När jag skrev det här var det egentligen det här som jag skulle skriva om.
Alltid samma saker sägs om självskärarbrudar. Samma larmrapporter, samma ojande, samma tjat om att se tjejerna, samma statistik. Jag säger alltid samma sak:
– Men genusperspektivet då?
Självskadebeteende är nästan uteslutande en problematik hos unga kvinnor. Det är bland dessa som självskadebeteendet ökar, från att ha varit ett problem främst hos psykiatripatienter till att bli de unga, destruktiva tjejernas grej. Väldigt få killar skadar sig själva. Nästan uteslutande rör det sig om tjejer och ofta rör det sig om högpresterande, ambitiösa sådana.
Enligt Ungdomsbarometern har var sjätte flicka mellan 15-24 år skurit sig själv och de är, enligt samma undersökning mer stressade över sina egna och andras krav på dem, än de som inte skär sig själva. Motsvarande siffra för pojkar ligger runt 4 procent.
Varför pratar ingen om det? Varför gör vi det inte till vad det handlar om: En genusfråga. En fråga om hur vi utifrån vilket kön vi blivit uppfostrade till hanterar ångest, vanmakt och frustration på olika sätt. En fråga om hur unga tjejer blir överpresterande, kravfyllda, aldrig nöjda med sig själva och börjar skada sig själva för att få utlopp för ångesten som det genererar i.
Inte alltid; det finns unga killar som skadar sig själva och har ätstörningar precis som det finns unga tjejer som slåss, bråkar och vänder aggressionerna utåt. Det finns unga killar som lider lika mycket av stress och höga krav som tjejer. Men det finns ändå stora skillnader mellan könen.
Varför säger ingen någonting om det? Varför frågar man sig inte varför de högpresterande tjejerna karvar upp sina armar när ingen ser och varför frågar man inte de högpresterande tjejerna varför de gör det? Varför går man inte till botten med de kravs som ställs på unga tjejer så till den grad att de skadar sig själva när själva anser att de misslyckats med att leva upp till dem?
Jag har fem ärr på min högra underarm. Jag har tre ärr på min mage från den tiden då jag börjat skämmas så mycket för mina ärr att jag valde andra mer strategiska ställen än armarna att skära mig på.
Mina ärr går aldrig bort. De är en del av mig, ett arv, ett minne.
Jag var en duktig, begåvad tjej med bra betyg från en trygg kärnfamilj. Men jag skar.
Jag var femton år och jag skar mig djupt i min högra underarm. Sedan bar jag långärmat och skämdes, samtidigt som någon del av mig önskade att någon skulle se. Fråga. Reagera.
– Hallå världen jag mår skitdåligt, sa mina röda, likformade spår på högerarmen.
Jag var arton år när jag började välja magen och överarmarna istället. Stolt sa jag till min psykolog att jag nu minsann slutat skära mig på underarmarna och valde andra ställen så att folk skulle slippa se dem och vara oroliga.
– Då gör du ju bara din ångest ännu mindre, tar den ännu mindre på allvar, sa hon, nu vägrar du ens låta världen förstå hur illa den är.
Jag var en MVG-brud och jag var snäll och tyst. Jag hade lärt mig att niga och le och det gjorde jag. Jag neg och log och sedan stängde jag in mig, grät mig sönder och samman och skar upp min högra underarm. Det fanns en skuld över att inte kunna niga tillräckligt bra, att inte kunna le tillräckligt stort. Att inte vara snygga bruden som någon åtrådde, att inte vara gulliga tjejen som man ville vara ihop med, att inte få tillräckligt många MVG, att misslyckas med att Bli Någon eller vara tillräckligt älskvärd och den frustrationen, skulden, ångesten försvann när jag skar mig.
Sedan gick jag med mina långärmade tröjor, fortsatte niga och le, önskade någonstans fast ändå inte alls att någon skulle se de rödspåriga ärren under ärmarna och fråga hur det egentligen var fatt med mig.
Jag fortsatte niga och le, var duktig och kompetent. Jag skar och de såg och de frågade hur det var fatt och jag kunde inte sluta skära, det var mitt enda sätt jämte fingrarna i halsen att bli av med den där skulden och jag fortsatte. Skulden över deras orosögon; men så sluta oroa er över mig, jag vill inte tynga er med mina problem tog överhanden och jag skar på andra ställen, där de inte såg och jag sa att jag slutat kräkas, åt ordentligt - allt är bra nu och skyfflade undan mat, smög in på toaletter när ingen såg och slutade långsamt att skära mig men gick ner 20 kilo istället.
