När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:
Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.
Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.
Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?
Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.
Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.
Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.
Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?
Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?
Fackprosa
5 timmar sedan
9 kommentarer:
Jag håller med om typ allt här så jävla jävla mycket (förutom den stora problematiken i att tala om normen, men det kan vi ta en annan gång). Jag är också genusvetare med forskarambitioner och ett fett bagage med akademiska poäng, ändå står jag ständigt i valet och kvalet mellan att tillfredställa mina egna ideal och eventuella liggs ideal. Som det är nu är jag precis som du alldeles för arg och okvinnlig för männen och alldeles för brudig för tjejerna. Och oftast försöker man ju tänka att det viktiga är ju klyschan att va nöjd med sig själv och leva som man lär typ, men sen kommer man på att det bara räcker halvvägs och att det även är rätt så jävla skönt att bli bekräftad av diverse ligg ibland också (plus att det såklart även är skönt att få ligga med snygga människor öht). Man kan som inte peppa sig själv hur länge som helst. Smart vet man liksom att man är, att vara het känns däremot som nåt man mest blir om man kämpar lite till. Och att man kan noja som fan över att man gått från en 26a till en 27a när man ska köpa nya jeans, men hade garvat åt andra tjejer som gjort detsamma och hånat dom för att dom så jävla ytliga och tror att det spelar någon roll när dom uppenbarliga ändå är dumma i huvet, är ju egentligen bara så otroligt pinsamt. Tur att man ändå nånstans har kvar tanken om att man är ett jävla kap egentligen, det är bara inte tillräckligt många som fattat det än. Mittemellanvägen får således bli alternativet sålänge.
Alltså, jag tror inte att idelkvinnan existerar. Själv förbannar jag min kurviga kropp och tycker inte att många kläder passar över breda höfter och rumpa (som kanske bara existerar i min fantasi, för visst är jag en av "fettjägarna, skam att säga). Och storlek 27 finns inte ens på kartan... Gissa om jag är avundsjuk på din kropp! Däremot förstår jag helt och fullt svårigheten med att vara "för smart". Vad jag inte kan förstå är att killar som tycker att jag är smart, jävligt rolig, snabb i repliken och snygg (!)anser att jag är mer kompismaterial? Av min erfarenhet att döma ska idealkvinna vara lagom trevlig, lagom glad, lagom söt (utan att ta för mkt plats!) och lite halvpantad.. kanske är jag fördomsfull och jag VET att inte alla killar är sådana, men var fan finns ni??? Själv tycker jag att intelligens och humor i kombination är det sexigaste som finns.
kanske rätt onödigt men:
m= ctrl c/ctrl v
:-)
Mycket intressant text. Min idealkvinna är stark, framåt, social, smart, rolig etc. Utseendemässigt ligger idealet någonstans mellan Isabella rosselini, Fairuza balk och Nigella. Träffar jag dock på en idealkvinna så placeras hon omgående i kompisfacket, då vi går bra ihop och jag inte är någon tävlingsmänniska. Hur skulle jag kunna tävla med de tvåmeters bergsklättrarkillar som dessa rättmätigen borde ha efter sig.
/Anonym Man som inte tidigare kommenterat här
Apropå att leva och växa upp med en genusmedveten agenda tycker jag det här är himla bra av fafafafafafafafafafa:
http://fafafafafafafafafafa.wordpress.com/2008/03/28/sotte-blotte-lingontotte/
Jag vill prata om det!
Nu hinner jag inte skriva nåt långt för jag ska snart köpa bakispizza (vilket jag definitivt kommer noja över imorgon...), men jag håller med m om att idealet för kvinnan är att hon ska vara rätt blåst. och det suger! hur ska vi fixa det?
tack för kommentarer! älskar era långa, smarta inlägg och tips. och jag tror att vi ska fixa det just så jojo: genom att fortsätta prata om det.
Naturligtvis har du inte skrivit att Carolina Gynning är alla mäns ideal, jag försökte bara ge någon slags fysisk gestalt åt de där kvinnliga dragen med det blonda långa håret och kurvorna. (Nu är väl inte hon så vän och ljuv, men det kanske man kan förbise.)
Vad jag ändå frågar mig är om det finns en skillnad mellan det privata och det politiska. För mig gör det inte det. Det privata är i förlängningen det politiska. Vill jag något på strukturell nivå eller ber någon annan om något måste jag själv föregå det. Det enda som möjligen kan ligga mellan personen och politiken är idealen – hur man skulle vilja vara, men ännu inte lyckats bli. Men som jag ser det är det något man strävar mot och erövrar bit för bit. Människan är ju inte statisk och ingenting är omöjligt.
Jag menar inte att vi inte ska prata om vad vi upplever, men man kan prata om saker och diskutera det på olika sätt. Antingen problematiserar man och stannar vid det, eller så hittar man lösningarna som gör att man inte behöver diskutera det mer. Antingen stannar man vid att diskutera idealkvinnan/soppdieter och att prata om att man känner att man skaver mot den bilden eller att man önskar att man skulle vara smalare och surplar i sig en sked till, eller så försöker man tala om det så att man kan lämna det. Acceptera, släppa och gå vidare. Självklart ska vi inte förneka eller blunda för saker vi tycker är fel – vi ska diskutera idealkvinnan om vi känner att det finns ett behov och att det måste belysas för att medvetandegöra oss om hur vi matchas mot den. Men jag tror att vi måste sträva efter att försöka leva utifrån oss själva (det enda vi egentligen vet något om) och inte utifrån andra, eller egentligen vad vi förväntar oss att andra ska tycka är attraktivt eller tänka om oss för att vi beter oss på ett sätt som vi upplever bryter mot normen.
Skulle någon sedan tycka att ljuvligheten är det högsta och det långa blonda håret ett krav och vi inte faller in i den människans önskningar så kanske det inte är en katastrof. Andra kommer älska oss för det vi är. Lyckan kanske ändå inte ligger i att kunna tillfredsställa alla andra.
ano: jag håller helt med dig i din kommentar och jag säger framförallt word på de sista styckena för jag försöker verkligen eftersträva det och blir bättre och bättre på det. men tror att det är en livslång övning. men du anser at jag i mina texter om ideal och mitt gnäll över min kropp stannar just där utan att reflektera vidare? eller hur menar du? för det är ju verkligen något jag måste tänka på isf.
Skicka en kommentar