Japaner vs vårdepp 1-0

Ur dagens punktse:
Kroppen är väldigt känslig för ljus. När ljuskurvan ställer om sig, oftast i början av mars, frigörs hormoner i kroppen vilket påverkar den biologiska klockan. Då kan många uppleva en tydlig trötthet, energilöshet, oföretagsamhet och nedstämdhet.

Ur dagens Saker under huden-inlägg:
No shit sherlock!

Ni kanske gått och väntat på att det ska ljusna lite på denna blogg av ält och gnäll och svart humor på sin höjd. Men då serni, mina kära vänner, får ni vänta ett tag till. Mina fyra sämsta veckor på hela året är slutet på oktober när den vackra, klara hösten övergår i dimma och de två första veckorna på mars då solen bländar och jag hinner inte med, orkar inte med.

Det här är två av mina sämsta veckor på året. Jag är inte ångestfylld, jag är inte deprimerad, jag har inte ont. Jag är bara sanslöst trött, bölig, grinig och orkeslös.
- Det är väl bara att embracea deppigheten, sa jag till frugan och hon kallade mig sjukt vuxen som lärt mig hantera depp genom embracing istället för att försöka fly den.
Jag känner mitt vemod tillräckligt väl för att veta att det bästa jag kan göra är att acceptera och veta att det kommer kännas bättre igen. Tillåta, men inte hänge. Låta persiennerna vara nerdragna och dra täcket över huvudet, men sedan gå över till grannen och skratta tills magen krampar över ett parti TP med närmaste vännerna. Gråt, bryt ihop, resa sig upp igen och unna sig ett asgarv med tårar och jag kissar på mig-skrik över scenariot där alla ligger dubbelvikta i skratt över något lågt skämt om horor eller knark, utom stackars Maja som ovetande sitter på högerflanken och på egen hand försöker resonera sig fram till vilket land som var det tredje mest mobiltäta 1994 (svaret var Sverige. Svaret är fanimej alltid Sverige på landsfrågorna).

Att embracea sin depp handlar inte, som jag fått höra, om att jag gräver ner mig och gillar mitt vemod. Det handlar om att krama om sig själv och säga lilla knyttet, är det vårdeppen nu jamen såja, sänk kraven lite då och unna dig en hyrfilm framför råläsning av kurslitteratur. Det handlar om att för fyrtioelfte gången inse att det här med rå-GI-bantning utan några kolhydrater fortfarande inte är en bra idé och att unna sig icke nyckelhålsmärkt bröd (jamen ni hör ju själva vilken wild and crazy livsnjutare jag är) till frukost på bekostnad av den där fitta (note to self: vissa engelska ord bör ej försvenskas) kroppen man aldrig lär återse. Eller att säga att okejdå, lägg dig på sängen nu och lyssna på Charlotte Gainsbourg för du vet att du aldrig kan vara olycklig när du hör hennes väsande, franska brytning till Air-produktioner.
Lite lagom doser magkrampsskratt, kolhydrater och fransyskor och jag ska nog klara de här veckorna helt galant.

Och idag såg jag en man som mitt i stegen i solskenet tog ett hoppsaskutt. Bara sådär. Som om han blev så lycklig av våren och solen och livet att han var tvungen att skutta. Det var förbannat vackert, just det hoppet gav mig hopp. Någon sekund senare började han fäktas mot imaginära monster och skrika rakt ut och den där vårlyckan var kanske ingen lycka utan snarare avtändning eller psykisk störning, men den där sekunden då jag inbillade mig det första var ju i alla fall ganska fin.

Också kan man starta arbetsveckan med att unna sig att inte orka titta på nyheter och ta in världsläget under den tunna huden utan för gud-vet-hur-många-gånger-jag-sett-det-och-skrattat-gången återigen skratta pinsamt högt åt det här. Vårdepp got nothing on min allra lägsta form av humor gestaltat i japanska practical jokes.