– Självskadebeteende och ätstörningar hänger ihop och det är vanligt att man går från det ena till det andra, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut till DN.
– No shit, säger jag.
All skada man tillfogar sin kropp är ett vrål, ett sätt att göra det obegripliga inuti begripligt. Ett sätt att göra sina känslor reella, en frustration som måste ut. På samma sätt som man krossar skyltfönster krossar man glas och skär sina armar med. På samma sätt som man slåss på öppen gata slåss man mot sin kropp som öppet slagfält. Det är ett uppror, ett nekande, en ilska. Men den riktas mot en själv istället för världen.
Varje ärr på min kropp är ett tyst uppror. Jag tror att det är så för många av oss självskärare. Vi stillar en frustration, en ilska, ångest och svarta hål och lämnar likformade streck på våra kroppar och varje ärr, varje streck, varje blodspår är ett stort fuck you-finger till en värld som inte förmår att se, ta hand om, ta på allvar och lyssna. En värld som ställde för många krav, som inte kunde se mina behov, som inte lät mig vara den jag ville vara och alltid lät mig få veta att jag inte var bra nog. Det är en reaktion mot samhället som riktas mot kroppen.
Vi har aldrig slagits, vi har aldrig krossat rutor, sparkat på bilar eller kastat molotovcocktails för vi har slagit sönder våra kroppar istället. Allt med samma syfte; ett uppror, ett gapvrål.
Mellan all statistik, bekymrade psykologer och teorier: När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?
Det sista inlägget
5 timmar sedan
22 kommentarer:
Spot on, som vanligt, Elin. Bra skrivet om skitviktigt ämne.
Ja man kan ju undra hur många år till det ska dröja innan jag slutar känna mig helt obekväm utan långärmat. Eller långbyxat för den delen.
jag blir alldeles lipig. fan jag sitter här och lipar och har en sten i magen. den här texten kommer med i nästa bloggbok. no shit elin, du äger. "varje ärr på min kropp är ett tyst uppror" det är så jävla jävla bra, och all den energi du skriker ut till oss läsare. efter tårarna knyter vi våra nävar. jag är så glad över att få ta del av dina högljudda upprorsvrål.
Har inte för vana att kommentera texter men du är så fruktansvärt träffsäker att jag var tvungen den här gången. För att du sätter fingret på något som så många känner, för att du skriver om det på ett så rakt och ärligt sätt. Du är så bra och jag har en känsla av att jag snart kommer att ta min bloggboks-oskuld.
"För när han slog henne så slog hon tillbaka på sig själv"
lsm: tack
ano: jag hoppas att du vågar göra det. ta hand om dig.
panso: efter tårarna knyter vi våra nävar. exakt så. tack som vanligt för att du ger mig extra styrka till att knyta den där näven.
ano: åh tack. jag är hemskt glad om min bok blir den som tar din oskuld
elin, bra skrivet.
jag är av den motsatta typen dock...
heja mollisar!
skämt åsido, men tjejer som inte håller käft åker på spö. Som jag. Och då slår man tillbaka och rätt var det är så har man börjar slåss.
/r
Som en gång (och till viss del fortfarande) rätt omedveten kille läser jag och häpnar...
Du skriver väldigt väl Elin, inget snack, det är bara det du skriver om som jag helt enkelt har så svårt att förstå.
Så var jag som ung inte högpresterande tjej heller utan nördig och oseende kille, om än inte helt dum i huvudet.
Vad jag verkligen funderar över är varför det självskadande uttrycket kommit så starkt se´n 70(?)-talet? Eller skadade människor sig tidigare oxå, dock odokumenterat?
"När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?"
Du och många fler med dig gör ju det. Tysta revolutioner tar längre tid än de som väsnas, det är som vanligt en fråga om att synas.
Skriv mer, skriv väl. Du visar sidor av världen jag inte förstår eller ens visste fanns.
Mvh//Berander
ano: ja och det är ju också sorgligt å andra sidan. "tjejer som inte håller käft åker på spö" liksom.
berander: det har nog alltid funnits i någon form. det tror jag. sedan är det klart att man inspireras av varandra till såna här grejer också. läkarna kallar det epidemi. jag började för att jag sett ett klipp med manics där richey james skar sig för att bli tagen på allvar. t.ex. det går i vågor. och tack.
