När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.
Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.
Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten;
Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.
Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.
I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.
På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är,
skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.
