Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.