1 april 2008

Great things will happen to you in the future

När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.

Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.

Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten; Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.

Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.

I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.

På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är, skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.

26 kommentarer:

Malin sa...

Jag vet egentligen ingenting om dig mer än att jag sedan jag fann dig har loggat in här trehundratusen gånger per dag och hungrigt läst varenda bokstav. DU är jättejättejättebra!

Sofia sa...

Oj, vad det här inlägget får mig att gråta. Det var längesen jag läste något som berörde mig så. Att kunna återvända, tänker jag, att komma hem efter en lång flykt från sig själv, tillbaka till den där lilla korthåriga som bara suttit och väntat- måste ju vara större än all framgång. Grattis till allting!

Becky sa...

Åh, Elin. Jag läser detta inlägg med tårarna rinnandes längs mina kinder. Det här kan vara det finaste jag läst i din blogg någonsin. Värt en plats i bloggbok nr 2:) Du är bäst som Elin, och det är ju bästa kvinnosorten ju. Iaf typen som en annan faller för;) vill SÅÅÅÅÅ se ditt nya hår! puss!

LSM sa...

Är glad att jag kunde hjälpa dig över tröskeln.

Och minns mina egna funderingar om mitt hår under högstadiet. Mitt "änglahår", mitt "prinsesshår". Om jag hade använt ord som alibi då hade jag sagt att det var mitt tjejalibi inför de andran. Det som gjorde att jag liksom inte var helt pinsam som tjej. Det mina kompisar kunde ta upp om jag sa att jag var liten och ful. Och redan då tänkte jag "långt blont hår, låter jävligt bra på papperet gör det inte? Att det egentligen är cendréfärgat, att lockarna bara kommer från flätan jag sover med varje natt (jag fejkade mina lockar då och jag fejkar dem nu) och att mamma låtit klippa tantlugg på mig IGEN (läs åttiotalsuppklippt sprejlugg) spelar liksom ingen roll, det är ju lååångt och blooont. Jävligt tacksam jag är för det då, jag är ju liten och ful i alla fall."

Jag insåg redan då att håret inte gör Kvinnan. Men jag insåg när jag klippte page (ungefär samtidigt som min bästa tjejkompis rakade undercut och hade blåsvarta spikes, joråsåatt man har ju alltid varit den modiga) att jag inte ville vara någon Kvinna men att det långa håret däremot var Jag. Så under de följande åren, medan jag hatade Kvinnan och gjorde allt för att inte förväxlas med henne (gick i kamouflagefärgade underkläder och kallade mig för man, om än inte som könsidentitet utan mer som... jag vet inte, som ett statement bara) lät jag min råttblonda man växa, även om jag gjorde uppehåll på den fluffiga luggen och de fejkade lockarna.

elin sa...

malin: tack, vad fint.
sofia: tack. jag ångrar inget av åren som långhårig. det var också jag. definitivt jag och jag trivdes. men jag är glad att jag vågade ta steget nu. och mer värt än all ev. framgång är framförallt att höra pappa säga att han är stolt över mig och gillar det jag skriver. åh jag är en sån daddy's girl.
becky: BABY. vad glad jag blir. och älskar när du skriver sånt, i synnerhet in these times of total fitt-torka (eh) och flathat.
lsm: ja det finns olika sätt att inte vara Kvinnan, eller ett försök till henne, utan vara sig själv istället. du är ju så fucking cool i ditt långa hår.

storey sa...

Speechless. Fucking speechless. Och för protokollet, korthårigt är jäkligt läckert.

50% sa...

Vad du inte tänker på är att en kort frisyr framhäver ett feminint ansikte bättre än vad långt hår gör. Kvinnligheten sitter inte i håret, den sitter i vår utstrålning.

Underlandet sa...

Å vad vackert du skriver, jag ryser i hela kroppen! Hurra för dig och ditt korta hår och din pappa och allt annat!

PS Du är ju dessutom skitsnygg i kort hår, i alla fall om man får tro bilden från inlägget om releasefesten.

Underlandet sa...

Sorry, missade länkningen.
Sådär.

Linn sa...

Jag gråter också av det här.

F.ö är det himla konstigt det här med hår, jag har också varit korthårig (alltså "pojkfrisyr" korthårig) sen fjorton och liksom inte tänkt så mycket mer på det, det sammanföll även för mig med en allmän ursprårning klädmässigt och nothing-to-lose i social status, men jag har alltid bara tänkt att jag passar ju bäst i det, mitt ansikte är finare i kort hår, aldrig sett det som ett statement. Tills en brud sa till mig för två år sen vid tjejtoans spegel en juldagsnatt i hemstaden: "Shit vad fiiint med kort hår! Jag vill också ha det men jag vågar inte!" eh nähä? "Men så himla coolt, bara 'fuck you alla jävla killar, jag gillar det här!' Så coolt!"

