Lite the 90's för mig också

Jag hade verkligen inte tänkt färga håret under sommaren, solblekning and shit, men min fantastiska frisör igår ville annorlunda. Jag skulle rätta till nacksnaggen och flatluggen bara, men efter en stund började han komma med mindre subtila hintar.
- Jaha, hur tänkte du när du skaffade den där hårfärgen, undrade han och drog genom mina rödbruna testar.
En stund senare upplyste han mig om att jag passar i alla hårfärger utom någon form av röd. Jag fick en klump i halsen av sorg, jag älskar ju rödhåriga kvinnor. Ännu en stund senare la han pannan i djupa veck och undrade om jag hade en timme till över. Han ville inte släppa ut mig i den där hårfärgen, jag såg för mjäkig ut om man såg till hur frisyren ser ut.
Jag gav honom fria händer.
Det blev svart.
Så svart som det inte varit sedan gymnasieåren.
Jag känner mig revolterande och emo på en och samma gång. Ni ser ju själva vad som händer med poserna när man har svartfärgat hår och snedlugg.

Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

Hjärnan - så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen "njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre" till tankar och känslor av typen "jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad" osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.