Bra skrivet som vanligt. Jag antar att det här främst var avsett som inifrånperspektiv från någon som vet vad det handlar om, men du hintar ju på flera ställen om en annan vinkel, så: hur gör man/samhället bäst för att ta det här på allvar? Vad bör överhuvudtaget göras i denna fråga?
Henrik: Det gör jag och det är såklart en enorm fråga att svara på. utifrån mitt inifrånperspektiv kan jag säga följande:
1. sluta uppfostra duktiga flickor! både föräldrar, lekislärare, lärare i skolan osv. uppfostra dem till nyfikna, glada, utåtriktade människor som vågar och får göra misstag, svara fel på frågor osv. fall inte in i groparna där de blir duktiga tjejerna som i många fall får ta smällen för de bråkiga (både tjejer och killar) och ta hand om dem. stärk deras självförtroende och självkänsla genom att individualisera dem och ge dem beröm för annat än bra betyg, rätt svar, hjälp därhemma. låt dem få veta att de är fantastiska även när de inte gjort någonting, när de gjort någonting helt annat än de brukar eller när de inte gjort någonting. alla åtgärder som kan stärka en självkänsla från grunden, som inte är baserad av prestationer.
2. förutsätt inte att bra betyg och duktighet = välmående elev/dotter el liknande som inte behöver hjälp. våga gå emot den överpresterande, fråga hur den mår, hjälp den jobba med att sänka kraven snarare än att öka på dem genom att bara ge beröm när den presterat (se punkt 1). här är ju borgarnas skolpolitik naturligtvis käpprätt åt helvete. betyg ger en indikation på vad en elev stoppat in i huvudet, den säger ingenting om elevens psykiska välmående, intelligens eller värde.
3. resurser, resurser, resurser. lärare som har tid och ork att våga se, föräldrar som har detsamma, massor med bra skolpersonal som kuratorer och liknande och en psykvård som funkar och som innebär snabb hjälp inom öppenvården, typ vårdcentral eller studenthälsan. man ska inte behöva vara på gränsen till anorektiker och då vänta i ett halvår för att få komma till anorexiaenhet. det ska inte behöva gå så långt.
4. inom vården - se människan bakom. självskärarbrudar och ätstörningsbrudar klumpas ihop inom vården och ses som studieobjekt och alla dras under en och samma kam. man skär sig och svälter sig bl.a. för att bli sedd, tagen på allvar som individ. att då sätta sig med en läkare eller psykolog som har en massa förutfattade teorier kring varför man hamnat där, hur ens behandling ska vara, att allt man säger följer ett sjukdomsmönster osv är så in i helvete fel. detta har jag själv upplevt. jag blev inte sedd utifrån min individuella situation och kunskap och erfarenhet, utan bara som en i mängden av alla ångestbrudar. så oerhört kränkande och hjälpte mig inte ett skit, tvärtom.
och sen, såklart, förändra samhället från grunden osv. men det här var några punktmarkeringar. är säker på att mina läsare har en massa egna förslag. eller?
lysande, grät som ett annat sär då jag bara timmen tidigare fått veta att mina föräldrar skrivit in mig på något slags rehabprogram för mitt alkoholproblem, som väl egentligen mest är en uppgradering av skärandet och ätstörningarna. så sjukt bra skriver du.
tack fina du och tusen styrkekramar till dig. kontentan av mitt inlägg var: vi är inga offer, vi är starka som fan och vi kommer göra uppror, det här är vårt uppror. kom ihåg det, min vän.
Kan bara stämma in i hyllningskören. Du skriver så bra och så träffande!
och jag undrar vart i ekvationen man hamnar om man både krossar skyltfönster och svälter sig själv?
underlandet: tack!
llf: man är en del av samma ekvation som alla andra som behöver få ut något ur sig, som bär på någon svärta - oavsett hur eller hur många sätt man gör det på. det var verkligen inte meningen att inte mena att tjejer inte kan vända det utåt eller att man antingen väljer det ena eller det andra. att det blir två ytterligheter. för så är det ju inte. däremot är trött på negligerandet av självskärande och ätstörningar. för att det inte syns på samma sätt som ett krossat skyltfönster.