Var definitivt inte medveten om att det skulle kunna uppfattas som så...stort.

Ingrid sa...

fin pappatext. blev också tårögd. skulle kunna skriva uppsats om hur mycket som hänger på håret så att säga. har haft rakat hår i omgångar och ingen kille tittar åt en, långt hår och de är runt lillfingret. förstår inte att hår är så betydelsefullt. men det är det tydligen. ofta känns det som att de inte gillar mig utan bara det tillfälliga utseendet. kommer aldrig se mig som "kvinnan" utan den bångstyriga tonåringen i för stora byxor och för kort hår. den inga killar egentligen vill ha.
ha det fint!

elin sa...

storey: tack och jo, det är det ju faktiskt. har fått komplimanger från både män och flator. vilket ju ärligt talat var lite syftet. jag har en s.k. bisexuell frisyr hehe.
50%: det är ju så konstigt att jag ens tänker i termer av kvinnlighet när jag inte tror på det men det är ju ideologiska/politiska hjärnan vs den lilla, personliga hjärnan I guess. klart det handlar om utstrålning. oavsett kön om man ens vil lbekänna sig till ett.
underlandet: männ gu. tack.
linn: men tänk att jag får er att börja gråta. gulle. "fuck you alla jävla killar" haha. intressant när du inte tänkt på det själv. jag tänker mer att det är "fuck you alla jävla normer kring hur en kvinna ska se ut och att ens sexighet och attraktion ska sitta i hårlängd". för det gör den ju inte.

elin sa...

ingrid: oj vi måste publicerat samtidigt. och GUD VAD TRÅKIGT att det är så. vill ju gärna tro att vi kommit längre än så. förstår heller inte att långt hår är så betydelsefullt. kan ju även tillägga - långt, vanligt hår och inga flator kollar åt en. det är ju också en norm fast i en annan värld. you go girl! din egen väg.

Panso sa...

haha roligt. det är ju värsta queer-kuppen du genomfört. jag kände inte igen dig bakifrån först men det var riktigt snyggt! lite jordnära tankar: det är mycket dyrare och mer arbetsamt att ha en kort frisyr... men är det ens "jag" som sitter där, så vad ska man göra? själv lägger jag många hundralappar på de rätta produkterna för att få till dedär Hollywood-lockarna och Kvinnolooken istället för en torr rishög. jag är så lurad.

elin sa...

panso: eller hur är det en queerkupp?! tack. och jo jag vet, det var mina jordnära tankar också. med min studentekonomi har det varit så himla gött att i flera års tid bara låtit håret vara och klippt mig när jag haft råd, typ en gång i halvåret och kunnat gå till en billig frisör för topparna. det är faktiskt den största anledningen till att jag tvekade. men det lbir ju inte lika bra texter av det :=)

Anonym sa...

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut?
Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Anna sa...

Alltså, jag vill bara instämma med alla som säger att de började gråta, att texten berör osv. Du har ett fantastiskt sätt att berätta saker. You rock!

elin sa...

ano: intressant påpekande och du har helt rätt i mkt du säger. det finns väl en personlig och en politisk aspekt av det här. gällande den politiska aspekten har du enormt mkt rätt i din kritik. jag är generaliserande, stereotypifierande och jag håller med dig om att jag kan förstärka illusionen om idealkvinnan. här tar jag verkligen till mig av det du säger, det är jättefarligt om det blir så. och jo, jag hatar verkligen att jag fortsätter älta det. samtidigt tror jag att det är en viktig fråga att "älta" - hur vi förhåller oss till idealbilder och hur vi försöker leva upp till dem trots att vi inte vill och de aldrig kan bli vi. här hoppas jag att jag samtidigt kan ge någon styrka eller inspiration eller åtminstone en bra och personlig text på temat. det visar sig ju bara här i kommentarerna att fler har tänkt kring det här med hår och hårlängd.
den personliga aspekten, för det är en personlig text, är att jag har jävligt mkt issues med mitt utseende och framförallt haft. jag har haft ätstörningar, nojat sjukt mkt och min fulnoja sitter djupt, djupt i min ryggrad. eller hela grejen om att jag varit grabbtjejen i alla mina dagar. och jag antar att det är ngt som jag fortfarande förhåller mig till, som sitter djupt i min ryggrad och som jag därför verkar ha svårt att sluta älta.
men tro mig när jag säger att jag tycker att jag är skitsnygg idag. och jag har aldrig ngnsin sagt att att alla män faller för kvinnor som carolina gynning! jag har aldrig under ngn gång i den här texten sagt personligt att jag haft mindre eller mer luck med män beroende på hur jag sett ut i håret eller haft raka höfter osv. det är sånt jag fått höra från andra, vilket säger mer om andra än mig. jag tror def. inte att det är så. jag gillar däremot kvinnor som ser ut som carolina gynning, mitt eget kvinnoideal är ju en historia för sig.
vet inte om jag bringade klarhet i ngnting. men tack för till stora delar välriktad kritik.

