon med mjuka oanvända kärlekshänder. Önska mig en tvåsamhet som fyller alla vrår där ensamheten har byggt bo. Söka sammanhang, gemenskap, glädje, kärlek och den meningsfulla tillvaron. Bry mig om barn, värme och vänner tusen gånger om. Vilja vara någons saker under huden.
På natten blir allting för stort. Orealistiskt och bedrägligt. Så har det alltid varit. På natten blir känslorna så oerhörda. Ensamhetsavgrunden är alltid i utkanten av mitt synfält men om natten ramlar jag rakt i. Nattens förgänglighet skrämmer mig – att de nattliga äventyren ska bytas mot ensamhet och utanförskap. Liksom dess beständighet – att dessa långa nätter aldrig ska ta slut – att de ska utgörta all min levnads tid, dra alla min livskraft ur mig. Att jag aldrig ska få sova. Jag räds ständigt den uppmärksamhet som om natten riktas mot längtan. Räds hur det sköra i mig tar sitt fasta tag om handlingar och känslor.
I järntorgsnatten tränger kylan igenom trots dagens vackra vårsol. Mörkret gör det svårt att hålla längtansvärken stången. Jag vandrar fortfarande utan den jag alla kalla mörka nätter så oresonligt längtar efter. “Samma nätter väntar alla” sjungs det men jag tror det kan vara fel. Jag traskar ensam vidare på min slingriga stig med fladder i mitt längtansvärkande bröst.
