Det tysta upproret

När jag skrev det här var det egentligen det här som jag skulle skriva om.
Alltid samma saker sägs om självskärarbrudar. Samma larmrapporter, samma ojande, samma tjat om att se tjejerna, samma statistik. Jag säger alltid samma sak:
– Men genusperspektivet då?

Självskadebeteende är nästan uteslutande en problematik hos unga kvinnor. Det är bland dessa som självskadebeteendet ökar, från att ha varit ett problem främst hos psykiatripatienter till att bli de unga, destruktiva tjejernas grej. Väldigt få killar skadar sig själva. Nästan uteslutande rör det sig om tjejer och ofta rör det sig om högpresterande, ambitiösa sådana.
Enligt Ungdomsbarometern har var sjätte flicka mellan 15-24 år skurit sig själv och de är, enligt samma undersökning mer stressade över sina egna och andras krav på dem, än de som inte skär sig själva. Motsvarande siffra för pojkar ligger runt 4 procent.
Varför pratar ingen om det? Varför gör vi det inte till vad det handlar om: En genusfråga. En fråga om hur vi utifrån vilket kön vi blivit uppfostrade till hanterar ångest, vanmakt och frustration på olika sätt. En fråga om hur unga tjejer blir överpresterande, kravfyllda, aldrig nöjda med sig själva och börjar skada sig själva för att få utlopp för ångesten som det genererar i.
Inte alltid; det finns unga killar som skadar sig själva och har ätstörningar precis som det finns unga tjejer som slåss, bråkar och vänder aggressionerna utåt. Det finns unga killar som lider lika mycket av stress och höga krav som tjejer. Men det finns ändå stora skillnader mellan könen.
Varför säger ingen någonting om det? Varför frågar man sig inte varför de högpresterande tjejerna karvar upp sina armar när ingen ser och varför frågar man inte de högpresterande tjejerna varför de gör det? Varför går man inte till botten med de kravs som ställs på unga tjejer så till den grad att de skadar sig själva när själva anser att de misslyckats med att leva upp till dem?

Jag har fem ärr på min högra underarm. Jag har tre ärr på min mage från den tiden då jag börjat skämmas så mycket för mina ärr att jag valde andra mer strategiska ställen än armarna att skära mig på.
Mina ärr går aldrig bort. De är en del av mig, ett arv, ett minne.
Jag var en duktig, begåvad tjej med bra betyg från en trygg kärnfamilj. Men jag skar.
Jag var femton år och jag skar mig djupt i min högra underarm. Sedan bar jag långärmat och skämdes, samtidigt som någon del av mig önskade att någon skulle se. Fråga. Reagera.
– Hallå världen jag mår skitdåligt, sa mina röda, likformade spår på högerarmen.
Jag var arton år när jag började välja magen och överarmarna istället. Stolt sa jag till min psykolog att jag nu minsann slutat skära mig på underarmarna och valde andra ställen så att folk skulle slippa se dem och vara oroliga.
– Då gör du ju bara din ångest ännu mindre, tar den ännu mindre på allvar, sa hon, nu vägrar du ens låta världen förstå hur illa den är.

Jag var en MVG-brud och jag var snäll och tyst. Jag hade lärt mig att niga och le och det gjorde jag. Jag neg och log och sedan stängde jag in mig, grät mig sönder och samman och skar upp min högra underarm. Det fanns en skuld över att inte kunna niga tillräckligt bra, att inte kunna le tillräckligt stort. Att inte vara snygga bruden som någon åtrådde, att inte vara gulliga tjejen som man ville vara ihop med, att inte få tillräckligt många MVG, att misslyckas med att Bli Någon eller vara tillräckligt älskvärd och den frustrationen, skulden, ångesten försvann när jag skar mig.
Sedan gick jag med mina långärmade tröjor, fortsatte niga och le, önskade någonstans fast ändå inte alls att någon skulle se de rödspåriga ärren under ärmarna och fråga hur det egentligen var fatt med mig.

Jag fortsatte niga och le, var duktig och kompetent. Jag skar och de såg och de frågade hur det var fatt och jag kunde inte sluta skära, det var mitt enda sätt jämte fingrarna i halsen att bli av med den där skulden och jag fortsatte. Skulden över deras orosögon; men så sluta oroa er över mig, jag vill inte tynga er med mina problem tog överhanden och jag skar på andra ställen, där de inte såg och jag sa att jag slutat kräkas, åt ordentligt - allt är bra nu och skyfflade undan mat, smög in på toaletter när ingen såg och slutade långsamt att skära mig men gick ner 20 kilo istället.
– Självskadebeteende och ätstörningar hänger ihop och det är vanligt att man går från det ena till det andra, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut till DN.
– No shit, säger jag.

All skada man tillfogar sin kropp är ett vrål, ett sätt att göra det obegripliga inuti begripligt. Ett sätt att göra sina känslor reella, en frustration som måste ut. På samma sätt som man krossar skyltfönster krossar man glas och skär sina armar med. På samma sätt som man slåss på öppen gata slåss man mot sin kropp som öppet slagfält. Det är ett uppror, ett nekande, en ilska. Men den riktas mot en själv istället för världen.

Varje ärr på min kropp är ett tyst uppror. Jag tror att det är så för många av oss självskärare. Vi stillar en frustration, en ilska, ångest och svarta hål och lämnar likformade streck på våra kroppar och varje ärr, varje streck, varje blodspår är ett stort fuck you-finger till en värld som inte förmår att se, ta hand om, ta på allvar och lyssna. En värld som ställde för många krav, som inte kunde se mina behov, som inte lät mig vara den jag ville vara och alltid lät mig få veta att jag inte var bra nog. Det är en reaktion mot samhället som riktas mot kroppen.
Vi har aldrig slagits, vi har aldrig krossat rutor, sparkat på bilar eller kastat molotovcocktails för vi har slagit sönder våra kroppar istället. Allt med samma syfte; ett uppror, ett gapvrål.
Mellan all statistik, bekymrade psykologer och teorier: När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?