elin sa...

anna: postat samtidigt igen :=) tack!

jojo sa...

du ger styrka och inspiration! är såklart helt besatt av hår, och obsessar bigtime över att jag ska klippa mig idag! fast egentligen samlar jag långt och jag har ärligt suttit och försökt försvara mig för det dåliga feministiska samvetet som nånstans ropar att långt hår är ju att vika sig för normen. jävla hår. men vackert skrivet!

Tina sa...

Alltså, det här med "kvinnlighet" och att vara "kvinna". När i hela helvetet ska de orden få ny betoning?
Jag är så fruktansvärt less på att slåss för min rätt av att få vara det kön jag föddes till (själsligt och fysiskt).
Tar man en tjej som är långhårig, rosa och följer samhällets könsnormer som man "ska". Ställ henne bredvid mig och fråga första bästa vem som är mest kvinna... sen kan man ju bara gissa vem som vinner.
Och det är här jag blir så förbannad. Om jag inte får klassas som lika mycket kvinna som vilken tuttfia som helst så kan de gärna få tillbaka allt som ingår under menscykeln. Ta det, jag vill inte ha det!
Och samtidigt frågar jag mig själv varför det är så viktigt med att få tillhöra ett kön.
Det som spelar stor roll för mig är just för att det är lika jobbigt nu som det var för 15-20 år sedan när folk tilltalar mig som "han". Folk gör det för att folk har en sån jävla störd bild av hur allt ska vara.
Ligger det biologist att vilja tillhöra ett kön? Eller är det kulturen som spelar in?
Det är iaf jävligt stört som det är nu iaf.
Jag överlever, trots irritation. Men kidsen? Varför misshandlar vi våra barns innre så till den milda grad i dag med alla samhällskoder som bara är så fruktansvärt onaturliga?
Tusen frågor men inget svar!

Jag gillade ditt inlägg jättemycket iaf, det ska jag inte glömma att skiva.

Mvh
arg_TJEJ_83

Tina sa...

btw, jag försöker att spara ut mitt hår nu.
så just nu är det en blandninga av svamp, björnfitta och crustnacke!

"jag är vacker som en dag,
fungerar som ett fiskedrag" (för att citera DLK)

elin sa...

jojo: tack vännen! fast å andra sidan - trivs du i långt hår ska du ju inte behöva försvara dig mot din feministiska moster (jo, vi har alla en sån i skallen. fan vad hon naggar ibland) mot att du vill ha långt hår. låt håret vara som du vill att det ska vara!
tina: DU ÄR SÅ JÄVLA BRA! tina du är så himla cool, det vet du att jag alltid tyckt. det här är så intressant skrivet. jag tror att det är viktigt att tillhöra ett kön för att man är uppfostrad så och för att det ger en identitet. och i ditt fall - för att man ska få kunna kalla sig kvinna under vilka omständigheter som helst, hur man än klär sig och agerar. om du ser dig själv som kvinna trots att du inte är någon tuttfia är det såklart förbannat jävla jobbigt att bli sedd som man, bara för att du går emot normen. förstår du vad jag menar? man ska få vara kvinna på vilka premisser so mhelst. vad skapar en kvinna osv? fortsätt slåss! du är så förbannat cool. själsligt och fysiskt är du kvinna, då ska du banne mig bli sedd som det också.
björnfitta är ju hur hett som helst btw.

aquilegia sa...

Så vackert! Känslan av att vara fjorton år igen slår till som en uppercut i maggropen. Oroande och vackert på samma gång. Tack för att du fick mig att minnas mina egna dagböcker med små uppmuntrande tillrop.

Anonym sa...

Oj, vilket igenkännande, fast jag var 12 och min mamma blev jätteorolig över det, fast jag bara ville bryta mig loss från... något, och upptäckte hur mycket jag trivdes med det.

elin sa...

aquilegia: tack själv!
ano: intressant hur många som har egna erfarenheter av det. just det där att bryta sig loss från något.