Jag tror att den allra viktigaste åtgärden för att bekämpa självskadebeteenden och dylikt är att ge föräldrar möjlighet, resurser och ork att ge sina barn en vettig uppväxt. I grunden bör all vår trygghet komma ifrån föräldrar och andra viktiga vuxna i vår omgivning och i en perfekt värld har dessa möjlighet att ge sina barn styrka att klara av betygssystem och modevisningar med anorektiska modeller (vilket inte säger att de sakerna är fel, jag menar bara att samhället aldrig blir perfekt och varje individ därför måste få självkänsla nog att leva i samhället.) Att vara både förälder och karriärsmänniska på heltid lär alltid sluta med att någonting blir underprioriterat. Och det är ju också en genusfråga, helt plötsligt får kvinnorna plats på arbetsmarknaden och barnen lämnas på dagis (inget ont om dagis som idé men det får inte bli ett substitut när föräldrarna är tvungna att jobba). Problemet är väl delvis att hitta någon slags medelväg där lösningen inte är att kvinnan stannar hemma för barnens skull men inte heller att hon stannar borta för "feminismens" skull, pappan är precis lika viktig. Familjepolitiken behöver en rejäl reformation helt enkelt.
(OBS, jag utgår här ifrån mamma-pappa-barn-stereotypen vilket egentligen går emot mina principer, men i ett homosexuellt förhållande råder kanske vissa andra förutsättningar.)
Långt inlägg.
maria: Intressant inlägg. absolut är föräldrarna det viktigaste. samtidigt är det viktigt att inte föräldrar skuldläggs när barnet ändå t.ex. utvecklar självskadebeteende eller krossar skyltfönster. de kan vara fantastiska föräldrar. det är dubbelt om du förstår vad jag menar. man kan skydda sitt barn till viss del och ge det en bra självkänsla och grund att stå på och ändå kan det må dåligt.
jag tror det är få kvinnor som stannar borta från hemmet för feminismens skull och jag tror inte att barn mår dåligt av karriärföräldrar. däremot mår barn dåligt av föräldrar som mår dåligt, oavsett om det beror på frustration, ångest eller jobbstress.
hur skulle familjepolitiken reformeras? och vilka andra förutsättningar råder i ett homosexuellt förhållande?
det här hör ju inte alls hit egentligen, men idén slog mig just. går ib-programmet och ska under lite drygt ett år jobba med en extended essay (http://en.wikipedia.org/wiki/Extended_Essay), har valt att göra det inom svenska och måste då skriva om en svensk författare och ett eller flera av dennes verk. panikade lite för deadlinen för när man ska ha lämnat in sitt förslag är alldeles för snart men så läste jag det här fantastiska inlägget igen och kom på att jag naturligtvis ska använda din bloggbok och blogg som grund. ok? ok.
ano: OMFG! jag är så stolt och hedrad så du anar inte. tack och jättelycka till och stora kramar. (ps. vore jättespännande att läsa när det är klart såklart).
Ja, det är ju självklart, ska en skuldbelägga folk för hur deras barn blir slutar det med en jävligt lång släktsaga.
Nej, det är kanske sant att barn inte mår dåligt på grund av just karriärföräldrar, det jag menade var att karriär i de allra flesta fall tenderar att bringa stress och tidsbrist in i en människas liv. Anledningen till att jag generaliserar så grovt är att bloggkommentardiskussioner får mig att vilja fatta mig kort (dålig vana).
Skillnaden mellan ett hetero- och ett homosexuellt förhållande är väl egentligen enbart att genusperspektivet inte längre är speciellt viktigt eftersom att föräldrarna har samma kön och således mer eller mindre samma förutsättningar ur ett sådant.
Några konkreta, genomtänka förslag vad gäller familjepolitiken har jag inte för tillfället, jag menade mest bara att eftersom att jag tror att ett barns styrka att tackla världen helst bör komma hemifrån (det blir åtminstone enklast så) och eftersom att många barn inte tycks klara av världen speciellt bra är det familjerna som behöver få bättre möjligheter att uppfostra starka individer utan att en offrar någon av föräldrarnas karriär (eller åtminstone bådas lika mycket).
Nu blev allting förkortat och generaliserat igen, jag är inte bra på det här.
Jag förstår och jag håller med dig, Maria. Det är en svår balansgång och fråga, som jag skrev om i förra kommentaren till din kommentar. Och det är svårt att ha uttömmande bloggkommentardiskussioner.
Du har ett otroligt bra språk. Jag läser och förundras och gråter. För att jag också är, och har alltid varit, Duktiga Tjejen. Att ha skurit sig själv i fem år utan att någon någonsin frågat ; kanske också den gråten. Att trots 15 MVG i slutbetyget ändå känna sig så jävla icke godkänd.
Tack för det här inlägget och tack för din fantastiska blogg.
Skicka en kommentar