Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?